Mateusz Hersczka har ställt ut relativt sparsamt i Sverige, men desto mer utomlands där han fått ganska stor uppmärksamhet. Det är därför få här hemma som känner till verket Life Support Systems: Vanda.
Det är snart fem år sedan jag såg installationen och min bild av verket har grumlats till något med tiden. När jag nu studerar det mer noga upptäcker jag att det finns ett duktigt glapp mellan mina minnesbilder och det verkliga konceptet och utförandet.
Minnesbild
Det är ett mörkt rum. I rummet står ett par aluminiumramar som ritar upp kubiska rum. I var och en av kuberna hänger det en orkidé och från växten ringlar sig sladdar och slangar mot en dator, som hela tiden mäter blommans tillstånd. Datorn med monitor står i en mörkare del av utställningen och man ser siffror och dioder i mörkret, som hela tiden ändras i realtid. Enstaka spotlights, riktade rakt ovanifrån lyste upp orkidéerna med ett varmt gult sken. En ganska fin, men avskalad gestaltning. Jag har för mig att telefonen ringde medan jag stod och tittade på verket.
Jag kan inte utan komma på fler än något enstaka verk till i utställningen, men jag minns att jag inte fäste mig särskilt vid verket. Ändå har det stannat kvar och jag har flera gånger tänkt på det, men i mina tankar har jag givit installationen en något annorlunda mening och funktion än vad som skulle kunna benämnas som riktig eller adekvat. Hela tiden har jag resonerat i snäva svängar runt titeln och tänkt på installationen som ett system där en dator hela tiden mäter orkidéns tillstånd oh ser till att blomman får den näring den behöver trots att Herczka låter rötterna hänga fritt i rummet. En natur/maskin symbios och hybrid, visst, men egentligen inte så mycket mer än ett avancerat bevattningssystem.
Facit
När jag nu, många år senare tar reda på lite mer om verket så upptäcker jag att jag missuppfattat det totalt. Datorn har inte alls någon livsuppehållande funktion, åtminstone inte på det sätt jag trodde. Och det är egentligen ingen dator som Herczka kopplat till orkidén utan en spelkonsol, en Xbox. Den mäter orkidéns aktiviteter och formar ett livsmönster som den sedan utvecklar till en virtuell individ. En digital spegelbild av växten, som sedan, när tillräckligt mycket data samlats in ska kunna kopplas bort från den organiska förlagan för att starta en egen utveckling som fristående individ.
Omtolkning
Verket hamnar nu i en helt annan dager och blir genast mer komplext. Det närmar sig idéer som letar sig bakåt mot Shelley’s Dr Frankenstein, vidare över 1930-40-50 talens sci-fi och skräck och in den allra mest aktuella forskningen där gränsen mellan organiskt liv och maskin och mellan virtuellt och fysiskt liv börjat lösas upp. Går det att skapa maskiner och artificiellt liv lika avancerat som det organiska liv som evolutionen skapat under miljarder år. ”Javisst”, svarar flera framstående forskare, ”det är inte så långt borta” och flyttar därmed över en rad kittlande moralfrågor från kiosklitteraturen till existensfrågornas säten. Om det uppstår ett liv, lika avancerat, eller kanske ännu mer avancerat, hur kommer det att se ut? Och vilka rättigheter bör en sådan existens få?
Herczka tangerar också en annan idé av åtminstone kurzweilska mått. Idén om att spara identiteter, om att föra över en själ från en kropp till en annan och på det sättet skapa ett evigt liv för en individs existens, oberoende den fysiska kroppen.
Kanske skymtade jag några av dessa diskussioner redan första gången jag såg Life Support Systems. Vanda, även om de inte protokollfördes. Kanske var det därför som verket dröjde sig kvar, en skavande känsla av att det var något viktigt jag missade. Och möjligen hade jag allt detta helt klart för mig, redan för fem år sedan, men sedan har tiden och andra liknande verk jag sett, sorterat om intrycken så att en helt annan tolkning blev det som dröjde sig kvar.
Bilder: Mateusz Herzcka