Inaktuellt

The Driller Killer

Av


”A struggling artist is trying to complete his latest painting when he finds himself distracted by a punk rock band that moves into the downstairs apartment and continuously plats its music. He finally finishes his masterpiece despite the noise and shows it to his art dealer but is devastated when the dealer laughs at his work. Driven over to the edge by the dealer’s criticisms and the band’s loud music, the artist snaps and begins killing people using a large power drill as his weapon of choice.”


Abel Ferrara, regissör och huvudrollsinnehavare i The Driller Killer, 1979

The Driller Killer var en av de filmer som, tillsammans med Motorsågsmassakern, användes som exempel i den videovåldsdebatt som rasade i Sverige runt 1980. Filmerna var inte avsedda för bioduken utan gavs bara ut på hyrfilmsmarknaden. Signifikativt inleds The Driller Killer med uppmaningen ”THIS FILM SHOULD BE PLAYED LOUD”. Vrid upp volymen på TV:n alltså.

Nu är det inte de våldsamma inslagen (jag uppfattar det som att det obehagliga med dem är att de är av ett sadistiskt slag snarare än att de är särskilt utstuderade, onödigt utdragna eller många) som gör att jag intresserar mig för filmen. Jag funderar istället på varför manusförfattaren valde en konstnär i huvudrollen. Om man nu ska göra en våldsam film, för videomarknaden, varför väljer man en konstnär i huvudrollen? Jag kan tänka mig ganska många andra yrken som hade passat bättre. OM man nu ska borra ihjäl sina offer så hade kanske en galen snickare legat närmare till hands än en halvdan målare? En störd läkare eller dagisfröken hade väl också fungerat? Det är ganska få människor som känner en konstnär eller som ens har en inblick i konstnärens vardag.

Svaret på frågan stavas nog ”konstnärsromantik”.

The Driller Killer är långt ifrån den enda filmen som har en konstnär i huvudrollen. Det finns mängder av konstnärer, inte minst i skräckfilmsgenren; galna, fattiga, suputer, missförstådda och genier. Och de är män. Kvinnliga konstnärer på film kan tydligen inte vara galna eller misslyckade. Inte genier heller. Om kvinnor nu kan vara konstnärer alls. Det finns alltså en schablonbild som återkommer i film efter film och som uppenbarligen går hem (eller åtminstone förväntas gå hem) hos publiken. Låt mig nämna några exempel.


Eva Henning och Anders Ek i Flicka och Hyacinter, 1950

I Hasse Ekmans Flicka och Hyacinter från 1950 hittas Dagmar Brink död – självmord – och i resten av filmen får vi sakta en alltmer klar bild om vad som låg bakom och vem hon egentligen var. I hennes bekantskapskrets finns den misslyckade och försupne konstnären Elias Körner. Som jag minns det utspelas filmen i slitna taklägenheter och som en del i Brinks öde finns hennes homosexuella läggning. Här ser vi alltså en intressant koppling mellan konstnärsstereotypen, det dekadenta levernet och homosexualitet.

Hasse Alfredsson och Tage Danielssons Picassos Äventyr är och förblir en av mina absoluta favoritfilmer. Men den lever ut alla former av kulten kring konstnärsgeniet. Även om det handlar om en satir så är det en björnkram till de stora ”konstgenierna”.

Dario Argento återkommer ständigt till konsten. Hans La sindrome di Stendhal lånar titeln från det psykologiska fenomen när människor drabbas av yrsel och hallucinationer då de blir väldigt drabbade av en konstutställning. Termen är tagen från en av den franske författaren Stendhals böcker. I Argentos film drabbas polisen Anna Manni av galenskap då hon jagar en mördare i Ufizierna i Florens.


Asia Argento i La sindrome di Stendhal, 1996

Hans i mitt tycke bästa film L’Uccello Dale Piume di Cristallo utspelar sig till en början i ett galleri medan hans senare film Trauma har en konstnär och en av hans målningar som nyckel till några mycket våldsamma händelser. Konstnären lever som galen eremit i sin ateljé.

Roger Corman är en av B-filmens mästare. Hans mest kända film heter Little Shop of Horror och har Jack Nicholson i en tidig roll. Mindre känd är hans A Bucket of Blood. Här förmår en misslyckad konstnär vända sin karriär då han gör en skulptur av en katt som han råkat döda av misstag. Framgången och bristen på djur gör att han snart går över till skulpturer med mänskligt innehåll.


Julian Burton och Judy Bamber i A Bucket of Blood, 1959

Messiah of Evil heter ibland Dead People. Väl värd att ses om man lyckas hitta titeln. En ung kvinna söker efter sin pappa tillsammans med några vänner. De kommer till hans tomma hem och ateljé (här finns för en gångs skull riktigt bra konst) för att finna att huset ligger mitt i Zombieland.

Även Alfred Hitchcock använde sig av konstnärsschablonen i flera filmer. Roligast är hans The Trouble With Harry, där några bybor måste göra sig av med ett lik, Harry, som ingen vill kännas vid. Konstnären är visserligen misslyckad, men löser problemen, får flickan och blir framgångsrik innan filmen klockat in på 1 timma och fyrtio minuter. Filmen måste ses som ett absolut undantag och Hitchcock lät 1929 en konstnär både vara våldtäktsman och bli mördad. Filmen heter Blackmail.


Jerry Mathers och Philip Truex i The Trouble with Harry, 1955

Jag skulle kunna fortsätta med exempel efter exempel. Men stannar här och med frågan, vilken funktion fyller den här schablonen? Och i tider då samtidskonsten alltmer ifrågasätts och där konsten och konstnärerna lyfts fram som samhällsparasiter, vilken roll spelar stereotyperna för hur människor i allmänhet ser på konsten?

Man ska ha i minnet att beskrivningarna i filmerna ovan är skapade av regissörer som själva axlar konstnärsrollen.





Inaktuellt / / The Driller Killer




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language