Ett gott skratt förlänger livet säger vi, men det har inte alltid varit så. Det finns en anledning till att vi kallar en av de saker som vi skrattar åt – skämt. Skrattet har en fadd eftersmak och skrattet var ursprungligen ett tecken på djup ohälsa. Skrattet var ursprungligen dårens och den åsidosatta människans hämnd på en alltför god och välplanerad värld. Beckett berättar om flera olika sorters skratt. Inte minst i romanen Watt. Ett av dessa skratt tillhör de galna, odresserade och tragiska människorna.

Ett annat skratt är det bittra eller etiska skrattet. Det är en reaktion på dårens spontanitet. Vi som lever i den goda och välplanerade världen och som tror på dess värden, tycker inte om att någon skrattar åt den värld och de värden som gör oss till vad vi är. När det dessutom visar sig att galningens skratt är smittbärande och att andra människor också börjar att skratta när de hör det – ja, då blir det rentav otrevligt för oss. Man känner sig kränkt. Men vad ska man göra, vad kan man göra? Det är en plikt att göra någonting, men man kan ju inte förbjuda skrattandet. Det avslöjar bara hur lite som krävs för att vi ska komma av oss i vår godhet (för man ska inte tro att det är lätt att vara god).

Nej, istället skrattar vi åt dåren. När dåren förstår att vi skrattar åt honom skrattar han bara ännu mer (för ett och annat verkar han förstå, trots allt). Skrattet som skrattar åt skrattet är skoningslöst, Beckett kallar det skoningslösa skrattet Haw! Haw!

Vi står allihop näsa mot näsa och skrattar åt varandra. Dåren skrattar åt vår tro på alltings mening och vi skrattar för att visa hur fiffigt och meningsfullt allt är anordnat. Han skrattar också åt litenheten i vårt skratt. Vi skrattar också av rädsla för att avslöjas i vår litenhet.

Nu säger någon kanske att ett skrattretande skratt inte är så mycket att komma med i sammanhanget, men detta skratt har i alla fall lyckats med en sak. Det går nämligen inte längre att veta vilket skratt som man talar om när något anses skrattretande. Tokens ursprungliga bräkande och det goda kvittret benämns numera med samma ord. Vi behöver inte längre känna oss hotade.

Tills dåren slutar skratta.

Bild: Anna Lamberg, 2010