Och annat

Vaggvisa

Av


Det är en bild av en kvinna som ligger tillbakalutad, hennes kroppsställning är något skev. Bilden är beskuren strax under ena bröstet, det andra bröstet syns inte. Man får anta att det vilar intakt utanför bildrummet. Det förnimbara bröstet är egentligen inte heller där, inte om man beaktar den plats där det borde vara, i relation till kroppens naturgivna anatomi. Bröstet svävar någon annanstans i rummet. Om man letar vidare och glider med blicken längs med kvinnans konturer hittar man bröstet till höger ovanför hennes huvud. Bröstvårtan ser erigerad ut. Den pekar åt vänster i bilden. Bröstet liknar ett rymdskepp som är på väg att uppslukas av ett svart hål. Vid sidan om bröstet i bilden gapar nämligen en uppspärrad mun. Munnen är placerad i pannan. Svalget ekar mörker och verkar besitta en enorm dragningskraft. Blicken trillar nedåt i bilden, försöker finna fäste i den tomhet som breder ut sig i figurens käkparti. Där är ett vitt fält, en öppen yta, en icke-plats. Jag kan inte tolka det som något annat än ett tillstånd där ingenting kan forcera en negativ kraft, där systemet är slutet. Den gapande munnen i pannan vänder blicken åt mitt håll, likt ett tredje öga. Detta extra öga, inom mystiken tolkat som Kungsvägen till fördjupade insikter om Varat, är en plats där egot uppgår i det universella. De andra ögonen, som sitter där de ska, blänger förebrående på mig: Du tror att du har förstått något, men begriper ingenting. Mun-ögat framstår dock som mer basal i sina avsikter och begär. Det orala stadiet handlar som bekant om en annan symbios, den mellan mor och barn. Bröstet som osjälviskt fyller den lilla kroppen med mening och mättnad; ett paradisiskt tillstånd av överskott och ett obrutet flöde av kärlek och näring. Det tredje ögat sägs förbinda dåtid och framtid till ett evigt Nu. I den omedelbara behovstillfredsställelsen förvandlas tiden till en ständigt pågående ocean, rytmisk och omslutande.

I Hiroshima smälte huden, omslöt ögat till nattens förtjusning, spände ett segel över allt vi varit med om. Skrattande rullar barnen sina ögon framför sig. De böjer sig ner och plockar upp dem, slickar dem rena från damm och grus, kastar dem ånyo. Springande jagar de sina ögon, det är så de tar sig fram. Till din förvåning skall de sedan säga att ögonen berättar ingenting – de lyser med sin frånvaro, banar en glittrande väg genom mörkret. (Och dina bilder är frågor till de svar du undlät språket.) Nu ekar det i ögats salar, nu sover barnet. Ja, den natten sov vi skamlöst lätt. Då barnets ögon äntligen fick flacka. Flacka runt sin ålders axel medan världen bromsade sin bana, revade sitt segel. Nu sover barnen i Hiroshima.

Hon har både bröst och mun, kapabel att släcka törst och begära tillfredsställelse i en och samma kropp. Beroende på vilka förutsättningar som ges kan detta skapa en harmonisk varelse i världen. Eller ett monster. Men de flesta av oss vinglar omkring i ett mellanrum av ytterligheter, inte särskilt tillfredsställda men inte heller speciellt hungriga. Denna vansinniga likgiltighet. Du rullar dina ögon likt barnen, sväljer bröstet och kryper in i det stora vita. Dina bilder lämnar mig inte i fred.

Texten ingår även i publikationen TRYCK av Ola Åstrand, Kning Disk 2010

Bild: Ola Åstrand, 1994, ca 40×60 cm





Och annat / / Vaggvisa




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language