Och annat

Crazy Drawing Room, en utställning av Monica Höll på Gallery Niklas Belenius

Av


Inte bara väggarna: golvet också. Och taket. Hela rummet har använts som underlag för teckning. Ganska snart känner man av att man faktiskt står i bilden, ja att man är i teckningen. Väggarnas, golvens och takets arkitektoniska framtoning depotentialiseras nämligen av teckningen, och framträder istället som en och samma yta, vikt kring sig själv. Man är inbäddad i, omsvept av teckningen. Galleriet ligger nere i källaren, under gatunivå. Det finns alltså ingen plats på andra sidan väggen. Ett litet fönster sitter uppe vid taket, i gatunivå. Jag minns inte längre om det var övertäckt eller inte, men minns däremot känslan av att teckningen uteslöt omvärlden. Det enda, så tänkte jag, som skulle kunna komma utifrån är ljudet av ambulanssirener. Men om man transporterades iväg med ambulansen skulle dess insida nog säkert se likadan ut som teckningen; ambulansen skulle vara en extern insida av samma rum.

Vad är det för rum? Det är kroppar i teckningen, kroppsdelar, kroppsliknande saker, och verktyg eller instrument. Formerna ter sig både biomorfa och maskinella, funktionella och skadade. De är fästa vid varandra med slangar som än ter sig som sladdar, än som tarmar. Allt är disparat, heterogent, och sammankopplat. Just för att de är disparata ger de ett ensamt intryck, som om de var i behov av en omgivning, av hjälp. Men det finns inga naturliga förbindelser mellan dem, bara tekniska eller vildvuxna, organiska kanske, men oorganiserade. Och mellan min kropp och de där finns inte heller andra relationer än i termer av avstånd – det finns inget jag kan göra. Utom att koppla vidare liksom, i hjärnan, i blicken, upprätta nya, lite tillfälliga förbindelser. Kroppsspillror och nödlösningar, lika tekniska som vitala. Och pappersrullar – från en ateljé eller ett sjukhus. Märkvärdigt likartade lokaler, de två.

Samtidigt ser teckningen i sin helhet, eller sedd i stort, ut som en vegetation med långa stjälkar, luftrötter, lianer. En arabesk, men med vindlande växtkraft. En märklig ”natur”, som möjligtvis också kan stå för tecknandets natur, en viss ”flow” som nämns i galleriets beskrivning av utställningen, en tecknandets maniska kraft. Att vara i en teckning, i en natur, det märker man, är inte alls samma sak som att vara i ett rum. Här rör man sig i, snarare än på, en yta eller ett plan. Det faktum att teckningen är jämnt fördelad enhetliggör ytan. Inget ställe är tätare eller glesare, inga platser uppstår. Och de platser som arkitekturen skulle peka ut som mer och mindre intressanta, har här inte alls värderats, utan alla har behandlats på samma sätt. Det enda som förändrar något är ens egen kropp, men det finns ingen speciellt angiven plats för den. Samtidigt är det bara den som är en fix referenspunkt. Det är bara den som gör att vissa saker är närmare och längre bort. Som om de själva bara hade inbördes närhetsförhållande, men inga avstånd. Och i förhållande till ens egen kropp är de liksom för nära, eller försvinnande fjärran – man har svårt att föreställa sig hur man skulle kunna ta sig fram hela vägen, trots att det bara rör sig om några meter. Man får en märklig kroppsuppfattning, som om det att röra sig i teckningen är att knappt röra sig alls, men mödosamt, ett upprätt krälande. Just det faktum att rummets dimensioner motarbetas, till förmån för en homogen yta, gör att upp och ner egentligen inte finns, inte mer här än i universum, så att kroppens tyngd inte har med riktning att göra, och gravitation. Istället känns den tung i sig, som ett medfött motstånd som inte har med rumslighet att göra. Tyngden i ytan, den övermäktiga tyngden i kroppen som inte kan röra sig på stora delar av ytan (de som vi vanligtvis uppfattar som väggar och tak), är en seghet, en tröghet, som bara tillkommer den som är i ”naturen”, i teckningen, utan att vara tecknad.

Inget rum alltså, utan märkligt nog får man mer känslan av ett förlopp. Det är då linjen, linjerna, man har tagit fasta på. Men försöker man följa linjerna ser man ingen början och slut. Inte heller känner man av några svackor i själva tecknandet; den som gjort det har aldrig blivit trött, aldrig förlorat koncentrationen. Ingen avmattning, ingen energisskillnad, just därför finns inget före och efter här. Rörelsen i teckningen är påtaglig, men statisk (lite annorlunda än ens kroppsuppfattning alltså). Man tänker sig att det är en maskin, eller ett kraftmonster, som tecknat. Att det är en märklig varelse som ligger bakom teckningen förstår man också när man betänker det jag sa tidigare, att platserna i rummet inte hade värderats – som om den här tecknaren inte skulle kunna hamna i bättre eller sämre omständigheter, som om den var okänslig för omgivning och miljöer. Tecknaren måste antingen ha varit en gas i rummet, eller ytan själv. Den uttrycker en likgiltighet eller indifferens som också den lika gärna skulle kunna tillskrivas en maskin som livet självt, men knappast en levande varelse. Till slut är intrycket överväldigande: allt detta har kommit till samtidigt. Bilderna har aldrig blivit till, de har varit där, som autochtoner födda ur underlaget, samtidigt. Men samtidigheten är ändå inte om ett isolerat här och nu. För här och där finns streckade linjer, som rekonstruerar en rörelse som har eller måste ha skett. Man får därför ett intryck inte bara av att det finns förfluten tid som är inskriven i själva teckningen, utan också att det i den miljön har funnit ett intresse av att ta reda på vad som har hänt i förfluten tid, eller åtminstone av att minnas det. Det är kanske en viss form av statisk rörelse det också: det förflutna är här, nu, såsom förflutet.

Emellertid är teckningen på väggar, golv och tak inte allt. Här finns också sex stycken jämnt utspridda tavlor. Måleriet på dem är av samma art som teckningen på rummet. Men där rumsteckningen inte indikerar något som helst perspektiv och ger ett intryck av att tecknaren är ett högre väsen, som inte tröttnar och inte gör misstag; som inte verkar i tiden och som är oberoende av rummet, är det helt annorlunda – trots att det förefaller se likadant ut – i målningarna. Målningarna vittnar plötsligt om någon annan som också, likt betraktaren, är i teckningen och försöker få perspektiv på det hela, göra en plats som frigör kroppen lite grann från de här märkliga relationerna, och upprätta något slags tidsordning i förhållande till teckningsvärlden. Någon försöker kort sagt göra sig en värld av den här vilda ”naturen” som omger en.

En första egenskap som tavlorna har är att de i förhållande till omgivningen utgör koncentrations- och öppningspunkter. Inte för att de är tätare, och skalan är dessutom densamma som i teckningen, utan för att det i måleriet uppstår ett rum. I kanterna är målningarna kontinuerliga med teckningen, men i målningarna öppnas ett rum så att säga inåt, som en lucka i teckningen, som inte hänger samman med tecknandets yta och som är något annat, ett heterogent rum. I det kristalliseras också de olika linjernas latenta perspektiv, och bryts mot varandra så att en mängd rum och perspektiv uppstår i måleriet. Endast i måleriet finns ett rum, och platser, medan det utanför tavlorna bara är en yta eller ett plan. Så betraktarna befinner sig i det ovana medvetandet att om de uppfattar rum i förhållande till teckningen, så kommer det rummet från ett konstnärligt arbete – antingen projicerat från målningarna, eller som effekt av arkitekturen som nu uppfattas som påtaglig aktivitet eller produktionsfaktor. Själva huset reaktiveras alltså genom att kopplas till ett slags första bruk av konst i relation till en indifferent ”natur” av kroppar och maskiner som är på liv och död.

En annan tid dyker upp i målningarna också. För där syns det nämligen att misstag har gjorts, eller avsikter bytts. Man ser spår av övermålade linjer. Någon har alltså rört sig lite fram och tillbaka i tiden, kanske stått osäker inför framtiden, laborerat med bättre och sämre osv. Ett helt annat subjekt än i teckningen runt omkring. Ett som ändrar sig, och därigenom skapar tid; ett som gör perspektiv”misstag”, och därigenom skapar rum. Felandet verkar nästan bli en punkt som både generar rum och tid och artikulerar dem. Det behöver inte vara en brist eller en avsaknad, tvärtom verkar felandet vara ett tillägg. ”Naturen”, teckningen, skulle kunna vara där, som den är; den saknar ingenting. Men måleriet kommer in som ett försök, ett experiment för att skapa betingelser för ett annat liv, och ett levande, som inte fanns i naturen, ett annat rum och en annan tid, än de som fanns i naturen. Måleriet kopplas till teckningen på samma sätt som tekniska produkter i medicinska sammanhang kan kopplas till en organisk kropp för att tillsammans stödja ett liv. Det tvärsäkra, för vilket inga misstag finns, når en ny form när det kopplas till en sfär av obestämdhet och bestämmanden, där man kan byta idéer, gå tillbaka, göra om, styra i annan riktning, hushålla med krafterna och slösa med dem, ge en rytm och bryta den, bestämma ett perspektiv och lämna det för ett annat.

Konsten ligger inte på ena eller andra sidan, i teckningen eller måleriet (snarare är det ju konsten som här framställt teckningen som sitt eget förkonstnärliga, som sin natur), naturens yta eller mediets upprättande av rum och tid, utan i sammanhållandet av de två. Ordningens relation till sitt eget kaos, tiden till sin egen akronologiska ”tid” där nu och förflutet är samtida, rummets till sin yta. Det är i relationen som konsten finns, koasmotisk, varken tid eller evighet, mer än yta, mindre än ett rum (för att nu ta en del benämningar från Deleuze och Guattari). Och då är vi framme vid ytterligare en sammanställning. Inte bara kropp och teknik, teckning och måleri, utan även liv och tanke, sammankopplade och enade i bildskapande – mun, näsa; inte förenade i ett ansikte utan i en inhalator.

Crazy Drawing Room: 16.04.2009 – 26.04.2009





Och annat / / Crazy Drawing Room, en utställning av Monica Höll på Gallery Niklas Belenius




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language