Det har varit viktigt för mig att försöka utröna vad en målning är, vad objektet målning innehar för kvalité som inte andra konstformer eller uttryck har. Så läste jag en berättelse av Jorge Louis Borges. Den handlade om en man som skulle resa iväg med tåg. Han hade lite tid över innan avgång och beslutade sig för att gå till ett kafé som har funnits i närheten av stationen där det också, minns han, fanns en katt. Han går dit och mycket riktigt finns även katten där. Han sätter sig och beställer en kopp kaffe och medan han väntar börjar han stryka den sfinxliknande kattens blänkande svarta päls. Då inser mannen att den kontakten är illusorisk och att de två är som åtskilda av ett glas eftersom människan lever i tiden, en tidsföljd, medan det magiska djuret lever i ett utdraget nu, i ett evigt ögonblick.

Jag insåg då att detta är målningens absoluta kraft: att den så att säga är icke- indexikal och att den möjliggör för betraktaren att ta kattens plats och i mötet, leva i ögonblickets evighet, ett enda utdraget nu. Det förflutna utgörs av det som ryms i vårt minne, målningen som möjliggör ett historielöst betraktande tillhör en konstform som kan överföra det sömlösa nuet till betraktaren.

Med icke-indexikalitet menar jag att den inte är knuten till tid, rum eller annan typ av kronologi. Jag menar att just i mötet mellan målning och betraktare upphör alla ramar för indexikalitet. Fotot är däremot själva definitionen av index: en bild tagen på en specifik plats vid en specifik tidpunkt. Man skulle kunna säga att fotografiet alltid inbegriper det förflutna, döden, nostalgin. Ett videoverk har sin kronologi, en skulptur eller installation sin tredimensionella form som förhindrar en betraktare att se hela verket på en gång och manar till ett betraktande med liknande framåtdrivande rörelse som när man ser en film. Betraktandet följer samma tidsföljd. Filmen förlitar sig på minnet av sitt eget förlopp liksom skulpturen eller installationen som dessutom har det rumsliga tillryggaläggandet.Teckningen då? Gränsen mellan teckning och målning är luddig men om vi talar om det som man traditionellt kallar för teckning är parallellerna till text och skrivande nära: man läser en teckning mer än man sjunker in i en sömlöst betraktande. Här spelar färgens illusoriska verkan in.

Jag menar att målning är en plats och att den med sin unicitet och icke reproducerbarhet bara kan upplevas på en plats i taget, målningens plats, men kan ändå flyttas. Målningen är verklighet, inte en bild av verkligheten. På det sättet blir den ett överraskande bebott objekt, det kusliga ockuperat av den egna blicken, eftersom det är betraktaren som befolkar den. Målningen har inget eget liv bortom blicken men med blicken blir den desto mer bebodd.

Bernard Berenson (1865 – 1959)