Ibland kan jag sakna mitt andra liv som anonym hobbypolitico. Det har gått nästan fyra år sedan jag tog död på mitt alter ego, men jag kan fortfarande sakna debattens hetta, argumentens finslipning, jakten på fakta, kunskapsinhämtandet, skrivandet och språklekarna. Inte minst det dagliga utbytet med meningsfränder och -motståndare.

Jag gillar det amerikanska begreppet ”politico” eftersom det har en bredare betydelse än svenskans ”hobbypolitiker”. Enligt ordböckerna är politico en informell och ibland nedlåtande beteckning på en politiker, men ordet kan också användas för att beskriva personer som är politiskt aktiva utan att inneha någon befattning [1]. En amatörpolitico kan syssla med allt från att organisera gräsrötter och arbeta som volontär i valrörelser till att lobba för politiker, partier eller ideologier genom att blogga och skriva debattartiklar.

I kölvattnet efter USA:s invasion i Irak 2003, började jag läsa en del amerikanska bloggar eftersom de erbjöd en välinformerad motvikt till mainstream-medias ganska snäva nationella perspektiv [2]. Bloggarnas betydelse och antal växte dramatiskt med de president- och kongressval som hölls i USA från 2004 och framåt, men även i Sverige började de politiska bloggarna få fotfäste. I ett ögonblick av ilska och inspirerad av de amerikanska exemplen, bestämde jag mig för att starta en egen blogg i januari 2005. Jag kom ganska snart att tillhöra en sfär av svenska politiska debattörer som alla bloggade om samhällsfrågor och politik

Jag ville egentligen inte vara en amatörpolitico med en tydlig plats på den politiska höger-vänsterskalan, utan snarare bidra med ett humanistiskt perspektiv till den svenska politiska debatten. Tyvärr erbjuder den typen av diskussioner sällan utrymme för udda positioner och jag stämplades snart som ”vänsterbloggare” – en etikett som jag accepterade med viss motvilja. Som ”vänsterbloggare” blev jag under åren 2005-2008 indragen i ändlösa debatter i den växande svenska politiska ”bloggosfären”.

Under de här tre åren publicerade jag 445 inlägg om samhällsfrågor, ideologi, historia och politik (ofta med ett internationellt perspektiv) och hade åsikter om allt från invandringspolitik till ekonomi. Jag måste medge att åsikterna ibland var dåligt underbyggda, även om jag försökte vara någorlunda påläst. Samtidigt deltog jag flitigt i debatter på andras bloggar och måste ha skrivit ett tusental kommentarer. I den virtuella rymd av ca 100 bloggar från hela det politiska spektrat som jag ”rörde mig i” kommenterade många på varandras inlägg i ett flytande politiskt samtal med ständigt skiftande debattörer.

Inte en enda gång bloggade jag om konst. Inte i en enda rad nämnde jag att jag var konstnär. Mitt löfte till mig själv var att skriva under pseudonym och att inte avslöja mitt yrke eller min identitet, varken för läsare eller konstnärskollegor. Anledningen var enkel: jag tyckte då (och tycker fortfarande) att avståndet mellan konstens och politikens världar var för stor, både när det gäller språk och övergripande syn på ideologi och samhälle. Min farhåga var att mitt yrke som konstnär skulle underminera mina argument, att jag skulle ses som oseriös, att konstnärsrollen skulle skymma sakfrågorna. Anonymiteten var dessutom befriande. Bloggen var inte heller något ”konstprojekt”, även om den föddes ur min vilja att ta ut en ny riktning för min konstnärliga verksamhet. Skrivandet och utbytet med ”mitt” nätverk av bloggare blev ett slags vidareutbildning i den strävan.

Det stora problemet med min hobby, som med många hobbies, var att den började sluka allt mer tid. Jag började vinnlägga mig om att göra bra research och att sätta mig in i de dagspolitiska frågor jag skrev om. En allt större del av hushållskassan gick till inköp av litteratur och jag började ställa högre krav på mig själv. Jag ville inte bara skriva bra texter – jag ville också kunna bidra med ett annat perspektiv, färgat av konstnärsrollen. Jag började kort sagt mer och mer tänka på hobbyn som om den vore ett yrke. I januari 2008, efter att ha stått värd för flera långa debatter som handlade om kolonialismen, bestämde jag mig för att det var dags att lägga ned. Anledningarna var flera. Skrivandet och debatterna tog för mycket tid från konsten och jag fick allt svårare att leva upp till mina egna högt ställda krav. Bloggens breda genomslag i Sverige och effekterna av bloggvärldens integrering med stora nyhetssajter – vilket översvämmade bloggosfären med vad jag skulle kalla för skräpbloggar – gjorde att jag tappade lusten. Ett olustigt intermezzo med en bloggkollega bidrog också till beslutet.

Jag bestämde mig inte, som många andra anonyma bloggare, för att avslöja min identitet och fortsätta skriva under eget namn (fortfarande är det ytterst få som känner till mitt ”andra liv”) [3]. Jag raderade inte bloggen trots att jag kan rodna generat när jag läser vissa av mina texter. Allt som publicerades finns fortfarande kvar för den som av någon outgrundlig anledning vill läsa om sådana obskyra ämnen som ”liberalismens paradoxala självförstöringsmekanism”, ”politikens reklamifiering” eller ”pojkrumsfantasier i den neokonservativa galaxen”. Intressant nog har bloggen fortfarande, fyra år efter stängningen, ett litet antal unika besökare varje dag.

Visst känns det ibland frestande att plocka ned min pseudonym från hyllan igen, som en gammal avdankad superhjälte plockar fram sina dammiga trikåer ur en dold garderob, men jag tror att jag kommer att låta mitt alter ego vila i frid. Vi hade en fin tid ihop, men det är historia nu.

[1] För en definition av verbet politico, se: http://www.wisegeek.com/what-is-a-politico.htm
[2] Ett utmärkt exempel är Juan Coles blogg Informed comment som gav förstahandsinformation om förhållandena i Mellanöstern (http://www.juancole.com/).
[3] Min nuvarande blogg Makt som metafysik och mätbar enhet, http://maktverktyg.blogspot.com, kan delvis ses som en fortsättning på den gamla bloggen.

Q & A

tsnoK: Hur upplever du bloggandet i relation till konstens traditionella sätt att kommunicera, till exempel utställningsrummet?

JB: Jag skulle säga att det är väldigt annorlunda. Om jag skall lyfta fram en fundamental skillnad så är det att argumentens kvalitet är oerhört viktiga för en politisk bloggare. Är ditt argument tvetydigt eller baserat på lösa antaganden kommer någon omedelbart att försöka smula sönder det. Ofta råder öppen kamp om att vinna diskussionen, och samtalstonen kan bli rätt hård. Kampen blir så att säga själva syftet med debatten. I konstens värld förs sådana strider i stort sett i det fördolda även om de då och då blossar upp i det publika rummet. Synen på vilka ”argument” som är legitima eller högkvalitativa är också betydligt mer flytande i konstvärlden än vad jag upplever att de är inom politiken. Det är kanske inte så underligt jag vid ett tillfälle blev kategoriserad som ”pomo-vänster” (pomo = postmodern) av en annan bloggare.

tsnok: Är den klyfta som du snuddar vid i texten, mellan dagspolitik och konst, avgrundsdjup?

JB: Jag kan tycka att de praktiker, strategier och det språk som används inom de båda fälten skiljer sig så diametralt från varandra att jag är frestad att svara ja. Varför det är så är en fråga som förtjänar en egen artikel.
Visst kan konstnärer och politiker mötas och ha en stor respekt för varandras verksamheter trots skillnaderna, men jag upplever också att det ofta finns en djup ömsesidig misstro mellan de båda yrkesgrupperna. Därför lyfter jag gärna fram de personer som försöker bygga broar mellan konst och politik, och de fåtaliga exemplen på personer som varit yrkesverksamma både som politiker och konstnär under sin livstid (se min artikel för Obs! SR P1: http://docs.jonbrunberg.com/folio_img.asp?id=79).

tsnoK: Hur har du förvandlat eller sublimerat ditt uppenbara behov av att uttrycka dig kring människans villkor idag, efter bloggandet?

JB: Bra fråga! Bloggandet var definitivt ett sätt att fylla ett uppdämt behov hos mig att debattera samhällsfrågor. Jag tror att den erfarenheten har givit mig en fingervisning om hur jag kan tillfredsställa det behovet genom konsten, och att jag mer aktivt söker upp situationer och miljöer där konst och samhällsdebatt kan mötas. Om det är tillräckligt återstår att se.