Länge tänkte jag att det var en kvinna som låg där, med sina händer på skinkorna i en särande gest. Den pornografiska undervärlden styr vår tolkningsapparat vare sig vi vill eller inte.

Den anatomiska dockan används som läromedel i undervisning om kroppens beskaffenhet. Dessutom har man med varierande framgång och inte utan kritik, använt anatomiska dockor vid utredningar av sexuella övergrepp mot barn. En docka kan vara snarlik en människa men uppvisar stora skillnader bland annat i fråga om moralisk determination. En lealös och tillika livlös figur underkastar sig vilken manipulation som helst. En gränslös värld utan smärta uppenbarar sig när vi vrider dockarmar bakåt eller låter huvudet rotera likt Linda Blairs karaktär i Excorsisten.

På en hemsida för ett företag som säljer anatomiska modeller, saluför man ”handen som visar allt!”. (Om jag trodde det skulle bli svårt att koppla ihop pornografisk retorik med döda ting så hade jag fel.) Denna hand som visar allt, bär kanske inga synliga sexuella attribut men försäljningsargumentet är detsamma. För oss som har ringa kunskap om vad en hand innehåller i termer av senor, ligament och nervbanor är åsynen ganska kittlande. Det är dessutom rätt enkelt att associera till ”fisting” som i de sexuella finrummen betyder inträngandet av en hel näve i de kroppsöppningar som erbjuds.

Och det är väl just en kroppsöppning som är den mest flagranta aspekten i Cindy Shermans bild ”Untitled” 1992. Trots att hon försökt dekorera den knäfallande figuren med lite behagligt stämningsljus och ett blått tygskynke, är det hålet som utövar dragningskraften. Det befinner sig, inte långt från gyllene snittet, centralt i bilden. Men det är en kroppsöppning av gargantuanska proportioner, att stå vid dess rand är hissnande.

Man kan tänka sig att denna docka, med dess urtagbara delar, är avsedd för någon sorts gastroenterologisk verksamhet. Hålet som stirrar på mig, eller avgrunden som jag föredrar att benämna det, signalerar en akut upptagenhet kring det kontrollbehov som brukar betecknas som anal. Enligt Sigmund Freud är den psykosexuella fas som kretsar kring kontrollerandet av avföring som mest potent hos människan kring 2-3årsåldern. En störning i detta stadie kan senare utveckla sig till pedantism eller dess motsats; disorganisation.

Ingenting kan bibehållas i denna avgrund, allt som placeras däri kommer ofelbart att trilla ur, kaos råder. Den sjaskighet som kan sägas utgöra motsatsen till perfektion är synlig även i smutsränderna under dockans fötter. Ingen har brytt sig om att hålla dessa fötter rena. Jag blir påmind om den skam jag en gång kände som barn då min gymnastiklärare föste in mig i duschen för att tvätta fötterna inför en uppvisning. Smutsiga fötter, åtminstone om de är lortiga mitt i vintern, tyder på en kraftig disorganisation. Någon såg min sjaskighet och påtalade den. Skammens rosor blommar ännu.

Länge trodde jag att det var en kvinna som låg där men när jag nu betraktar bilden vet jag inte riktigt vem jag ser. Inga könsorgan kan urskiljas i den skugga som täcker främre delen av dockans underliv. Efter hålet ser man ögat. Det stirrar ner i golvet med en blick som känns skräckslagen. Jag tror inte att det handlar om att själva posen är utlämnande för det subjekt jag gärna tillskriver modellen. Eller skall vi använda Antonin Artauds begrepp ”subjectil” som talar om underlaget (dockan) som kan vara aktivt i sin passivitet? Nej, i min värld rör det sig mer om det fasansfulla i att blotta sin disorganisation. Det svarta hålet förmår inte att härbärgera ens en bråkdel av det som ett subjekt behöver av trygghet. Världen väller in och fyller jaget/dockan med sitt vansinne. Denna gränslöshet ekar i det trånga rum som kroppen förfogar över. Jag tänker att figuren snart kommer att vända ut och in på sig själv – kränga sin kropp runt det splittrade jaget i ett grymt Artaudskt ”spektakel”.

Annika von Hausswolff, september 2011

Untitled, 1992