Och annat

Bågens väg

Av


Alla andra var fejk på något vis, alla utom de som man aldrig fick träffa, de som var döda eller för långt bort. Och så jag själv förstås…

Det var kanske avståndet, både geografiskt och i tiden som skapade en romantisk sida av det hela. Romantik tilltalade mig visserligen men ärligt talat så vet jag inte hur det började.
Det bara var där en dag.Jag hade dessutom blivit genant gammal för att gå upp i något så fullständigt och naivt som jag gjorde. Det var som om jag verkligen trodde att jag höll på att uppfinna hjulet och erfor den eufori det måste ha inneburit för sin skapare.

Ja, som hos hjulet handlade det om förflyttning och ett slags frihet som jag inte hade klart definieratför mig. Var det friheten att kunna ta någons liv eller var det friheten att fly verkligheten? Jag minns att jag inte ville diskutera det med mig själv, det skulle vara som att sticka hål på en ballong eller låta förlåten falla och riskera att det inte fanns något där. Allt jag med säkerhet vet är att det var en känsla av att få det ”att stämma” som drev mig, ett sätt att veta innan, att allt var under kontroll. Eller hur skall jag säga…att föraningen och intuitionen var lika med visshet. Parallellt med denna känsla var jag också fast övertygad om att jag en dag skulle vara tvungen att isolera mig på en skärgårdsö utanför Göteborg eftersom människor var svåra att hantera för mig. Min nya kunskap gjorde mig mindre beroende av människor eftersom jag nu kunde döda själv för att få mat.

Utåt sett var jag tvungen att ha ett alibi när jag tränade. Jag brukade säga att det var ett slags meditation och att det fanns tydliga analogier med konsten; Att skapa en mening ur nästan ingenting. Detta ”ingenting” var faktiskt också väldigt fascinerande, att radera, ta bort och tömma. Jag hade stora problem med att låta någon tala om för mig hur man skulle göra, så det enda jag kunde göra var att läsa och att prova mig fram själv. Jag ville inte veta om att kreti och pleti hade kunskap om något så sublimt, så att söka svar från dem var därför en omöjlighet.

Där stod jag alltså, dag efter dag, i åratal på en bakgård i Majorna, i en gisten rivningskåk i det lungsjuka Göteborg och försökte fokusera på en punkt någonstans i mitt eget bröst. Denna punkt flyttade sig hela tiden så jag fick inte ha några förutfattade meningar om dess placering. Oftast var den belägen i hjärtat men det kunde vara i ögat eller naveln också. Jag hade blivit det perfekta villebrådet. Jag fanns ju nästan alltid där.

Idén att ”skjuta sig själv” var något jag hittat hos zen och hos dem som utövade kyudo; ”Bågens väg”
Det fanns, enligt mig, en vagt sekteristisk känsla över föreningar som bedrev kyudo (och annat bågskytte med för den delen) Samförstånd med människor i grupp kan vara fasansfullt. Jag studerade istället alla naturfolks metoder och intentioner kring bågskytte för att skapa mig en egen väg.

En väg som jag funnit… min båges väg.

Jag har aldrig slutat. Snarare börjat om hela tiden.

Bild: Niclas Malmström





Och annat / / Bågens väg




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language