Gernot Wielands video Portait of Karl Marx as a young god visades för första gången hösten 2009, på konstmässan ABC i Berlin. Jag såg den, en minut lång, enkla teckningar filmade med voice over. Sedan sågs vi och pratade om filmen, rena intervjun. Det här är vad Wieland sa, men också vad jag såg och tänkte om filmen och om det han sa. Allt lägger jag in eller ger tillbaka till Wieland: han pratar när det inte är jag som buktalar. Som intervju betraktad har den kanske fördärvats. Läs den i så fall som en form av kritik. För min del ser jag det som en dokumentär text.

”Det är ju givetvis en fiktion, men jag tänker faktiskt på den som en dokumentär, ett dokumentärt verk om ett begär (efter utopi, marxism eller ett annat samhälle). Den dokumentära känslan kommer just från det som är absurt. Filmen ska ha en effekt som man bara får av verkligheten, aldrig av en fiktion: en känsla av någonting overkligt. Det dokumentära ögonblicket, det är när man säger ”det kan inte vara sant”. Det är så overkligt som bara verkligheten kan tillåtas vara. Både begäret och karaktären i filmen har just den kvaliteten. Och det här begäret är ju för övrigt verkligt, det finns. Han är kanske begärets figur – men knappast någon Oidipus. Han, och begäret, har i alla fall ett obestämt objekt, någonting okänt. Och när målet är okänt är ju medlen också det. Så punkens metod, ”don’t know what I want but I know how to get it” funkar inte längre, vi vet helt inte hur vi ska komma fram till det okända vi vill ha. Man får bara försöka, famla sig fram. Begäret och figuren tar sig opraktiska uttryck.”

”Berättarrösten redogör för hur bilderna kom till. Vi ser en ganska naiv teckning och hör att “This is a portrait of Karl Marx. We made more than a thousand portaits of him and of his friends.” Berättaren tränger genast ihop Marx med vänskap och porträtt och ett ”vi” som gör bilderna. Men man misstänker att han faktiskt var helt ensam och att detta ”vi” bara uttrycker hans längtan och begär. Han känner nog att han talar för ett ”vi” som faktiskt finns, utan att känna till det än. Kanske har han i tecknandet erfarit en förform av ett vi som sedan utvecklats från första till sista bilden. Bilderna visar nämligen på en upptäckt möjlighet: allting skulle, faktiskt redan nu, kunna vara del av en annan typ av gemenskap, eller inrymma formen för en annan gemenskap. Som om han hade varit på en annan plats när bilderna kom till. Gemenskapen är en platsfråga, en avståndsfråga. Berättaren saknar just en viss distans till bilderna. Men jag tror att han får till det på slutet, att han får rätt distans i förhållande till den sista bilden, när han säger:

”Portrait of Karl Marx as a young god, it says.”

”It says” – just i de orden låter det som om berättaren inte skulle vara upphovsman till bilden, eller åtminstone som om upphovsmannaskapet inte längre var viktigt i bilden. Där tror man på honom, eller på den där distansen till bilden, distansen där någonting förändras eller uppstår.”

”Så filmen handlar om någonting absurt och om en distans. Problemet är då: hur ska man överhuvudtaget kunna göra en berättelse om den där absurditeten? Man behöver bilder för att göra det, språket är alldeles för definitivt, för bestämt. Språket är exkluderande och tenderar att ersätta den verkliga absurditeten med en lära som blir absurd på annat sätt (fundamentalistisk) när den väl översätter begäret. Situationen är faktiskt ännu värre här: Hur berätta om humanism när humanismen har blivit ett skämt? Eller om utopier när de nu är utdömda. Berättaren är faktiskt alldeles för rakt på sak med sina begär och upptäckter. Hus kan vara marxistiska, säger han, och vetenskap, scheman, djur, kristaller och platser – “everything can be marxist.” Utom vitt, säger han, vitt är inte marxistiskt. Allt kan vara, men ingenting är marxistiskt. Man får nästan för sig att det är därför han ritar, täcker över det som inte kan vara marxistiskt med färg som åtminstone kan vara det.”

I filmen finns bara två bilder i färg, som minnen av marxismen nästan, eller av utopin. De handlar om platser och relationen till dem. Den ena visar platser för utopi är en plats, en öppen plats. Dessa politiska platser, torgen som gjorda för möten, gator som gjorda för parader och demonstrationer, öppna platser där vi kan manifestera vår självrelation. Men demonstrationer har ju visat sig vara utopiska (fast i en dålig eller misslyckad mening). Jag menar riktiga demonstrationer, de som verkligen har ett ärende och inte bara vill säga att ”krig är alltid fel”. Såna demonstrationer bemöts aldrig av annat än våld. Den andra handlar om vrede, riktad inte minst mot förstörandet av öppenheten och det öppna samhället. Jag tänkte på en anti-Shahn-demonstration i Väst-Berlin, där en demonstrant sköts av polisen. Eller, ”en demonstrant” – han hette Benno Ohnesorg och sköts i bakhuvudet från mycket nära håll av polisman Karl-Heinz Kurras. Ilskan som tas upp i filmen är en reaktion på det öppna samhällets slut. Demonstrationer på öppen plats, det funkar inte. Det är en utopi i dålig mening. Öppna platser, öppna samhällen – ingen tror längre på det, eftersom det har visat sig inte funka, åtminstone i en utformning. Nyliberalismen har gjort oss mindre fria, samhället mindre öppet och mer övervakat. Samtidigt som humanism, marxism, frihet, jämlikhet och solidaritet – det är ett skämt idag, en utopi.”

”Men hur ska man berätta en historia om det här begäret efter färg, efter att rita, om det är ett begär efter marxism? Med hjälp av vilken distans kan man framställa det, och hur får man in den rätta distansen till bilderna och kommentarerna? Fassbinder sa att en väl tilltagen överdrift kommer sanningen närmast. Det är ett sätt att använda distans för att få fram någonting, men inte mitt. Det måste finnas andra sätt att upprätta ”öppna platser”, andra sätt att införa distanser. Det är i relation till distansen som humor är någonting viktigt för mig. Hur ska jag säga, berättaren skämtar inte och jag driver inte med honom – humorn ligger någon annanstans, den kan inte lokaliseras till någon speciell position (till exempel berättaren eller upphovsmannen). Humorn är mer som en rörelse i det där avståndet. Begär är egentligen humor (som begärsobjekt kan väldigt disparata konstellationer fungera som en enhet) och humor är det som faktiskt är i stånd att artikulera begär (till exempel efter marxism och utopi) på ett annat sätt än språk. Utopier kan inte formuleras i ord, men humorn kan fånga andan i de där omöjliga orden. Humor är ande utan bokstav, rent intellekt. Den är inklusiv på ett helt annat sätt än berättarens ”det här är marxistiskt”-inkluderande.” Men berättaren är själv just den här distansens figur, ren osubjektiv och oavsiktlig humor. Humor utan skämt, bara rent begär.”

”De där utopiska platserna måste upprättas på annat sätt än förut (torgen etc.), distansen måste behandlas annorlunda. Det är viktigt att rösten pratar i telefon. Telefonljudet inför distans. Genom att det är en monolog blir den där distansen oavslutad; inte oändlig, men som en öppen telefonlinje. Men även idén om att få ett svar är viktig. Eftersom monologen sker på telefon finns idén närvarande att någon skulle kunna svara. Det är den öppen linjen; man är inbjuden, men inte inkluderad. En väldigt specifik form av distans. Telefonen är ju egentligen rena inkarnationen av demonstrationens idé: att ropa ut någonting till vem det vara månde i andra ändan, drömmen om ett svar, någon som svarar och faktiskt pratar om vad du just har sagt. Den distans som telefonen ger saknas vid demonstrationer. Man kan knappast tänka sig en demonstration med sinne för humor, eller en absurd demonstration. Telefonen är kanske en annan typ av öppen plats än våra gamla politiska gator och torg. Och demonstration ett dåligt förverkligande av en öppen linje. Den öppna linjen är en annan relation, en som inbjuder men inte inkluderar. Det är upp till dig att reagera, svara på figuren.”

”Jag tror att det är viktigt att ta upp utopier eftersom de fortfarande är så påtagliga, och inte som minnen då. Utopin händer då och då, bakom ryggen på en. Bakom ryggen, redan det är en märklig plats, precis som humorns i den här filmen. Bakom ryggen är en utopi, en öppen linje. Ensamheten i änden av linjen – när man skriker rakt ut i blindo – är också viktig. När jag läser Marx gör jag det genom Freud. Då verkar det helt uppenbart att Marx skriver massor om ensamhet, absolut ensamhet. Det vill säga om instängdhet, avskildhet, om brist på öppenhet, om avsaknaden av själva förutsättningarna för öppenhet. Även i utopin såsom en politisk tanke finns en förödande ensamhet som är helt oundviklig, precis som den är oundviklig i alla politiskt konstruerade samhällen i tid och rum. Men som begär fungerar utopin annorlunda – och som begär är det också nästan osynligt, man märker inte sitt begär efter utopier. Men man kan upptäcka det i helt andra slags begär. Därför kan man läsa Freud genom Marx också. Och då blir det precis lika uppenbart att begäret inte formas enbart av förhållandet till mamma och pappa. Det är som med pappan hos Kafka, så som Deleuze och Guattari skrev om honom, den alldeles för stora pappan som själv blir rena världskartan av politiska relationer, genomkorsad av storpolitik. Pappa består av en massa begär, även andras begär (chefens, fruns osv.). Man hade kunnat förvänta sig en psykologisk ensamhet i familjen, men istället hittar man ett helt sällskap, ett samhälle, av begär och drifter. Och det är ju bara då och då som de enas eller nästan bildar en enhet, men utan att verkligen vara det. De är inte enheter eller substanser, utan platser. Var och en är en plats, en plats som är öppen för alla möjliga att ta i besittning och då alltså stänga, enhetliggöra, reglera. Men en öppen plats ska bara ha tillfälliga innehåll; till sitt väsen ska den vara någonting där vilka två som helst skulle kunna mötas och bilda en liten grupp. Det är den öppna platsens begär, eller humorn. Humorn kan förena det heterogena utan att ta bort något av olikheterna – tvärtom nästan: humorn lever på olikheterna, det till synes oförenliga som kommit i kontakt med varandra. Humorn sätter den öppna linjens två ändar i förbindelse ett litet tag. Jag tror att vårt mer medvetna begär efter utopier uppstår ur de där erfarenheterna. Svårigheten ligger i att förstå vad man kan göra med dem, och hur man kan ge någon form av konsistens åt dem.”

”Man undrar givetvis varför teckningen av Marx inte liknar Marx. Det är återigen frågan om hur man ska förmedla verkligheten, komma överens om den, enas om den. Svaret på frågan är ändå ganska enkelt: Det ser precis ut som Marx – som en ung gud, givetvis. Det är inte så många som har sett honom som det, men de här gjorde det, de som tecknade bilden. Den unga guden, konsistens nog antar jag.”

Stillbilder från Gernot Wielands video Portait of Karl Marx as a young god. Courtesy Galerie Andreas Huber, Wien