Det är konstigt: efter tusentals internationella seminarier, utställningar och publikationer om ”The Political in Art”, ”Art in Societal Issues”, ”Politics and Art”, är det i princip ingen som reagerar, samlas, gör sin röst hörd, när fullskalig politisk styrning av konsten uppträder på hemmaplan – i Nacka, när konst rensas bort eller censureras av politiska skäl i Järfälla, eller när Sölvesborg, som visserligen inte tycks köpa in konst, ändå bemödar sig med att formulera politiska riktlinjer för hypotetiska konstinköp. Man tycker ju att någon av alla de inom konsten som profilerar sig som ”politiska” borde ha något att säga eller göra i det läget. Men på det stora hela är det tyst. Uppriktig fråga: är inte det ganska märkligt?

Det vore lätt att raljera över att konsten faktiskt har varit ganska präktig på senare tid, att ifrågasättande konst inte har funnits på ett bra tag, och framförallt att konstens diskurs till stora delar består av tomma, för att inte säga vilseledande ord, som inte står för något. Det ligger något i det. Faktiskt så mycket att vi för ett ögonblick blev förvånade över att ha förvånats av tystnaden.

Men i ett annat ljus är tystnaden kanske berättigad och adekvat. Folk har nämligen börjat säga helt nya saker. Det finns tecken på att det har skett en förändring av den principiella förståelsen av relationerna mellan konst/kultur och politik. Se på Mats Gerdaus svar på kritiken. Han är stark Moderatledare i Nacka, där ett projekt med offentliga väggmålningar har fått stark kritik för den manifesta politiska styrningen av den. Fredrika Friberg, som är projektledare, har dessutom arbetat fram riktlinjer som hon kallar ”Den nya koden/DNA” för konst, och kontrasterat den mot en lista kallad ”Gamla koden/DNA”. Det går inte att komma ifrån att det är en formulering av hur den politiska styrningen av det konstnärliga arbetet ska tillfredsställas. Ja, det går faktiskt inte ens att komma förbi kopplingen till de tyska nazisternas kanske mest kända kulturpolitiska manifestation, nämligen utställningen Entartete Kunst.  Ändå svarar Mats Gerdau så här på kritiken som KRO hade riktat mot projektet:  ”Kommunen har på inget sätt begränsat någons yttrandefrihet.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kultureliten-valjer-att-missforsta-wall-street-nacka-29255

Ett förnekande som är en lögn. Men tänk om det inte längre är en lögn? Tänk om det inte ens är en Orwell, dvs. bara en förändring av ord. Så länge vi tror att det råder konsensus om att det i en demokrati är viktigt med kulturpolitik som ett eget politiskt område, med sina speciella mål och medel som respekterar att kulturen gör någonting annat än det övriga samhället (något annat än produktion och välfärdssystem). Så länge vi tror att den underförstådda principen – att det för ett demokratiskt samhälle är viktigt att kulturen är fri, och att kulturen bara kan vara ett samhällsintresse om den inte är styrd av samhället – respekteras, så ljuger Mats Gerdau.

Men det nya är att den principen inte längre är respekterad. Kanske har den i praktiken aldrig varit det, men så länge principen ändå accepteras som princip är den inte oviktig (t ex som styrande ideal). Skillnaden är att den nu inte verkar respekteras pga att  den inte längre är önskvärd ens som en formulering av en god avsikt. Det är lätt att peka på att det där skedde, kanske inte först, men tydligast, under Alice Bah-Kunkes tid som kulturminister. Där gick det så klart att tänka på det som ett missförstånd, nästan; att de tänkte att ”eftersom kulturen är viktigt för ett demokratiskt samhälle, är det viktigt att vi stödjer kultur som explicit vill främja demokratin.” Det var en märklig manöver som ville ta den önskade effekten av ett fritt kulturliv (att stärka det demokratiska samhället) och göra den till princip för styrningen av kulturen, men kanske det skedde på frihetens bekostnad.

I Gerdaus svar ser man att han går längre. Det är inte längre tal om konstnärernas konstnärlig frihet i kulturen, utan om ”vem som helsts” ”yttrandefrihet” i kommunen, det är inte tal om det demokratiska samhällets behov, utan om näringslivet, invånare och ”civilsamhället”.

(När KRO med rätta kritiserade den politiska styrningen av Wall Street Nacka gick de kanske vilse i den gamla och nya terminologin. De högg på yttrandefrihetsspåret, som uppenbarligen (eftersom det är Gerdaus linje) inte kan skydda konsten från politisk styrning:  ”Yttrandefriheten upprätthålls inte bara av våra grundlagar utan också av Sveriges anslutning till internationella mänskliga rättighetskonventioner och EU:s stadga. Sverige har därmed lovat sina medborgare och världen att upprätthålla allas rätt att fritt yttra sig! På Konstnärernas riksorganisation bevakar vi den konstnärliga friheten och att det offentliga håller sig på en armlängds avstånd.”)

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/politiker-maste-aven-tala-rebellisk-konst-29211

Och i de där förskjutningarna (från konstnärlig frihet till yttrandefrihet, från samhälle till näringsliv och civilsamhälle, från medborgare till invånare) förändras även den principiella förståelsen av kulturpolitiken, av kulturens relation till politiken. Det ser man i Gerdaus svar: ”Konstnärernas riksorganisation (KRO) försöker i debattartikeln ”Politiker måste även tåla rebellisk konst” peka ut Nacka kommun som motståndare till både yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och menar att de deltagande konstnärerna ska ses som kuvade underhuggare till kommunen. Nacka kommun är förstås ingetdera och inte heller konstnärerna. Att som KRO definiera yttrandefrihet som att vem som helst ska få göra vad den vill på kommunal egendom och på skattebetalarnas bekostnad får anses som en märklig tolkning av yttrandefriheten som jag tror få ställer upp på. Kommunen har på inget sätt begränsat någons yttrandefrihet. [—] Syftet har varit öka trivseln och invånarnas välmående genom att förstärka varje enskilds plats egen identitet och i grund och botten göra Nacka vackrare. [—] Nacka kommun har ett ansvar för den offentliga miljön och att den är trivsam. Vi har också ett ansvar för att näringslivet och civilsamhället som deltagit med platser för konstverken är bekväma med vad som målas på deras väggar. Att därför ha en fastslagen inriktning om vad festivalen syftar till är helt naturligt.

Det där är faktiskt rätt nytt, om man betraktar det som en principiell formulering. Det är en ny kulturpolitisk uppgift: att ansvara för den offentliga konstens innehåll, utan att för den skull hindra någons yttrandefrihet. Det är någonting helt annat än en kulturpolitik som finns till för att borga för kulturens frihet. Statens uppgift, sa någon, är att skydda från yttre fiender, från inre inre fiender, och att skydda en från beskyddaren. Den fria kulturen var just en sådan samhällsinstans som i kraft av sin frihet skulle kunna verka kritiskt och skydda oss från beskyddaren staten. (Och fram till ganska nyligen skulle staten i gengäld skydda kulturen från kommersialismens skadeverkningar). Samhället hade intresse av att få reda på vad som inte funkade, för att förbättra sig, och tanken var att om konstnärerna/kulturen kunde hållas oberoende (i mening av att få sin försörjning oavsett vilka intressen de gick emot) så skulle de även kunna rikta kritik som inte grundade sig i deras ekonomiska intressen och utan att företräda ett särintresse. Det förutsätter givetvis en antropologi som det överhuvudtaget inte finns plats för inom det nyliberala tänkandet, tanken på en fri människa vars kritiska konst skulle gynna hela samhället. Och därigenom skydda mot politisk styrning och myndighetsövergrepp. Det är den uppgiften som Fredrika Friberg i Wall Street Nacka genom sin lista över oönskat DNA vill rensa bort från konsten. Ingenting ska skydda oss från styrning från den rådande makten, är tanken, inga käppar ska sättas i några hjul. Idealet är nu det motsatta: det allmänna ska främja och styras av de privata intressena, som också vill dra nytta av konsten och styra den.

Kan konstens tystnad bero på att den uppfattar att läget är nytt och att dialog inte lägre är möjlig? Vi kan påminna om ”Entartete Kunst” hur mycket vi vill, och ha rätt i det, men den nya kulturpolitiken räds inte totalitarism och låter sig därför inte bekommas av sådan kritik? Ja, kanske bäst att inte säga något då.

Gerdau är säkerligen inte uppfinnare av detta. Timbro, som företräder Svenskt Näringsliv vilka i sin tur pumpar in mycket pengar i M och SD, har en VD som på Twitter beskriver sig själv så här: ”Går igång på sovjetisk kulturpolitik, valfrihet och begåvade människor. Inte alltid i den ordningen.” 2016 skrev samma VD, Karin Svanborg-Sjövall en bok som heter Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten. Det är inte orimligt att pröva tanken att den nya paternalismen i Nackas och Järfällas kulturpolitik inte är något misstag och inte alls bottnar i okunnighet om saker och ting. Vi står inför en höger som omfamnar en starkt styrande stat, så länge som de demokratiskt valda styrs av Svenskt Näringsliv. Inte för inte producerar Wall Street Nacka också en del muralmålningar med  traditionell totalitär estetik. De går igång på sovjetisk kulturpolitik! Sovjetisk kulturpolitik övertagen av näringslivet, vars värden ska speglas i konsten. Nynazism eller nyfascism eller nystalinism, visst – men det är det nya idealet. Det kanske man ska vara tyst inför. Åtminstone är det knappast någon poäng att diskutera med den hållningen. Antagligen är det andra åtgärder som måste till för att stoppa den kulturpolitiken.

På sätt och vis går redaktören för tidskriften KRITIK ännu längre. Han ser inte den politiska styrningen enbart som ett ideal, utan som ett ideal som man inte ens kan önska vara annorlunda. Det är en otrolig formulering. Man kan inte ens önska att kulturen skulle vara fri. Man skulle inte kunna önska sig beskydd mot beskyddaren. Så här skriver han: ”Staten (i ett demokratiskt samhälle) är fundamentalt en politisk konstruktion. Om denna stat stöder konst blir inriktningen på detta stöd i linje med politikens ideologi, per definition en politisk korrekthet. I en fascistisk stat fascistisk, i en socialistisk stat socialistisk, i en nyliberal stat nyliberal. Detta förhållande kan vi inte önska annorlunda, även om det finns gradskillnader i förhållandet. ”

https://www.expressen.se/kultur/ide/bohman-har-fel-kvalitet-gar-fore-politisk-korrekthet/

Här uppmålas den nya kulturpolitiska ordningen inte som ny, inte heller som den som faktiskt har funnits trots att vi har trott på andra principer, utan som den enda önskvärda. Hur skulle man kunna diskutera med en sådan massiv och ändå smygande förändring av villkoren för kulturen? Det finns ju ingen gemensam diskurs att mötas i. Man kan inte vara annat än tyst.

Men det går fortfarande att agera. Man kan fortfarande skrika, högt. Tydligt eller otydligt spelar inte så stor roll, bara det framgår att vi finner det oacceptabelt. Och vi borde göra det, för det här är inte någon papperstiger, det är inte bara en policyförändring som inte betyder så mycket i praktiken. I praktiken skickade Fredrika Fribergs projekt i Nacka ut ännu tydligare riktlinjer till konstnärerna.  I ett läckt dokument fastslås att de offentliga konstverken ”ska spegla finansiärens värderingar”, att ”företagens logotyp” ska vara synligt i verket, och att installation ska vara utförd på ett sätt som gör både att invånarna vill fota den och lägga upp på sociala medier, och att företagsloggan då syns ordentligt. Varsågoda, konstnärer, att göra reklam- och propagandajobb för sämre ersättning än än ”kreatörer”. Ni är lallande fån, som ska tjäna och tacka. Eller som Gerdau slutord lyder: ”Var glada i stället för gnälliga!”

Hur kan politiker ha mage att göra så här? Inget konstigt, det följer av maktöverföringen till ägare och beställare, det följer av den inrättade plutokratin. Det är en glidning mot en antik beställarkultur, där det givetvis var skoköparen, inte skomakaren, som visste hur en bra sko var och skulle göras, åtminstone för just dennes fötter. I enlighet med det betraktades hantverkaren, upplyser Aristoteles oss om, som ”ett levande verktyg”, en temporär slav. Det är den övergången som denna kulturpolitik försöker framställa som den enda tänkbara: vi betalar, alltså bestämmer vi hur verket ska vara. Allt annat vore oansvarigt inför finansiärerna. Och ni är våra (den näringslivsstyrda politikens) redskap. Att ge redskap frihet vore ur det perspektivet lika oansvarigt som att lämna vapen framme på dagis.

//Redaktionen

Freedom’s just another word for nothin’ left to lose.
—“Me and Bobby McGee,” Janice Joplin

I wish I could say that this hasn’t happened to me before, but I’ve been sexually harassed (ranging from sexual advances to coercion to the troubling incident which unfolds below) on multiple occasions by men holding positions in the Swedish art world. I believe that this has much to do with the fact that I’m a female immigrant who is, by most standards, considered marketable to the opposite sex—I’m the ’right’ age and possess a sound constitution. I’m also a person who does not readily give information about myself, therefore certain men assume I’m either single, unemployed or underemployed, desperate or at some disadvantage associated with also being an immigrant (e.g. separated from core friends and family, no perceived support system). I have dealt with unwanted advances enough times that I can usually predict what most men are going to do before they do it. For the sake of brevity, I will focus on the most recent incident which is most relevant to Stockholm’s art scene—as it now struggles to stand on its own two feet.

I’m an art critic and curator who is often invited to openings, events and other types of meetings—such as lunches or coffees. I consider it standard etiquette to accept most, if not all, invitations by those I know, as well as those I do not yet know. As a general rule, I do not discriminate, for I believe that meeting new individuals and creatives is one of the best ways to engage in fresh tangents. I think of myself as a strong person, not a victim—even when something unfavorable comes my way.

I will now continue writing this text in the form of a veiled parody, for I am unsure of what my exact rights are when attempting to dispel the truth about my interactions with a specific person associated with a commercial exhibition space currently existing in Stockholm’s art scene which advertised a 2016 sales revenue of more than 100 million Swedish crowns. As one can detect, I am hesitant to identify this person and his space because my economic means pale in comparison. I will not mention the name of the person nor the space in question because I have reason to believe that both this individual and his colleagues are ruthless and will stop at almost nothing to maintain their position. Yet hints will be given; you are invited to ’read between the lines.’ To an extent, I have adopted a Günter Wallraff approach when investigating this individual, his space and his motives. I will refer to this man as THE MAN, his co-partnered exhibition space as THE SPACE, and the museum which he presently stands as one of six board members as THE MUSEUM.

THE LOGISTICS OF A DEFINITION

After residing in Sweden for a while now, I have found myself pushed and pulled into a number of professional roles. In contrast to these roles, a man that I didn’t know at all, THE MAN, thought that I might want to serve him and his so-called ’ambitious’ agenda by accepting a new, unexpected role: to be his literal ’art whore,’ without my consent. I know that this is a harsh term to use, so I will explain what I mean by ’art whore’ as both its metaphorical and literal lexicon apply to Stockholm’s art scene.

In the metaphorical sense, an ’art whore’ is a man or woman who serves the art scene in a number of less dignified, sullied ways. They are manipulated or considered less significant than those who run the show, otherwise known as: gallerists, directors, collectors, the wealthy/famous. Metaphorical ’art whores’ are often placed in compromising positions: low wages; working too much or pro bono; enduring rudeness and condescension from others in positions of authority; assisting others with their efforts while waiting for their moment to shine. For those reading who are not from Stockholm, this privileged ’blue blood’ phenomenon-as-power runs rampant and hardly goes unquestioned—it’s just the way it is.

A metaphorical ’art whore’ can be: an ambitious gallery assistant who does most (if not all) of the core work to keep a gallery afloat while its owners get credit; a journalist who has been pigeonholed as press and then is used by spaces to promote their endeavors, even though said journalist may have other legitimate skills to offer the art world besides providing media coverage (many people in the art world seem to have trouble visualizing a person who is good at many things—instead, individuals are often assigned specific roles); an unpaid intern or volunteer; an emerging artist who has just graduated from art school and really needs to sell their work now, even though no gallery has chosen to represent them, so they submit to some inequitable circumstance; a person well-aware that a specific person or space is corrupt but turns their head because of an associated perk, whether it be economic gain or social acceptance (e.g., invitations to key events and parties, access to the ’right’ people and places which are not for those aspiring to maintain astute opinions or key observations about their art scene which, in turn, revolve around a foundation of logic and functioning debate skills—by the way, communication and persuasion skills are not strong points in Sweden’s art education system).

At this moment, a literal version of the ’art whore’ has made its way to Stockholm’s art scene. A semi-recent addition to Stockholm’s art scene, THE MAN (a fashion industry transplant, CEO of high-profile events, and now creative director of THE SPACE), is testing out the waters for his literal ’art whore’ prototype. THE SPACE is steadily gaining more money and influence, partially due to its owners being firmly entrenched in Stockholm’s ’establishment’ (e.g., THE SPACE has connections to multiple auction houses, fashion and publishing industries, as well as select art institutions), so who will be able to stop THE MAN’s literal ’art whore’ template from realizing its tragic potential? When I say literal ’art whore,’ I mean that THE MAN suggests attractive job opportunities and career advancement in exchange for sexual favors with selected women who agree to accommodate him in a hush-hush manner.

I will never be able to convince myself that sexual harassment is acceptable or justifiable. Some could argue that I am being prude in taking offense from the following exchange (that I should have been flattered?), but I cannot claim to be a traditionally minded woman who awaits any deceptive knight in shining armor to drag me by the hair to his shallow, well-dressed version of Camelot. Or realistically: to be his mistress when his clueless wife is away on quasi-business trips clicking away in her Gucci heels whilst promoting innovative eye wear and Scandinavian fashion trends. Actually, I doubt that the wives of such men are clueless about their husband’s infidelities, but as long as the wife is able to maintain her public status as one of the best-dressed women in Stockholm, she has perhaps justified it all as a trade-off. Louboutins don’t come easy—refer to Iggy Azalea’s “Work” lyrics/music video.

THE SCENE, THE CRIME

I sometimes get invited to events or meetings where men in positions of power occasionally attempt to treat me like a sexual conquest—shabbily masked as their professional interest in me. Their interaction with me fluctuates between their interest in my aptitude and skills, their interest in wanting to possibly employ me, and: their interest in my body. This is where it gets ’juicy’—where I attempt to tell you what happened when I was invited to lunch by THE MAN of some influence in Stockholm’s art scene (more specifically: Stockholm’s fashion world now masquerading as Stockholm’s art world) out of nowhere (when I say out of nowhere, I mean that THE MAN was a complete stranger, nor did I have any knowledge of his existence before agreeing to meet him for what seemed to be a harmless meet-and-greet) with the understanding that the meeting would be related to career opportunities and/or professional collaboration. I believed that this meeting with THE MAN was legitimate because of how he expressed himself in his initial email; I had no reason to assume that a stranger would approach me for any other reason. I can be naïve, or rather, my ego told me that something so appalling was not possible—that such things, perhaps, happen to other women—but not me. For all other times when I have been harassed by men, we knew each other on some level beforehand. Never before has a stranger acted this way with me.

When I arrived to meet THE MAN for lunch, he led me to a round booth in the corner of a posh restaurant located directly below THE SPACE. It was, for the most part, empty. The restaurant’s vacancy should have been a red flag. I will never agree to meet an unknown man in a location harboring this same void—omit the waitress and bartender, there was no one in sight. Note: the mentioning of the round booth is significant.

This is how our conversation went; I will now paraphrase. After sitting down at the table, I immediately felt uncomfortable and asked THE MAN from the beginning of our conversation what the purpose of this meeting was, inquiring as to whether or not THE MAN needed help with a specific text or project—since he did contact me via my professional email found on my professional website. THE MAN proceeded to tell me that he was “recently single” and was interested in me. Note: at some point, he casually referred to a woman whom he was supposedly no longer involved with as his ’ex-girlfriend’—not his wife. In short, THE MAN lied about having a family (a brunette wife and two young boys) from the beginning of our interaction, and at the time, I did not know about their existence. I was taken aback by his blatant declaration, since I was under the impression that this was to be a neutral meeting related to opportunities associated with his entrepreneurial ventures. I responded to THE MAN’s confession by telling him that I was now uncomfortable—that I was under the impression that the purpose of this meeting was neither social nor personal.

THE MAN then tries to make me feel more comfortable by shifting gears; he gives me a bland introduction to his projects, companies and pursuits as if he was giving a 10-minute business pitch on auto-pilot. After getting acquainted with his money-making schemes, THE MAN proceeds to ask personal questions which I didn’t always answer. Some of these questions follow, and I ask the reader to make note: no woman is ever required to answer these types of questions, under any circumstances. These kinds of questions allow the questioner access to more information than they need to have at their disposal. These kinds of questions allow the questioner power to manipulate, assume and even steer the conversation into directions which it doesn’t need to go. When one chooses to answer questions such as these, they are giving the other person an opportunity to position them on a dangerous grid of oversimplified stereotypes—similar to a chessboard, but with human beings as pieces. Once one knows where and how you are positioned, they can better formulate a plan to alter your position. THE MAN asked me the following questions:

– Are you a Swedish citizen?
– What is your citizenship status?
– Do you speak Swedish?
– Are you seeing anyone?
– Are you in a relationship?
– What kind of relationship are you in?
– Are you employed?
– Where do you work?
– Where do you live?
– Do you own your apartment or rent?
– How long have you lived in Sweden?
– Why do you live in Sweden?
– Are you alone, or is someone helping you?
– Do you have children? Do you want children?
– Are you happy with your current situation?
– Do you need money?
– Are you fun?

THE MAN didn’t ask me these questions back-to-back. His strategy was more so to weave his interest in my personal life with his interest in possibly employing me. He asked personal questions, then he pushed the conversation into a seemingly professional direction with questions about my skills and work history. Then he would shift the conversation back and ask even more specific personal questions. As the conversation careens, he then begins to alter the conversational structure by adding more suggestive nuance, innuendo, compliments and flirting—sprinkled throughout to ’test the waters.’

I’m not responding the way THE MAN wants, so he becomes more assertive, steering the conversation away from harmless topics into more delicate territory—such as my self-esteem, self-image and psychological terrain, searching for holes or shortages in my self-confidence. THE MAN accused me of being ’used’ by Stockholm’s art scene—of not being appreciated or acknowledged for what I’m worth. He also labeled me as an ’outsider’—caveat. Being an ’outsider’ can be code for: being an easy, nonthreatening target disconnected from one’s primary social and professional networks. This is another tactic that some men use to see how fragile a woman’s self-image is, to break her down, so that she might give in to unwanted advances. A similar tactic used by men, especially those who have read Neil Strauss’s The Game, is called ’negging’ which is, “a rhetorical strategy whereby a person makes a deliberate backhanded compliment or otherwise insulting remark to another person in order to undermine their confidence in a way that gains approval” (Wikipedia). Others might make a heated assumption about an individual—a test to see how the person responds. Will the person agree with assumption x, shrug it off, get offended or retaliate? Depending on any given response, a person might inadvertently admit that assumption x is either true or false (there are exceptions though).

Whether or not I have been ’used’ by Stockholm’s art scene is another issue, as is which feminist wave or theory I uphold, but at this point in our conversation, I am insulted that a stranger presumes to dissect my supposed position. Note: I feel that any female immigrant entering Stockholm’s art scene can expect the following: stalled communication; administrative red tape; disregard for ideas which are too experimental or political; applying for more jobs than you thought could exist, and not getting much more than an interview or temp position; unadvertised biased recruitment methods; cultural and educational differences which are not taken into account when applying for arts-and-culture jobs; watching an arts-and-culture version of musical chairs where a recycled group of established players rotate public roles among themselves, seemingly oblivious to incoming faces (one director moves from one space to another, one academic moves from one school to another, while new qualified applicants watch from the sidelines); classism; sexism; racism; nepotism; conformity; distrust to promote individuals who have not jumped certain hurdles; distrust to represent artists who have not won fellowships/awards or have not been deemed by an esteemed entity worthy of consideration. In short: Stockholm’s distrust manifests itself as the choices it continues to make or not make. Actions speak louder than words.

After a few more attempts to vilify me at the round booth, THE MAN shifts the conversation towards a more ’positive’ direction, flooding me with compliments and making suggestive observations about my physicality. THE MAN tells me (in so many words) that he finds it pleasurable to watch me eat my lunch (puke). I watch him shift from snide insults targeting my self-worth and seemingly invisible role in Stockholm’s art scene, to attempting to ’cheer me up’ by appreciating my physique. I’m nauseous but listen to his vapid theories with constrained contempt; most women probably would have walked away by now, but I want to know how THE MAN functions. Apparently, my silence is interpreted as an invitation for him to move closer to me; we share a round booth. I must emphasize that I never gave any sign of interest in THE MAN on a personal level, I was dressed conservatively, no make-up, devoid of accessories, I was not flirting nor asking him personal questions, I was not answering most of his personal questions, nor was I reciprocating his advances. But I have begun to realize that it is never about me in situations such as these. It is not about what I want or what I express; it is about what THE MAN wants and expresses. THE MAN expressed that his will was more important than mine.

After listening to THE MAN spew textbook flattery, I start laughing. I have decided that THE MAN is absurd—as is the situation in general. THE MAN then lunges towards me to make physical contact; he tries to touch and kiss me. I shield myself from him with my arms, turn my head and lean away. It happened quickly. I said “NO” a few times. I hold up the palm of my hand—the universal sign to stop. THE MAN does move away from me, but only after a brief period of glaring at me first to determine whether or not I might be bluffing—or teasing. The room is empty, and there are no witnesses. I realize that I am again one of many women who has been sexually harassed.

But I did not leave the table after THE MAN made his move. I remain seated; I was shocked into some kind of weird paralysis and disbelief. THE MAN then proceeds to act like nothing happened. He shifts the conversation back over to the professional realm; he wants to give the impression that he is genuinely trying to figure out how to fit me into one of his projects, jumping between aforementioned opportunities. I stare at him, watching him as he appears to be gaslighting me. By definition, to ’gaslight’ is to “manipulate (someone) by psychological means into doubting their own sanity.” THE MAN tried to erase his actions from the record, with the reminder that a desirable job opportunity awaits if I simply forget what happened.

I leave shortly thereafter—giving THE MAN only a few minutes to attempt to cover his tracks. I demand a respectable exit. My contact with THE MAN doesn’t end here though. THE MAN has initiated the process of attempting to bait me with job opportunities which were difficult to ignore, and I have no concrete proof of what has transpired between us. After much thought, I decide that the situation can be repaired; I even at some point tell myself that I have overreacted. I decide that it is, perhaps, just to attempt to use someone who is trying to use you, believing that I might be able to subvert the power dynamic in my favor. Ironically, I dislike him just enough to keep communication going. The words of Sun Tzu seem indispensable: keep your friends close but your enemies closer. I was rightfully suspicious of THE MAN’s motives, and I made a conscious decision to ’play detective’ so as to discover how THE MAN functions within Stockholm’s art scene. I would never discover anything by walking away offended; instead, I must appear to comply in order to gather more information.

THE MASK

THE MAN later invites me to a private dinner promoting one of THE SPACE’s exhibitions; THE SPACE regularly sponsors dinners in association with their exhibitions which include carefully selected guests (exhibited artist(s), collectors, owners, journalists, directors, icons from the fashion and entertainment industries). THE MAN’s wife was absent from THE SPACE and dinner when I was present (which I don’t believe was mere coincidence). At this point, I know a lot about THE MAN from online research/image searches; he underestimated me.

After viewing the artist’s work exhibited in THE SPACE, I went off with my friend to get some fresh air before dinner. During our absence, THE MAN calls me (I discover he has saved my #) and asks me where I am, reminds me that there is a seat waiting for me at the dinner sitting next to the director of one of Stockholm’s leading art institutions and one of the most esteemed artists in Stockholm at the moment—how strategic of THE MAN. I tell THE MAN where we are, and that I enjoyed the art exhibited in THE SPACE. Carefully constructed small talk. THE MAN then tells me that I can have one of the art works which I mention that I like most from the show. I do not accept his offer; instead, I tell THE MAN that we are on our way to dinner. THE MAN attempted to bribe me on the phone with an art work—either to please me, persuade me to write about the show or to get me on his good side. I did not take anything from THE MAN at any point. When I later ask THE MAN why he offered to give me the work, reminding him that it is unnecessary and inappropriate to give gifts to those in my position, THE MAN acts like he doesn’t remember our phone conversation taking place at all.

I now summarize the remainder of our interactions. I decided that the only way to salvage this situation was by enforcing a strict professional dynamic. THE MAN made it clear that he believed I was qualified to be an editor for his fashion magazine. I then proceeded to attempt to secure an editorial job working for him. My logic was: once I have the job secured, I would not have to communicate directly with him anymore; rather, I would be working with his subordinates. I might never have to be in the same room with THE MAN again—at least not alone. Yet, what ended up happening was: nothing. THE MAN’s initial job offers were not real. What he ended up assisting with was: applying for a freelance writing job for his fashion magazine, which I could have handled on my own without ever meeting THE MAN—by simply emailing the magazine’s already-existing chief editor.

As time progressed, it become clear that the numerous opportunities in which THE MAN initially mentioned to me were fictional, or even worse: ’conditional.’ I became angry that someone would go to such great lengths to meet women behind his wife’s back and then attempt to persuade them to do what he wants by including them in his professional endeavors as a cover/alibi. What THE MAN offers is, essentially, an all-or-nothing package: if you want the job/opportunity, you must respond to and accept THE MAN’s sexual advances. I later expressed my anger to him in person at THE SPACE; I demanded an explanation from THE MAN regarding his behavior, as well as an apology. I asked THE MAN how many women he had approached in the same manner. I asked THE MAN if this was his ’modus operandi,’ or if he had other methods too. His response? I was met with more lying and gaslighting. He would not admit to his mistakes or acknowledge them without a struggle. He did finally give an explanation, which was verbatim: “I’m crazy. I cannot say NO to things.” And the apology that I finally managed to squeeze out of THE MAN resembled an apology given by some punk delinquent caught shoplifting. THE MAN is not sorry for what he does; THE MAN is only sorry that he got caught.

When it became evident that I was not going to walk away empty-handed (whether it be a reasonable explanation, sincere apology or concrete opportunity), he proceeded to tell me that he is currently on the board of THE MUSEUM, and that I should send him one of my exhibition proposals for THE MUSEUM’s consideration—that he will push it through. And with this suggestion to appease me, I’m in over my head. Here lies the root of my conundrum: wouldn’t it be wonderful to finally see one of my curations actualized in Stockholm? But must I take all of this in order for it occur? When/if I accept his gesture to persuade THE MUSEUM’s board to accept my proposal, then I must adhere to the unspoken agreement that we have reached a ’deal.’ I would have to keep silent about his behavior in exchange for his assistance pushing my exhibition proposal forward and towards fruition, because his ’generous’ assistance to present, defend and support my proposal was another bribe—but a less obvious one.

After watching THE MAN’s contrived enthusiasm about my exhibition proposal, it became crystal clear: THE MAN is a fraud. A couple of days before THE MAN is scheduled to meet with the board of THE MUSEUM to present my proposal, I instead act out of total disgust and attempt to disassemble THE MAN’s shameful existence—via sms. I then email his wife and tell her what THE MAN has done and is trying to do. I invite THE MAN’s wife to contact me for further details—if she wants them. She remains silent; THE MAN continues to sponsor her ’on fleek’ wardrobe. Then two days later, I receive an email from THE MAN’s business partner at THE SPACE stating that THE SPACE and its employees end all contact with me—THE MAN and THE SPACE have concluded that I am a security risk, and I have now been banned from setting foot in THE SPACE. THE MAN cannot not risk me being in the same room with his associates—at events he hosts at THE SPACE. What a coincidence. When I speak up about what has happened to me, I am deemed a pariah by those who could not figure out how to use me. THE MAN was denied access to my body and creative energy. THE MAN and THE SPACE (and by association: THE MUSEUM) are now dead to me.

AN EDUCATION

I don’t get much from sharing this account—except catharsis. The responsibility to inform other women about this incident weighs heavily on my mind, especially as I now watch THE MAN and THE SPACE steadily acquire power since the recent inception of THE SPACE. Perhaps, I should have walked away with ’my tail between my legs,’ filed a police report (which I still might do), or I should have done x (kicked THE MAN where it hurts), y (devised a revenge plan which unfolds years from now), or z (kept my mouth shut and moved on) according to the suggestions of women I later consulted. Instead, I chose to investigate to acquire more information, serving as confirmation of what I instinctively sensed was true. I didn’t go away, and I didn’t make it easy for THE MAN to forget. I demanded an explanation, apology and reparation. I got two out of three; I jumped ship before the reparation could manifest itself because I later re-evaluated the reparation (i.e., actualizing my curation at THE MUSEUM) to be a bribe which I could not accept. No matter how close I hover next to the despicable—it’s almost impossible to maintain an absolutist, black-and-white stance when tangled in any web—I refuse to become like them.

I once accepted the notion that the politics of any space could, under most circumstances, be separated from the politics of the art and artist exhibited in the space itself, and this was my ’casual’ mandate for occasionally writing about talented artists who were, unfortunately, exhibiting in spaces which were managed by others deemed to be less-than-savory. I’ve reached my breaking point with this last incident—especially, considering the current international socio-political climate. I now re-visit theorists and thinkers to reformulate a more compatible position (e.g., Henri Lefebvre’s The Production of Space, RIOT Girlz Manifesto and even Valerie Solanas’s SCUM Manifesto). In short, there is nothing ’casual’ about my position now.

Perhaps, I never wrote this text. Perhaps, one of the women I met with after the incident wrote these words on my behalf. I have no recollection—how’s that for gaslighting? Many of my women friends and colleagues are great writers, listeners and archivists. I consulted with other women because I didn’t know how to react—I wanted advice and support. Whether or not I am the author—or another woman is—doesn’t matter. We share the same tribe, and we now argue that THE MAN and THE SPACE (and by association: THE MUSEUM) are threats to Stockholm’s art scene, impeding progress for those genuinely invested in arts and culture—especially, women and immigrants.

TACTICS TO AVOID BEING MANIPULATED/EXPLOITED

From this shared experience, I hope that someone will gain insight. Here are some suggestions geared towards helping others dodge snakes:

– Maintain a strict division between private and professional spheres: you do not have to answer anyone’s questions ever. Pay close attention to what you share in social networks and with colleagues.
– Form alliances with other women: refer to ’Female Counter Adaptations’ (if one chooses to think of men as animals) https://en.wikipedia.org/wiki/Sexual_coercion#Female_counter-adaptations
– Use the tools that you have: social networks, WWW, events, associations, gossip even (can be true at times) to learn as much as you can about a space, individuals, how the money and power flows, the source.
– Fight fire with fire: if you are being harassed, baited, bribed, lied to or misled, return the favor. Being polite in such instances falls short. But if you can’t stand the heat, get out of the kitchen.
– Sabotage: e.g., wear a mask in order to gain access to an individual’s behavior or company/organization’s methods. Become whatever you need to become in order to determine what they actually are.
– Change the way you think about the art scene’s structure. For instance, if the art scene is a computer or machine, then hack or break it down into smaller parts which can be understood and altered.
– Become what is projected onto you magnified, exaggerated: if they think you’re stupid, become really stupid. Most snakes cannot figure out how to use a shapeshifting version of yourself—i.e., a contradictory trickster or confusing freak.
– Speak up, be heard: share experiences and research without delay. The more individuals who resist traps, the harder it will be for those in positions of power to manipulate others.
– Depending on the situation, become inaccessible/invisible, or in contrast, be everywhere all of the time.
– If you are in a position to do so, become too expensive for corrupt companies and individuals to buy or use—significantly increase rates and fees.
– Create a paper trail reflecting conversations, interactions and agreements as much as possible.
– Trust your instincts: If it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck, then it probably is a duck.

WHY THE SPACE IS TOXIC

– One of THE SPACE’s partners lies about his marital status and family, baits women to meet with him for possible career recruitment opportunities, makes unwanted advances, sexually harasses them, then attempts to bait and bribe them further in order to maintain power over them and keep them silent. THE MAN attempts to normalize a working environment where sexual favors are acceptable—the division between private and professional realms is moot.
– THE SPACE makes alternate arrangements with artists who are already represented by galleries without consent or knowledge of the gallery, compromising trust between represented artists and their corresponding gallerists.
– THE SPACE scouts out artists who are winners of fellowships/awards who are not yet represented by a gallery, thereby taking advantage of artists who are more susceptible to manipulation due to the artist’s unstable position. They do not offer artists gallery representation or protection.
– THE SPACE makes arrangements with other organizations, museums and galleries which are not clearly expressed or acknowledged to the public. THE SPACE lacks transparency regarding its associations with other entities.
– The privatized, controlled nature of THE SPACE’s money-driven initiatives and events is not conducive to a democratic art scene which demands open discourse. Instead, THE SPACE supports exclusivity and cultivates a divisive hierarchy which is both unwelcoming and discriminatory.

”I’m A Jack of All Trades, We’ll Be Alright” by Stephen Kent, and nine notes by Jens Soneryd.

Works: Stephen Kent
Text: Jens Soneryd

A collaboration between writer Jens Soneryd and Berlin-based artist Stephen Kent, who recently had his first solo show in Scandinavia, at Elephant Kunsthall in Lillehammer.

Någonstans börjar jag. (Är jag skyldig att säga eller ens veta vad det kommer att handla om?) Låt oss vistas här. På liten yta.

Fönsterrenovering i huset där jag bor. Presenningar som bandage för skadade ögon. Den evigt mänskliga fantasin att öppningar kan se. Att förslutna håligheter är blinda. Stark känsla av obehag och oordning. Ett tillfälle att falla tillbaka i hjälplöshet. Tillbaka? Det finns ingen där. I hjälplöshet faller jag framåt och tar emot mig själv. Men när de gula fosterhinnorna infunnit sig och det inte gick att se ut och på något sätt inte heller gick att orientera sig infann sig känslan av … Av något annat. Ordet fosterhinna. Jag upprepade det. Respit och utveckling. Tankarna koncentrerade. Sängen den enda platsen. Här kan allt hända. I tanken.

Jag började drömma tydligare än på länge. Fosterhinnan? Det som skall hinnas innanför hinnan, innan den brister. Jag drömde om min mamma. Mindes hennes doft jag alltid känt mig ambivalent inför. Plötsligt var där ett minne som inte tvekade mellan längtan och obehag. Hennes kvardröjande doft av kropp och parfym i nästan rena lakan. (Jag lägger min kind mot hennes kudde. I minnet är det som om jag just med kinden kunde känna kärlek). Det minnet hade varit undangömt så länge, i över tjugo år. Jag är på jakt efter vändpunkterna. Det är utmattande. Men det gör mig stark att veta att jag är en sån som jagar.

Jag drömde om en visa som nog inte finns utanför drömmen. Den hette ”Mor, mor säger”. När jag vaknade var det jag som var modern. Modern som säger, säger.

Lojalitet. Att man kommer åter. Vetskapen eller åtminstone antagandet att det inte är för sista gången även om det är just så det känns. Barnet har en talang för det. Att inte påstå men synliggöra banden. Finns det något att förlora? Det som vi i vuxenvärlden kallar ekvilibrium? För att befästa bandet är också att tillåta sig att känna smärta. Det vill säga saknad. Vem är det jag talar om? Skrivandets lojalitet. Det repetitiva. Det tematiska. Hej, här är jag igen. Ingenting går över. Dämpas, skingras, flockas, utspädda likörer. Ja. Övergår. Ja. Går över? Nej.

Någon frågade mig om skrivandet. Vid ett övergångsställe slog det mig att jag skulle vilja veta hur man gör, verkligen gör för att skriva en bok. Men min fiktiva vän i huvudet svarade att ” det finns ingen manual och fanns det det skulle boken bli föga läsvärd”. Jag svarade ”Ja, ja, ja!” Det jag undrar över är varför jag så starkt tror på själva talandet? Bara man sticker ner sin hand, sin blick eller tunga tillräckligt djupt så finns berättelsen där. Och den är levande och alstrar mening. Jag ger mig rätten att tala fragmentariskt. Och, höll jag på att säga, detta trots att jag är kvinna.

Jag vill inte vara otydlig. Kanske är det en av drivkrafterna i skrivandet. Inte att finna svar eller förklaringar utan att göra något tydligt. Abstraktioner? Ja. Fragment? Ja. Men det formlösa vill jag ge en form. Jag blev retad för det när jag var barn. Mitt överdrivet tydliga sätt att tala. Som vuxen, en av få neurotiska beteenden: Om jag råkar snubbla, famla, tappa något ser jag det som ett tecken. Inte en slump, inte något som jag kan ha överseende med. Det betyder något. Inte hos andra men hos mig själv. Det är en otydlighet. Det sluter inte upp, ligger inte an. Det livar inte. Formen skingras. Något glider mig ur händerna. Snart finns jag inte mer.

Jagar? Det låter hetsigt men till och med jag vet att jakt handlar om tålamod och tystnad. Att under långa pass känna tystnaden i munnen som en smak. Min fråga är: Hur står man ut med denna tystnad utan att också malas ner av ensamhet? Är det inte orden som utgör immunförsvaret? Den fiktiva vännen svarar ”Genom att frångå idén om jaget. Genom att ta udden av det enastående. Det enastående är ensamt. För ensamt.” Jag fyllde nyss år. Jag borde vara mognare än den tanke jag nu tänker: ”Ingen kan känna ensamhet så som jag!” Jag skulle kunna be om ursäkt för den tanken, släta över den. Det är väl ingen tävling? Man skulle kunna svara mig vänligt och avfärdande ”Må så vara”. Låtsasvännen, kritikern: ”Det är alltför allmängiltigt. Och generande.” Vi släpper det nu.

Jag drömde att jag såg in i någons ögon. Och jag tänkte att det finns en vinkel där man kan se något som trots allt handlar om kärlek mot alla odds. Och det är möjligt att den kärleken eller igenkänningen, lystern kanske, är för svag, för bristfällig. Men den finns. Jag kan utvinna den. Även det ytliga har ett djup.

När jag vaknade tänkte jag kring det. Att utvinna substans ur andras blickar. Mötet där. Vari ligger värdet? Det vet man inte innan. Det finns en evig naivitet i det. (Bekräftelse, ett ord man kastar ur sig alltför lätt och med idén om att det är solkigt.) Men också ett sår som både slickas och hålls öppet. Att både ge och ge upp sig själv. Till vilket pris? Den fiktiva gestalten i min hjärna: ”Priset är något man bara tillfälligt bör tänka kring. Man bör inte tänka i termer av kostnad. Men ibland måste man ta en paus. Sluta ögonen.”

Seendet blir som tydligast i vändpunkten. Ja, men det är inte hela sanningen. Det finns en klarhet där. Pupillen. Pennans spets. Men tålamodet, ett långsamt, liksom idogt seende letar inte enbart efter punkter. Öppnare platser. Manöverutrymme. Det vill säga tid.

När det skrivna är en bok. Vad händer då? Författare brukar jämföra det med ett barn och barnafödsel. Författaren, föräldern är rädd om boken, barnet. Man kan också känna rädsla för boken, barnet. Varför denna tystnad, motsträvighet? Varför växer inte boken som den ska? Barnet? Men kärleken till barnet upphör inte så som kärleken till boken gör det. När boken är färdig överlämnar den sig till läsaren som ska utvinna den. Sluka den? Så är det inte med barnet. Eller? ”Jag skulle kunna äta upp dig!” Likheten snarare än olikheten. Att som tonåring separera sig från föräldrarna och låta sig slukas av passioner, förälskelser, sex. Önskan om att bli sedd av främmande ögon. Definierad utifrån. Jag: ”Du är den vackraste jag vet!” Barnet: ”Det säger du bara för att du är min mamma!” Jag kan tala som förälder. Jag kan tala som barn. De två rösterna kan jag inte sammanfoga. Men som författare å ena sidan, läsare å den andra? Det är som att med viss rädsla trä sina händer genom ett ljust garn. Glesa maskor. Huden där innanför.

Jag somnade i fosterställning. Förläst? En överdos. Mättnad är ju att inte kunna tillgodogöra sig de sista tuggorna. De flyter ovanpå, har ingen plats att sjunka in. Bindemedlet räcker inte till. Alla håligheter fyllda, utjämnade. Stucco lustro. Men utan stucco lustrons svalka.

Att skriva en löpande text. En text som vill bli knullad? Ha! Ja, det tål att tänkas på. En text som forsar fram. Men på samma sätt som jägaren befinner sig i stillhet, kan en fors rinna fram i mycket stillsam takt. Den där texten i jämförelse med poesin. Hur poesin uppstår, utkristalliseras och blir synlig. Det slog mig när jag skulle somna. Fosterhinnorna gråbleka, aningen skrämmande. Tänk om ytterligare ett foster skulle framträda, skugglikt i mitt sovrum? Poesin är en gåva, även om gåva är ett komplicerat ord, som är hemlig för en själv. Som att skriva med slutna ögon, försluta texten i ett paket eller föra ner den i ett kuvert. Med tungspetsen slicka igen kuvertet för att sen öppna det igen. Paketet, kuvertet. Bli den första läsaren. Mottagaren av gåvan. Och nej, det är allvarligare än en lek trots att lekar ju bottnar i allvar eller tvärtom, dyker upp till ytan i ytans allvar. En födelsedagspresent? Det är den som föds som är presenten.

Boken. Ett fuktigt, levande objekt rullat i pigment. Läsaren färgas beroende på beskaffenhet. På vissa fastnar pigmentet bara i pannan och på fingertopparna. På några bara på ärmarnas muddar eller skjortkragen. På andra dröjer färgen kvar på läppar, i ögonhår, på insidan av låren. Är det en passande metafor? Faran med metaforer: att de belyser tanken men också tvingar tanken till vägs ände. Mättnaden. Pigmentet?

Pigmentet så som jag tänker mig det är inte så mycket mening som ett erbjudande. En öppning. En plats för förvandling. Bokens plats. Drömmarna hör också dit, med sitt särskilda pigment, mer undflyende och pollenlikt. Blir allt till språk? Min fiktiva vän i huvudet har tystnat. Jag är ensam nu men kanske även mindre ensam när jag sluter tätare om mig själv. Drömmarna, mardrömmarna. I mina fönsterlösa rum. Till bristningsgränsen. Allt får plats. Nej, så är det inte riktigt. Men det är inte drömmarnas berättelser som bekymrar mig utan rummet där de ska bo. De tar verkligen form här. Men sen måste de förlösas. Inte är det väl så farligt om de en dag skulle te sig främmande?

Johanna Ekström 2016

tsnoK: Savannah Bob, det är en pseudonym?

SB: Vet inte riktigt, från början var det ju ni som satte dit namnet. Den texten kunde gott ha varit utan signatur, men tydligen inte… Så det är jag som borde fråga: Varför vill ni prompt ha en författare till varje text?

tsnoK: Nämen… det vill vi väl inte. Vi tyckte nog bara att det var ett coolt namn, lite Lynch sådär.

SB: Äh, ni ville ha ett namn till texten. Varför mörkar ni det?

tsnoK: Anonymitet förutsätter att det finns en tillit mellan redaktionen och skribenten. Vi satte dit namnet för att slippa ansvar och intimitet.

SB: Det finns en skillnad mellan att vara anonym och att verka under pseudonym.

tsnok: Ja, men…

SB: Hade texten varit anonym, helt utan underskrift, författare etc. så skulle den bara finnas där tillsammans med andra anonyma saker utan att någon kunde veta om det var samma författare eller olika. Den frågan kanske inte ens skulle ställas. Men, nu, när ni har satt ett namn där, spelar det inte längre så stor roll hur många vi är som skriver artiklarna (Nu har ni ju bara publicerat en av dem, men om ni inte var så pigga på att refusera).

Det spelar ingen roll hur många vi är, för vi homogeniseras till en karaktär som folk kan vara för eller mot, som folk kan förhålla sig till från artikel till artikel. Alltså blir man en position, det skrivna ankras fast i någonting, folk kan säga att de håller med Savannah Bob istället för att ta ställning till idéerna – namnet blir en representant. På så vis är det en politisk handling att sätta dit en pseudonym istället för att låta texterna vara anonyma: man skapar därigenom ett litet maktcentrum, någonting med utsträckning i tiden och som kan leva på eller undergrävas av gamla meriter.

På en och samma gång är det den sämsta typen av abstraktion och politisering av diskursen: den inbjuder folk att ta ställning för eller emot, istället för att bara intressera sig för saken i fråga eller skita i det. Namnet, sant eller falskt, blir en tolkningsmatris och läsaren kommer att ledas till att irritera sig på eller gilla namnbäraren snarare än ha kul med texten eller tänka på något annat.
 
tsnoK: Men kan den anonyma texten uppmärksammas ”för vad den är”? Är det då sammanhanget som texten verkar i som ger den legitimitet? Om vi t.ex. tänker på den där intervjun med Foucault (the Masked Philosopher) som publicerades i Le Monde… 
 
SB: Han var kanske för fåfäng för att verkligen vara anonym. Texten publicerades igen senare under hans namn.  Eller så finns det kanske texter som vi inte vet är ”Foucault”.

Tsnok: Efter hans död ja, den återpublicerades efter hans död. Så länge han levde var det ingen som visste. Han hade ju idén att man skulle ha ett anonymt år i kulturen, inga böcker med namn – vilket också skulle tvinga fram en ny kritik. Fast han verkade tvivla på att folk skulle ställa upp på det…

SB: Egentligen är det väl texten själv, och läsaren, som ska ge den legitimitet eller relevans. Kunde man inte bara tänka fuck sammanhang?! Jag gillar i alla fall tanken på att det finns anonyma Foucaulttexter där ute som experterna struntar i för att de inte har attesterats som autentiska Foucaultutlåtanden och därför inte räknas.

Det är en personvalsepok i akademin också och ingen skriver apokryfiska texter, inte ens på skoj. Trist tid vi lever i: inte en enda Pseudo-Deleuze, bara specialister som buktalar genom Deleuze (eller Heidegger eller Harman eller vad man vill). Men vad menar ni egentligen med frågan om den anonyma texten kan uppmärksammas för vad den är? Vad är problemet?
 
tsnoK: OK skit i Foucault. Vi pratar om Savannah Bob. I det här fallet har ju texterna skrivits i en situation där det inte är möjligt att skriva utan att dölja sig bakom en pseudonym. Anonymitet är något annat. Ordet betyder som bekant “utan namn”, men också ”utan lag”. Oftast brukar det innebära att det saknas identifieringsinformation, till exempel om personen inte är känd för någon då det gäller äldre verk, eller bara för ett fåtal (i det här fallet, en tidningsredaktion) och hen inte vill uppge en pseudonym.

Det finns alltid de som försöker tysta ner andras åsikter. Ibland med våld och ibland med lag. Anonymitet kan vara en fråga om integritet och ett verktyg för att säkerställa en rik flora av åsikter…
 
SB: …eller diskretion. Diskretion som medel alltså, göra sig lik alla andra – hela konstscenen, om man läser texterna från utsidan, är väldig diskret, egentligen helt utan identifieringsinformation. Och därför skulle det vara kul om den faktiskt anonymiserades för dem som är i den också – så kan folk inte jobbar på relationen mellan namn, senaste -y-ordet och läsarnas behov av att placera författaren på en närmast feodal credskala. Istället kan folk komma i åtnjutande av den anonyma texten i sig, uppmärksamma den för vad den är! Texternas paradis!

tsnoK: Det låter ju fint.

tsnoK: Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt. Beror inte läsningen också på sammanhanget?

Det finns mängder av exempel där mediokra bidrag i rätt sammanhang tas på större allvar än bra resonemang i mediokra sammanhang. När du exempelvis publicerade dina texter hos oss, i Artforum och i E-flux så betyder det olika saker.

SB: Ja visst, men jag tänker att sammanhanget i längden formas av sitt innehåll, om det fortsätter att vara anonymt. Man kan, så att säga komma åt Konsten och slippa konstvärlden – och konstvärden!

Tsnok: Vi är tsnoK.

SB: Ja?

Tsnok: Du har kallat dig Theodor Ringborg när du gjorde en utställning i tsnoK

SB: Ja. Jag hörde att han blev sur. Tack för att ni inte tog bort den.

Tsnok: Varför gjorde du det.

SB: För att han skulle kunnat göra en sådan utställning. Och jag ville se om han tog ansvar för den.

Tsnok: Det är ju någonting helt annat än både pseudonymen och anonymiteten.

SB: Ja. Det är kul.

Tsnok: För vem?

SB: Vad är det för en fråga?

Tsnok: Ska vi verkligen publicera den här intervjun?

Tsnok: Ja?

Tsnok: Det är inte vi som publicerar den.

SB: Jag är kvar…

Tsnok: Meeh!

Tsnok: OK, på vilket sätt förändras innehållet när du gör något som någon annan hade kunnat göra i tsnoK?

SB: Ja men det är just det. Någon annan, vem som helst, hade kunnat göra det. Alltså, någon annan skulle kunna anamma en annan persons identitet och göra något i deras namn. Det bästa, och mest generösa sättet att göra det på är att göra någonting som denna andre ändå hade kunnat tänkas göra. Det gör innehållet representativt istället för avsändaren.

Tsnok: Eh?

SB: Ja om vem som helst hade kunnat skriva det så betyder det att vem som helst hade kunnat se och tänka det. Eller hur? Det ger en generalitet. En allmängiltighet åt det skrivna.

Tsnok: När du är Theo?

SB: Nej, när jag skriver anonymt. Det var bara kul att ge en annan aspekt, eller lägga mig i hans utveckling, ungefär som folk ett tag blogga möjliga ”vad hände sen” i förhållande till TV serier för några år sedan och TV bolagen började anpassa händelseutvecklingen efter dem. Men det där får ni fråga Theodor om.

Tsnok: Är inte idén om allmängiltighet också ett värde?

SB: Jo. Ett eftersträvansvärt värde. Men på ett annat sätt än en ledande konsttidskrift eftersträvar.

Tsnok: Vad eftersträvar en sådan?

SB: Tja, vidmakthållandet av sin position i en eurocentrisk patriarkal heteronormativ ordning till exempel. Goda relationer med gallerister, kritiker, placera in sig själv i en internationell diskurs (som få, om ens någon själv kan se). Ängslighet helt enkelt.

Tsnok: Och genom att vara allmängiltig, helst anonym, kan man komma förbi det?

SB: Ja. Faran är en annan. Att bli pöbel, eller populist. Det finns en förförisk frihet i anonymiteten: att sätta en ära i att vara den första att bua ut en storhet på La Scala oavsett om det är välförtjänt eller inte.

Tsnok: Så med en etablerad position är man kanske mer försiktig?


SB: Med vissa saker – ja. Men det är väl bättre att sträva efter allmängiltighet än att bli accepterad eller konform. Konst handlar inte om att följa reglerna. Vi kan känna till dem, och i bästa fall utnyttja att det är så många andra som följer dem.

Tsnok: Men då blir din allmängiltighet en ny norm.

SB: Nej. Jag ser det mer som att jag blir ett exempel på en relation till något. Exemplet representerar inte en norm, utan ett enskilt, möjligt, sätt att förhålla sig. Jag tjänar ingenting på det heller utifrån den rådande eller kommande normen, ”jag” är inte med.

Tsnok: Tjänar vi på det?

SB: Ja. Det gör ni. Men jag misstänker att det kanske inte är därför ni gör det ni gör.

Tsnok: Nej vi står över sådant.

Tsnok: Eller i alla fall bredvid.

SB: Med mössan i handen…

Hypocrite lecteur, mon semblable, mon frère!

SB: Men hallå – vad representerar ni då?

Tsnok: Vad eller vem?

SB: Välj själv.

Tsnok: Vi företräder ingen. – Vi representerar på sätt och vis dig, och Theodor, och alla vi älskar. – Vi suger fan inte.

BLI AV MED

Att skriva är att ge bort något.

Att skriva är att ge bort något och samtidigt behålla det.

Att skriva är att ge bort något igen och upptäcka att det fortfarande finns kvar.

Att skriva är att ha kvar något som har getts bort tusentals gånger.

Det går inte att ge bort något två eller tusentals gånger.

Det går inte att ge bort något och samtidigt behålla det.

Om det hade getts bort, så skulle det vara borta.

Det finns alltid kvar.

Det är omöjligt.

Det är omöjligt att det finns kvar om det har getts bort.

Det är omöjligt att skriva.

Att skriva är inte att ge bort.

Att skriva är att försöka ge bort något.

Att skriva är att försöka ge bort något till någon som vägrar att ta emot det.

Att skriva är att försöka ge bort det till någon annan som inte heller vill ha det.

Att skriva är att misslyckas tusentals gånger med att ge bort något, för att ingen vill ha det.

Att skriva är att trots alla misslyckanden ändå fortsätta med att försöka bli av med det.

Text: Jens Soneryd
Bild: Vertical instructions av Henrik Strömberg

”Bli av med” är ett resultat av samarbetet mellan konstnären Henrik Strömberg och skribenten Jens Soneryd. I början av mars släpps Henrik Strömbergs bok Mashti, i vilken Jens Soneryd medverkar med en essä. Boken ges ut av galleri Neumeister Bar-Am i Berlin.

*
(1) Here is one hand.
(2) Here is another.
(3) Therefore two human hands exist.

*
moss smells,
of soil and iron,
oblivion and mold,
and of something
bittersweet, that cannot
be described
as anything else
than moss itself

reason
has no smell at all

(I know that,
with certainty)

*
G.E. Moore was a man of reason.

The same year as Germany invaded Poland, Moore held a lecture at the British Academy. The lecture was named ”Proof of an External World” and maybe Ludwig Wittgenstein and John Maynard Keynes were among the listeners and Virginia Woolf and Bertrand Russell too.

When reading the text, I can’t avoid imagining Moore standing at the stage in the lecture hall. There is a smell of wood, old wood, and tobacco, but the reason from which Moore’s words depart do not smell at all.

He looks so small, almost like a bird, behind the desk, when he starts speaking about the challenge laid down by Kant, who wrote: ”It still remains a scandal to philosophy … that the existence of things outside of us … must be accepted merely on faith, and that, if anyone thinks good to doubt their existence, we are unable to counter his doubts by any satisfactory proof.”

Moore does not hesitate in taking on the task of proving that there is such a thing as an external world, but he judges the expression ”things outside of us” to be odd and unclear. He ponders for a while to use ”external things” or ”things external to our minds” instead, but ends up suggesting another term, borrowed from Kant: things which are ”to be met with in space”.

As a man of reason, Moore has a preference for lists (it’s obvious that he loves them), and he speaks rapidly and excitedly when listing examples of things that inevitably must be said to belong to the category of things that can be met with in space: ”My body, the bodies of other men, the bodies of animals, plants of all sorts, stones, mountains, the sun, the moon, stars, and planets, houses and other buildings, manufactured articles of all sorts – chairs, tables, pieces of paper, etc.”

Moore pauses. He asks for a glass of water and takes a few sips. Then, he continues to list another category of things–things that do not belong to the concept of to be met with in space, but to another category–that also was coined by Kant: things to be presented in space. But Moore disagrees with Kant about the definition of this concept. While Kant seems to imply that this latter category is synonymous with the former, Moore is of a different opinion.

Moore states with emphasis that there actually are things that present themselves in space, but at the same time, lack the capacity of being able to be met with, in space. These are things such as after-images, bodily pains, double images and hallucinations–things that appear to be physical objects, but actually are not able to be met with, in space. It is unlikely that they can be experienced by anyone else than the one who experiences them first-hand, and therefore, they are of no use for a proof of an external world.

Moore does not mention moss. It does not belong to any of his lists.

Moore is very small from my point of view, but yet, I can see that his right arm is shaking when he makes a gesture to draw attention to it. He reaches his hand out, ”Here is one hand,” he says. He pauses for a few seconds and then he repeats the gesture with his left hand. ”And here is another”.

No one in the audience doubts that he is telling the truth, not even Wittgenstein, who might have been there. But Wittgenstein does not understand why Moore is saying it; he has never heard any one utter that kind of sentence before, so naturally he is a bit puzzled.

Moore insists that his proof is perfectly rigorous and says that it is probably impossible to give a better proof of anything at all. Moore concludes that ”nothing is easier than to prove the existence of external objects” and thereby to prove the existence of an external world.

Moore stops speaking. His face is red with excitement, and his arms and hands are no longer shaking, but perfectly still, when he reaches them out again, towards the audience and into the outer world.

*
Moore views his hands as if they had been amputated, and were no longer a part of him. They do belong to the world, like the rest of his body, but Moore himself has gone elsewhere, far away from the moss.

He is in his rational mind, in a light, sparsely furnished room. He gazes upon the world with one eye through a gridded window.

He is positioned with his eyes at the same level as the horizon line. He clearly sees the horizon and the vanishing point where the parallel diagonal lines intersect, forming a sharp edge.

He looks at the backs of his two hands and his beautiful long fingers. He knows with certainty that they exist, and I have no reason to doubt that they actually are there, so I believe him.

*
Moore knows a lot of things with certainty.

The most important of the propositions, that he knows with certainty to be true, are collected in ”A Defence of Common Sense” and ”Certainty”.

Here is a sample of them:

I am present, as you can all see, in a room and not in the open air.

I have clothes on, and am not absolutely naked.

There are windows in that wall and a door in this one.

There exists at present a living body, which is my body.

Ever since it was born, it (my body) has been either in contact with or not far from the surface of the earth.

There have, at every moment since its (my body) birth, been large numbers of other living human bodies.

The earth had existed also for many years before my body was born; and for many of these years, also, large numbers of human bodies had, at every moment, been alive upon it; and many of these bodies had died and ceased to exist before it was born.

I am a human being.

I have often perceived both my own body and other things which formed part of its environment, including other human bodies.

I have had expectations with regard to the future.

I have thought of imaginary things and persons and incidents.

*
Moore’s claims do not lack weight, yet they circulate, weightless in space. Everything would be different if they turned out to be false. So, in order for the world to remain, they must be true, and hence, they are true, which Moore knows with absolute certainty.

*
Moore refuses to give any supporting reasons for any of the propositions in his lists. He says that he is incapable of explaining how he knows them, simply because he does not know how he knows, he just knows, and he asserts time after time that he knows them with certainty, and also that it is impossible that he is mistaken. Moore has made mistakes before, he admits that, but not this time.

It is difficult not to believe Moore. Yet, something does not feel quite right.

Nothing seems to be wrong with Moore, he is in good spirits and his assertions are convincing, but I can tell for sure that there is something strange going on here.

I cannot say what it is, and I do not believe it, I know it (though not with certainty).

*
Moore knows with certainty that ever since his body was born, ”it has been either in contact with or not far from the surface of the earth.” He talks about his body, not about himself. It is, therefore, possible that Moore himself is sitting in his room, while his body is walking around on the ground, among the other bodies.

I know that Moore is sitting in his room, with all his knowledge.

Moore already knows so many things. In order to better protect what he knows, mainly from oblivion, but also from skeptics, he has decided to organize everything in different categories.

The job is necessary, but also awfully boring, and too often Moore finds himself staring out through the window instead of bringing order in his messy body of knowledge.

It is a beautiful renaissance window, which was designed by Brunelleschi and Alberti, and was later restored by Descartes. The window is closed now. What looks like an outside might as well be a reflection of an inside.

Moore’s hands are numb.

*
The last months before his death on April 29, 1951, Wittgenstein spends writing about Moore.

Wittgenstein is certain that Moore has made a serious mistake, and that the mistake was made immediately on the first page in ”Proof of an External World”. Most likely, the mistake was made already when Moore decided to write the paper.

In Wittgenstein’s view, there is no need for a proof at all. All that such a proof can possibly result in is more problems, misunderstandings, paradoxes, confusion, and self-torment, i.e. more work for Wittgenstein, whose task is to give philosophy peace.

*
The dying philosopher moves restlessly like an indecisive fly around his topics. He knows that he doesn’t have much time left, and is afraid that he is about to fail. He constantly shifts his position, tries out different angles and distances, but is unable to find an appropriate view from which to reflect on the topics.

*
The anatomy of Wittgenstein’s On Certainty is peculiar. Some of the organs are too big for the body as a whole, and others too small. Some, like the hands (there are at least five of them), are multiplied and occur at the most unexpected places, whereas others (the most vital) are entirely missing. Most of them are incomplete. Therefore, I cannot explain how this body functions, but I know (maybe with certainty) that it does.

*
”’I know that I am a human being.’ In order to see how unclear the sense of this proposition is, consider its negation. At most it might be taken to mean ’I know I have the organs of a human’. (E.g. a brain which, after all, no one has ever yet seen.) But what about such a proposition as ’I know I have a brain’? Can I doubt it? Grounds for doubt are lacking! Everything speaks in its favour, nothing against it. Nevertheless it is imaginable that my skull should turn out empty when is was operated on.” (Ludwig Wittgenstein, On Certainty)

*
Moore: Here is a hand … I know that, with certainty.

Wittgenstein: Nonsense.

Moore: Here is another, I know that too.

Wittgenstein: The expression ’I do not know’ makes no sense in this case. And of course it follows from this that ’I know’ makes no sense either.
(Pause)
This language game just is like that.

Moore: Therefore two human hands exist.

*
At a distance, Moore’s window looks perfectly clean. But as Wittgenstein moves closer towards it, he notices that it couldn’t have been cleaned for a long time, and that it gives a distorted view of the reality outside.

Suddenly, it dawns on Wittgenstein that the window is actually a language.

*
We are all gathered in Moore’s room. Language has been cleaned. The planet looks like a crystal ball, almost entirely blue now, small and easy to grasp.

We are in no doubt.

Wittgenstein opens his mouth to say something. No words come out, only the bittersweet smell of moss, but no one senses it.

Text by Jens Soneryd
This text is one of the outcomes of an ongoing dialogue between artist Sophie Erlund and writer Jens Soneryd. Their first meeting took place in October 24, 2013, at Sophie Erlund’s studio in Berlin.

Photo: Hans-Georg Gaul, 2014
Courtesey: the artist and PSM, Berlin.
© Sophie Erlund

KEYCHAIN no 9
blandmaterial

Christer Chytraéus dokumenterar nyckelknippor i hemlighet. De görs i egna kopior.
Nyckelknipporna kan således vara kopior av dina nycklar som du la ifrån dig vid något tillfälle, som hastigt dokumenterades för att senare gjutas av. Nyckeln som passar in i det avsedda låset, gör det möjligt att vrida om, låsa upp och att stänga. Antagligen fungerar de för ändamålet med sina ax, men det som utgör själva verket är framför allt själva handlingen eller erbjudandet av en lockande tanke.

Ordet nyckel används även i abstrakt betydelse om lösningar på problem. Problemet kan i det här fallet vara att ett vardagsföremål som lyfts in i ett utställningsrum egentligen är en förbjuden kopia. Flera nycklar kan med en nyckelring eller ett nyckelband sammanfogas till en knippa. Varje knippa har sin unika historia och speglar ägarens personlighet.

Keychain no 9 består förutom nycklar av en michelingubbe.

Jag kom i kontakt med Christer Chytraéus arbete första gången i en övergiven lekpark i Sundbyberg. Det var en krispig septemberdag och Christer Chytraéus hängde upp en Big Bag i ett träd. Det var kanske inte verket i sig som fångande min uppmärksamhet, snarare det i kombination med av vad Chytraéus berättade.

Enligt skrock ska det ge otur att lägga nycklar på bordet.

Marja-leena Sillanpää
Stockholm mars 2015

Hur beskriver man ett så självklart fenomen som lunch? När jag letar efter ordets betydelse finner jag följande information:

”Denna mat-relaterade artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.”

Jotack! Det hela luktar lite TANSTAAFL * (Robert A. Heinlein, 1966). Ingenting är gratis i den här världen.

I verket Passar jag in? (2005) fyllde Fredrik Jansson igen stadens hålrum med egendesignade kartonger som han fäste på sin kropp. I en av dokumentationerna står han med en kartong på huvudet, som når upp till ett tak i Gula gången på Slussen. Hålet fylls igen med hans närvaro, och han kan andas ut.

Det finns Få som är så här.

Det finns Färre som ens orkar vara så här.

Och det finns Färst som aldrig nånsin kommer att vara så här.

Det är i Färst vi hittar Fredrik Janssons senaste verk. Det är som en rak motpol till Få och Färre, han fotograferar gängbildningar i offentliga rummet mellan klockan 12-14 på vardagar: Lunchgäng (2014)

Konstnärens tillvägagångssätt liknar här walraffjournalistiken, det är som en slags Uppdrag Granskning utan moralisk förpliktelse, utan något egentligt avslöjande. Man kan se det som voyeurism där tolkningen ligger öppen för betraktaren.

Jansson har spenderat sina vardagar de senaste två åren med att på avstånd fotografera Lunchgäng med sin flickväns gamla smartphone. Resultatet blir en slags övervakningsestetik, inte olikt de bilder som florerar i program som Efterlyst eller i den gamla tidsskriften Kriminaljournalen. Bilderna känns skuldtyngda, det är som att Lunchgängen gjort sig skyldiga till något slags brott.

Som en del av processen har Lunchgängen förminskats till att få plats på en kvadratcentimeter, samtidigt som de uppgår till 8000 stycken. Kraften i att föra samman och förminska Lunchgängen gör att dom uppfattas som ett finkornigt strössel som toppar olika arealer av det offentliga rummet under en viss tid på dygnet. I det multipla påminner hans verk om en utsorterad ”Untitled” (Portrait of Ross in L.A.,1991) av Félix González-Torres. En hög med Lunchgäng som har isolerats från varandra till att verka inom sin egen gruppering.

Fenomenet Lunchgäng är för Fredrik Jansson ett lika självklart incitament i samhällskroppen som skatten. Utan lunch ingen sammanhållning;

Löst sammansatt grupp människor
Utgår från samma jobb
När samma lunch
Copyright på uniform
Hänger vid samma bord

LUNCHGÄNG!

Det hela kan tolkas som en klinisk repression;

Repression (av lat. repri’mere, ”trycka tillbaka”), starka grupperingar i samhället kan genom sina sociala normer och konventioner göra att vissa andra grupper marginaliseras.

Det finns en uppenbar liknelse med kriminella gäng och Lunchgäng i Fredrik Janssons gestaltning. De uppfattas som sammansvetsade och starka, de har makt att bestämma och marginalisera andra matgäster, de har en avgörande faktor för restaurangägares hela existens. Ägare följer och tillgodoser sina Lunchgäng med en form av bonussystem, de skriver tillsammans Fläsknoisette & Chardonnay på menytavlan när det är fredag.

Överallt ser vi dessa tydliga grupperingar av människor, de har en utstuderad klädsel och framförallt, de tycks hålla ihop. Lunchgäng skapas och frodas under paraplyet Lunch och de är villiga att göra detta på sin lediga tid, det inger respekt.

Mitt första möte med Fredrik Janssons verk sker redan år 2007 på Ringvägen i Stockholm. I ett tillstånd av dagdriveri så vänder sig Fredrik om;

⁃ Du! Jag funderar på att börja jaga Lunchgäng!

Jakten är fullbordad, de är flådda, styckade och uppsatta med plaketter. Troféerna hänger likt bevismaterial i sina redlinepåsar. Lunchgäng är som ett opium för folket tänker jag när jag ser påsen med det förminskade Lunchgänget i. De är som små spelpjäser i ett större monopol än vad de själva förstår, de är utbytbara och kan flyttas runt , fasaden av sammanhållning rämnar vid tanken. Fredrik Jansson kanske har samma typ av maktvansinne som Mr. Tyzik (Headcrusher) från Kids in The Hall (1984):

”Not everyone deserves to have their head crushed, just 99.99999% of them.”

* TANSTAAFL – är en förkortning av det engelska uttrycket ”There Ain’t No Such Thing As A Free Lunch”, ett uttryck som populariserades av författaren Robert A. Heinlein i hans roman Revolt mot jorden som utkom 1966.

© Klas Eriksson, konstnär

She says; Someone will have survived.
 

 
En fjäder är en utväxt bestående av keratin från en fågels hud (biologi).
En fjäder är en teknisk anordning avsedd att kunna deformeras i en eller flera riktningar (teknik).
En fjäder är den utstående delen i en spontfog (snickeri).
I olika kulturer bär fågelfjädrar kraften av luft, vind och högre visdom.
Men en fjäder kan också föreslå något som flyttas med varje liten vindpust, i förändring.
 
En ensam fjäder visar ibland på bärarens möjlighet till att ta till flykt, antingen spirituellt, känslosamt eller kreativt.
Det vill säga att lämna det som är vanligt.
 
Med en kropp menas en Människokropp. Eller Djurkropp.
Inom fysiken är en kropp en sammanhängande mängd materia eller ett geometriskt objekt i tre dimensioner.
I vissa fall kan vi med kropp mena fylligheten i ett vin.
På vernissager dricks det ofta vin.
Ordet vernissage är franska och betyder ”fernissning”.
Det kommer från en tid då konstnärerna fernissade sina målningar precis innan öppningen.
Utställningslokalen luktade därför starkt av fernissa.
På Weld i Maj spreds dofter.
Av råa ägg.
Av bränt kroppshår.
Med samma enkelhet upplevs känsligheten och styrkan i en kropp och i mänsklig beröring.
Malin Arnell besitter en egenartad självklarhet i sina performance.
Det får publiken trygg.
Och under tre dagar presenterade Malin Arnell sin forskning.
67,3% performative research seminar Malin Arnell.
10-12 Maj 2014.
På Weld i Stockholm.
Jag var där.
Varm inombords återvände jag hem.
I fickan hade jag, inte det ägg som jag haft i munnen, men en fjäder.
När en fjäder kommer till oss av någon anledning, visar den att vi genomgår en frekvenshöjning.
Nu svävar fjädern i Arkivgalleri.
Hon säger att någon kommer att ha överlevt.
 
Marja-leena Sillanpää

Stockholm oktober 2014

Title: Plasma, which constitutes 55% of blood fluid, is 92% water.

Artist: John Duncan

Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood.

Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood.

Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood. Blood.

Marja-leena Sillanpää

Röhäll, June 2014

Väpnare eller vapendragare var i vapentjänst under medeltiden. Vilken bonde som helst kunde avancera till väpnare om han kunde bekosta en stridshäst och vapen beredd att tjäna konungen i strid.

Skyddshelgon kallas de helgon som är utsedda att vaka över en speciell företeelse. Vilken företeelse som får vilket skyddshelgon kan bestämmas av ett officiellt organ, men utses oftast genom tradition.

Om Inger Hahn Redin vet jag inte så mycket, men vi träffades 1995 när jag bistod ett galleri på Hellmanska gården i Nyköping. 1700-tals byggnaden gästades av skulpturer med medeltida influenser. Jag blev lite förälskad i Väpnaren och köpte den. Ofta kan det vara så att enskilda verk bleknar en smula i relation till hela konstnärskap. Stora grupputställningar med många konstnärer representerade kan på så sätt upplevas en aning ytliga, medan retrospektiva utställningar ofta ger en fördjupande inblick i hur allt hänger ihop i ett längre perspektiv. Men för mig är det inte så med Väpnaren. Den har stått, ofta på golvet bredvid min säng i stugan, och skyddat mig genom åren. Den representerar något oerhört viktigt; att något av det enklaste enkla kan upphöjas och bli något magiskt. En enkel gatsten, som Sten Hansons Rännsten, med en rustning laddats och samtidigt skyddats med en brynja. Jag behöver inte veta vad mera Inger Hahn Redin har gjort genom åren. Ett tag snuddade jag vid att kolla upp det, men väljer att låta bli.

Marja-leena Sillanpää
Stockholm 2014

Artist statement.
I need more time to give a polished statement about what I do because I am very dedicated to not knowing what I`m doing as a force of sudden creative explosion and as a rebellion to the ”know what you´re doing world”.

From the Gallerist.
I am very proud to present Ken Montgomery at The Archive Gallery. He is also known as Gen Ken, Egnekn and The Minister of Lamination.

This is a presentation of a visual work, but he might mostly be recognized as a sound artist (noise music) and for his performances (very often including a laminator). When we see Ken Montgomery´s beautiful Lamination Machine we understand that this is a very own way of working and a very open attitude of art. Yes, it is about art, but even more about everything around us. Ken Montgomery just have to open his eyes in the morning I believe, or the newspaper and in the same moment art starts to happen! And Ken Montgomery seems to work always. For example when I had a meeting with him, I got my very own card for a time clock, so meanwhile we were sitting and talking some kind of work was going on at the same time. Meetings is not just for fun; the chat and laughing is also a way of working. Or. The work is fun. So you see; Ken Montgomery is just brilliant.

Information.
I Don’t Know What I’m Doing. Art is Throwing Money Out The Window. Something is Happening! How much more I could do if I didn´t have to sleep! Lifeless guitar feedback with themes of death, pornography, nazism, etc.used to hide lack of ideas. Generator, a physical gallery / exhibition space, existed in the East Village and in Chelsea(1989-1929).

It´s Not Easy.
LAST CHANCE, 0% APR, Signs of Anxiety, Get it fast… it won´t last, We´re offering a HUGE discount on this desktop and display!, Save big with…, Three Days Only! 22nd Anniversary Sale!, Grab these coveted home fashions at SCANDALOUS SAVINGS ends may 8th, FINAL 4 DAYS 10% OFF your first purchase, the rush is on! less than 2 weeks left to wrap up your holiday shopping!, Limited-time offer: reply by July 15, 2005, 0% APR Introductory Balance Transfers AND Purchases Offer! can´t find the perfect gift? and It´s Not Easy.

Websites.
genkenmontgomery.com/links.shtml
ministryoflamination.com
ATMOTW.com (art is throwing money out the window)

Marja-leena Sillanpää
Stockholm (NYC) January 2014