Inaktuellt

Pelle, Ronnie och jag

Av


Rekvisitan ser ut ungefär såhär; en porsche, en snäv kurva och en betongmur. Platsen är Somerdale, New Jersey. Det är en natt i november 1985 och Pelle Lindbergh kör ihjäl sig i en hastighet av 140 kilometer i timmen.

Pelle Lindbergh var min idol. Han spelade i AIK och trots att jag höll på Frölunda hade jag koll på Pelle då han utan jämförelse var den sötaste spelaren i elitserien. Efter att ha rekryterats till NHL blev Pelle förste europé och ende svensk hittills att erhålla The Vezina Trophy (1985), priset för bästa insats som målvakt. National Hockey League, den amerikansk-kanadensiska ligan som är den mest prestigefyllda i hockeyvärlden, har existerat sedan 1917. Pelle Lindbergh spelade, med nummer 31 på ryggen, i Philadelphia Flyers.

Det är möjligt att en hockeypuck kan komma upp i 140 kilometer i timmen om rätt spelare skjuter. Pucken, som är svart och slät och tillverkad av vulkaniserat gummi, har väldigt specifika mått för att tjäna som rekvisita i den vackraste sporten jag vet. Det finns en skönhet i hockey som till stor del består av den ljudbild som förmedlas under matchen. Jag talar om det sträva men vassa ljudet av skridskor som skär mot isen när spelarens hastighet måste stoppas upp och medarna snedställs mot underlaget och driver upp små kaskader av snö. Jag talar också om det dova klickljudet när pucken träffar klubban, när gummi möter trä och accelerationen avbryts och inleds simultant. Det är också det stumma men påfallande ljudet av kroppar som tacklas in i sargen med en smeksamt våldsam koreografi.

I stunder av magi, när kommentatorn tystnar och kontemplerar matchen, träder ljudet av spelet fram och talar sitt eget språk. Likt alla språk är även ishockey beroende av ett regelverk, en grammatik som tjänar både som vägledare för spelet självt och dess åskådare. Publiken, med sina blickar, omdömen och sympatier, är en förutsättning för spelet. Och vi måste rättfärdiga spelet med våra röster. Publiken pratar om fenomen såsom köksvägen, då pucken drivs in i mål från baksidan av kassen. De diskuterar gratislägen, som kan uppstå då en spelare slarvat med pucken och en motspelare får en chans. Vidare konstaterar man icing och offside – ibland blir det bråk om detta, huruvida domarens bedömning verkligen var korrekt. Då och då uppstår kalabalik på isen, till publikens välbehag, eftersom ingen egentligen har kommit för att se ett fair play.

Detta pseudoallvar i rinken fortplantar sig i publikens hjärtan och vidare ut i media i form av feta rubriker. Det är en gammal saga om hjältedåd, klädd i suspensoar och hjälm. Men i mina tidigaste tv-minnen fladdrade håret betänkligt på de NHL- spelare som valde att spela utan hjälm. Det var snyggt och läckert och farligt.

Om Pelle Lindbergh var objektet för min prepubertala kärlek så var Ronnie Peterson min ställföreträdande pappa. Den svenske Formel-1-föraren med en filmstjärnas utseende, status och en vacker hustru vid sin sida, var även älskad av världen utanför mitt rum.

Bilden där den avlidne Ronnie Peterson ligger i sin sjuksäng på lasarettet i Italien med ett tänt ljus bredvid sig, ser ut som en kombination av två målningar av Gerhard Richter; Ronnie som en parafras på fotografiet och sedermera Richters målning av Ulrike Meinhof, som hade dött nästan precis ett år tidigare i fängelset i Stammheim. Och målningen av stearinljuset med sin stilla låga – den är välkänd och finns i flera versioner. De horisontella kropparna med slutna ögon, möter de vertikala ljusen i sin serena position och i skärningspunkten uppstår en tystnad som liknar den vansinniga brist på stimuli som råder i ett ljudisolerat rum. Endast bruset från vårt eget blodomlopp hörs, inifrån oss själva.

All den sorg och besvikelse som en tioåring hunnit samla på sig projicerade jag på bilden av den döde Ronnie. Jag grät i dagar instängd på mitt rum i skydd från föräldrarnas ögon. De skulle aldrig förstå. Jag förstod inte heller vad som hände med mig, men jag förmodar att jag sörjde tillvarons brist på mening via Ronnies eldfängda död.

Ronnie Petersons död hade en hastighet men även en specifik form. Monzabanan i Italien ser ut som en klumpig boomerang och jag visste exakt vid vilken punkt på denna form Petersons Lotus 78 kraschade in i staketet i 180 kilometer i timmen. Ett pärlband av olyckliga omständigheter ledde fram till Ronnie Petersons krasch och fortsatte även efter smällen att styra verkligheten mot tragedi.

I Formel 1 är variablerna; olycka och död, invävda i själva konceptet. I publikens ögon blir förarna ställföreträdande risktagare i en subversiv symbios med teknologisk excellens. Den primära uppgiften i Formel 1 kan inte sägas vara att vinna ett lopp utan att ta sig levande i mål. Ironiskt nog, i Ronnie Petersons fall, kom publikens engagemang i denna livshotande situation att rent fysiskt förhindra läkare och ambulanser att ta sig fram för att hjälpa. Åskådarna sprang ner på banan för att få en skymt av den våldsamma olyckan där ett tiotal bilar var inblandade. Det sägs att det tog upp till 20 minuter för hjälpen att nå fram till Ronnie där han låg svårt skadad på marken men ännu vid liv. Antagligen hade han överlevt operationen senare den natten om han fått omedelbar undsättning.

Hastighet, acceleration, att färdas runt i ellipser. Jag har egentligen aldrig förstått poängen med Formel 1, men jag dyrkade Ronnie. Kan det ha haft med hans tuffa overall att göra, hans snygga polisonger eller hans fina namn? Ronnie var en bild, en föreställning, ett slags övergångsobjekt i min stillastående värld. För Barbro, hans hustru, var han en älskad livskamrat. Medan jag själv gick vidare efter det där intensiva sorgearbetet på mitt flickrum klarade Barbro inte riktigt av tillvaron efter Ronnies död. En ny relation med en annan racerförare fick sin epilog 10 år senare med en död änka i ett badkar. Det var förmodligen självmord.

Man kan tycka att Pelle Lindbergh dog en onödig död, om man inte sympatiserar med amor fati, det av Friedrich Nietzsche myntade begreppet som betyder en slags kärlek till ödet. Lindbergh befann sig i ett skede av sin karriär då måttet på framgångarna förmodligen skulle accelerera. Han hade fart, luft under vingarna, han svävade. Varför satte han sig då i en porsche med 1,7 alkoholpromille i blodet den där natten i New Jersey? Det finns naturligtvis inget svar på den frågan, om man inte ännu en gång åberopar ödet. Det slumpade sig nämligen så, att Lindberghs bortgång gav liv. Då hjärndöden konstaterats och föräldrarna Anna-Lisa och Sigge beslutat att respiratorn skulle stängas av, kunde flera av Lindberghs organ doneras till ett antal döende personer. Med lite humor skulle man kunna säga att det uppstod ett gratisläge i tillvaron.

Sedan den 11 november 1985 är det ingen i Philadelphia Flyers som har spelat med nummer 31 på ryggen. Trots att siffran inte officiellt har gått i pension så är det fortfarande Pelles tröja, som Flyers av respekt för sin unga målvakt låter vila i frid. 3 plus 1 är 4, samma antal som de väderstreck vår fantasi om universums riktning pekar ut. Det finns en teori om the heat death inom vetenskapen som går ut på att termodynamiken i universum som upprätthåller hastigheten till sist kommer att nå en punkt där maximal entropi råder. Där tar hastigheten slut och ingen acceleration är längre möjlig. Då kliver halvgudarna ned från prispallen och universum drar sin sista suck.





Inaktuellt / / Pelle, Ronnie och jag




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language