Om Magnus Wassborgs How to place an interactive sculpture in a model of a house without taking into account that there is a real world out there
Våren 2010 såg jag en utställning på Konstakademin. De visade verk som folk hade lämnat in för att ansöka om stipendier. Villkoren var de allra sämsta: verken hängde i den ordning de lämnats in, tror jag. Ganska tätt, dessutom. Få verk överlever en sådan hängning, men bisarrt nog tycktes Magnus Wassborgs verk inte bara överleva utan faktiskt också trivas i den miljön. Det är ytterligt kuriöst. Kanske hade hans verk av en slump fått en bra plats, men jag släpper den förklaringen eftersom det är för sent att ta reda på den saken. Handlar det då istället om ett kontextlöst verk? Eller ett verk som behandlar just isoleringen från yttre omständigheter? Eller handlar det kanske om Konsten, konstens existens?
I en av verkets tre delar slås den bristande relationen till omgivningen an som tema. I nederkant på den stora teckningen (70×100 cm har jag nu fått veta, men den gjorde intryck av att vara betydligt större) står det: How to place an interactive sculpture in a model of a house without taking into account that there is a real world out there. Det är också verkets titel och resten av verket omnämns i den. Nedanför teckningen, på ett lågt bord, står mycket riktigt ett modellhus, gjort för merklintågbanor. Det är ett modernistiskt hus ritad av en tysk arkitekt. Till höger om bordet står det som måste vara den interaktiva skulpturen: en märklig kaminformad träkruka med metallben och -lock. Dekorerad med vad som måste vara västafrikansk kurbits från en okänd dalakoloni i mörkrets hjärta. Ska man trumma på den eller ska man bara se dum ut när man tittar på den? Den är större än modellhuset, ja omöjlig att få in i huset, åtta tio gånger större, tjugo kanske. Både interaktionens art och hur man överhuvudtaget skulle kunna placera den i huset är inte bara oklara utan känns som en kortslutningar i hjärnan på en. Det kan kanske bero på meningens form, den som säger att man ska göra det där. Meningen är manualaktig, ett gör-det-självlöfte. Och man vill ju göra som det står…
Teckningen satt på väggen bakom de andra delarna, som ett slags fond eller nästan kuliss för det här sceneriet. På teckningen är skulpturen något mer sober, utan dekorativt måleri. Framför allt är relationen mellan den och huset annorlunda pga att man, då huset är tecknat uppifrån och skulpturen från sidan, själv justerar skalan så att skulpturen förefaller vara stor som en möbel inne i huset, lätt att placera… MEN SÅ FUNKAR DET JU INTE! Inte här bland hans verk i alla fall. Det funkar bara om man låtsas som om världen inte fanns där utanför. Men det finns en verklighet bakom allt och den heter fucka upp. Världen själv framträder som det som får saker att ofunka. Världen är, där det ena inte passar in i det andra. Världen är det som gör motstånd. Världen är trög och otymplig. Världen är onödigt skit.
Sen blir det stegvis värre. Det är ett hermetiskt verk. Det kanske inte ser så ut eftersom man tänker sig hermetiska verk som slutna, i vattentät stil, som Robert Smithsons kristaller till exempel (som han själv beskrev som hermetiska då de inte släppt in något från betraktaren, men inte heller ut något från verket). Wassborgs verk gör det helt uppenbart att konstverk kan ha en massa öppningar och ingångar och lika fullt vara hermetiska. Hermetik genom kortslutning, inte genom slutenhet. Så finns det exempelvis på teckningen en skiss över ett hus, ett likadant som modellhuset på bordet. Men efter ett tag ser man att skissen inte stämmer, eller möjligtvis att huset inte stämmer, att dörrarna inte sitter på samma ställen osv. Varför? Kortslutning.
Och över modellhusets tak, parallellt med takets två sidor, finns två skärmar som visar en bild på takpannor. Skärmarna tycks fylla en funktion av att koppla verket just till en omvärld eftersom sladdarna till dem är väldigt framträdande och sträcker sig ostensivt utöver och bort från verket, mot eluttag och ett stort elnät där ute. Fast å andra sidan står skärmarna utanför huset, och leran på bordet tycks nästan vara motiverad av sitt döljande av sladdarna. En anledning till att leran inte bildar ett landskap kring huset är att sladdarna går in och ut ur den och inte alls kan införlivas i modellens skala. På skärmarna visas en närbild av ett tak som inte är husets. Det är filmat med absolut fast kamera och ingenting rör sig i bilden. Ändå är det uppenbart att det är film det handlar om, inte stillbild och att tiden går i filmen, kanske en annan tid än här bland åskådarna. En annan tid än i modellhuset också? Finns de filmerna där för att påvisa att verket har en relation till en värld där ute? Eller för att visa att världen där ute, likt ett tak, bara är ett skydd mot omgivningen? Varför visa en film av ett annat tak ovanför ett tak? Kortslutning.
En sak som finns i alla dessa uppfuckningar av verket är den tydliga manifestationen av att verket är gjort av delar som enbart har externa relationer. Det är inte så att den ena delen finns i den andra – trots att det ser så ut – eller att man kan hitta en utgångspunkt ur vilka de övriga delarna och deras inbördes struktur följer. Det här verket är inte en organisk helhet, inte heller en maskin eller ett system. Om det har någon enhet så måste det vara i effekten, det vill säga när alla tre delarna ger upphov till en effekt och då har verkat som ett, som en orsak.
Varför göra kortslutningar, om det inte var så att kortslutningarna var verkets sätt att vara en del av världen? Samtidigt som kortslutningen på sätt och vis stänger betraktaren ute från verket, är det den som för in världens primära egenskap (att orsaka misslyckanden och missfunktioner) i verket självt. När verket slutar att representera, kommunicera eller demonstrera blir det en del av världen. Den lilla black out man upplever, upprepade gånger, i Wassborgs verk är en oförmedlad kontakt med verkligheten. Inte varats blixt direkt, utan mer realitetens finger i ögat. Sammanbrottet är inte konstverkets slut, utan dess själva existens, existensen i konst. Dess väsen må vara något annat, dess funktion viktig, men dess existens finns bara i en dysfunktionalitet, i en mikrokoma, i ett lätt snurrande i huvudet som inte leder till avsvimmande. I sin existens är konsten drastisk, eller inte alls, men drastisk för intet. Verkets enhet uppfattas alltså när man för ett ögonblick tror sig kunna föra samman dess delar som då kortsluter varandra och betraktaren, som vore de alla ett. Den metodologiska frågan inför ett sådant verk skulla då egentligen inte vara ”hur fungerar det” eller ”vad vill det”, utan ”hur kollapsar det”, ”var går bristningsgränsen”, ”när kortsluts det”. När är det till utan att göra något (representera, kommunicera osv), hur är det när det inte gör någonting alls, när det är passivt? Det är de frågorna som skulle kunna ge ett slags centrum åt verket, i dess (inre) effekter.
Den här aspekten av konst har Annika von Hausswolff skrivit om i en katalog till en utställning på Kalmars konstmuseum, 1995:
”Du talar dig varm och självgod om konstens nödvändighet. Det är ett missförstånd eftersom styrkan ligger i dess onödighet och meningslöshet (hjälplöshet?). ” … ” Värdet ligger i dess överflödighet och dess magnifika kapacitet måste drabba dig i form av en meningslös gest, först då kan den ge upphov till en existentiell yrsel som definierar – inte verket – utan upplevelsen. Kom ihåg att konst inte är någonting att räkna med.”
Det man räknar med är alltid en funktion, vilket är just vad som saknas i Magnus Wassborgs verk. Och precis som Annika säger ligger dess styrka i dess onödighet och meningslöshet, ja kanske i hjälplösheten – och den är ett ymningt flöde av avbrott som tillsammans ger upphov till den meningslösa gestens magnifika kapacitet. När jag första gången läste det där citatet tänkte jag på Annikas verk ”Minnet av min mors underkläder förvandlat till ett flamsäkert draperi” (2003). Den där drastiska gesten som det verket är, var också vad som träffade mig i Magnus verk, men på helt andra vägar (nämligen kortslutningens väg). Och det är först i yrseln (som alltså är verkets enhet) efter den som man kan återvända till detaljerna i verken och göra sina ”läsningar”. Wassborgs verk skulle till exempel låna sig till en diskurs om vilken relation kurbitsen och dess runda mjuka former har till modernism och geometriska former; om folklig kultur (tågbanor, modellera, kurbits) och elitkultur, om modernt boende (den kladdiga pysselglädjen vid sina hem som modelleran här ger associationer till) och förmodernt och så vidare.
Men då måste perspektivet komma från konsten, och de där ämnena då förstås i relation till hjälplöshetens kraft, till det meningslösa och onödiga och till världen själv i sin dysfunktionalitet. Konsten är det som ska ”fungera” genom att vara en del av världens missfunktion – och att bara finnas till genom den dysfunktionaliteten är funktion nog, funktion för intet.