Och annat

FYLKINGESKÄGG

Av


av Lars-Erik Hjertström Lappalainen.

Jag såg den här bilden av Magnus Wassborg på Facebook. Jag kommenterade att han
såg ”rätt Fylkingen ut”. ”Uruppförande”, svarade Magnus.

Jag tror att det är kopplingen mellan ‘ur’ och skägg som gör det – skägget tillhör en uråldrig värld
utan rakknivar. Fylkingeskägg är inte till för att pryda ansiktet, inte heller har det i första hand en
social-semiotisk funktion (även om man skulle kunna betrakta det som en Fylkinge-burka, distinkt
från visdomens skägg, revolutionärskägget eller från skägget som tecken på att man månar så om
det estetiska i tillvaron att man till och med kan få ett skägg att se vackert ut osv). Fylkingeskägget
ska se ut som just någonting som växt ut ur ansiktet.

Ansiktet är i sin tur inte en social företeelse, inte heller ett etiskt förbud mot att döda ansiktsbäraren;
ansiktet är en skalldel, precis som skägget är kropp, utsöndring. Det är nog därför som
fylkingeskägget kan ersättas av total hårlöshet; renrakad skallighet är en konträr variation av
skägget, på Fylkingen only. Där är skägget skallens skum och skinnets poesi.


Lise-Lotte Norelius, Leif Elggren och Kent Tankred

När Hegel gick igenom religionshistorien och stötte på solkulten i zoroastrismen, tvingades han
uppfinna en säregen form av symbolism. Solen, skrev han, är i den religionen en ”omedelbar
symbol”. Den symboliserar alltså ingenting annat än det den faktiskt också är i verkligheten. Ändå
rör zoroastrismens kult av den egentligen inte solen som naturfenomen eller himlakropp, utan som
symbol för det den är såsom himlakropp. Jag hoppas att läsaren känner skillnaden här, mellan
de två, för den är inte imperceptibel även om den är minimal. Det är den rena skillnaden mellan
natur och kultur. En skillnad som är så liten att den inte består i någonting alls, utom i en liten liten
distans som införs mellan solen som sol och solen som symbol för dig själv. En distans som till
yttermera visso är en omedelbarhet.

På exakt samma sätt förhåller det sig med fylkingeskägget. Det skägget symboliserar skägget som
skägg, som en exkrementartad, egentligen död sak, som ändå växer (som om det vore levande);
det rotar sig i själva gränsen mellan inre och yttre, det luddar membranet som upprättar en minimal
distans mellan kroppen och omvärlden, det täpper till vissa gångar mellan inre och yttre, och skjuter
upp som känselspröt i världen. Jag vill minnas att Sten Hanson i en dikt upprättar en analogi mellan
huden och jordskorpan – kan det ha funnits träd och skägg där också? Människan sas växa upp som
en bula ur jorden (jmf. skalligheten) vilket gör människan själv till ett skäggstrå.


Sten Hanson

Betraktat på det viset idérimmar fylkingeskägget med allt det som gör ett ord (eller en ton)
buskigt; dess alla olika uttal, betoningar, accenter, möjliga känslor osv. Allt som fanns redan
innan språket verkligen tog form och sedan finns kvar i språket som dess inre gräns eller intima
främmande: grymtningar, skrik, gnyenden, rytm, upprepningar, stakningar. Det är den världen som
fylkingeskäggen tillhör; en värld under ytan, under huden, men som ändå sticker upp genom ytan.

När människans kropp, betraktad som en enhet, dör, finns det ändå tillräckligt mycket liv i andra
former kvar för att skägget ska kunna växa ett tag till. Det är det hårsäckslivets ljud som
kan bearbetas och upprepas av elektro-akustisk musik; varje ton döljer mikroljud (som t ex.
spektralmusiken har exploaterat). Skägg, en urproduktion gjord av poröst bröl och fnatter, och
oupphörligt malande. Skägget är den dagliga påminnelsen om ett elektroakustiskt uruppförande av
den undermänskliga komedin.


Åke Hodell





Och annat / / FYLKINGESKÄGG




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language