Och annat

Man blir sällan kåt av konst

Av


När jag först började jobba i konstsvängen var jag rädd för alla som redan befann sig där. Skämdes över hur lite jag visste om någonting alls, trots mina poäng i konstvetenskap. Trots att jag faktiskt fått ett jobb. Det skämdes jag också över: att jag tydligen lyckats lura i folk att jag hade någon form av kompetens över huvud taget när jag faktiskt var helt grön.

Undervisning i konstvetenskap bestod, åtminstone på nittiotalet och såvitt jag minns, till ganska stor del av diabildsvisningar av ofantligt många bilder av konstverk ur konsthistorien. I mörker och med diabildsprojektorerna surrande flaxar de förbi, viktiga verk och andra. Många somnar om inte till bildflödet så av ljudet, det susande, repetitiva. Eller av syrebristen i kvava rum. Men det är också något sinnligt över hela föreställningen, något magiskt.

Francesca Woodman, 1977-78

Under andra terminen mötte vi reproduktioner av verk av det amerikanska underbarnet Francesca Woodman. Jag trollbands av hennes komplicerade och störande men oerhört vackra svartvita fotografier, merparten föreställande henne själv i en övergiven, skitig och nästan tom lägenhet. Jag identifierade mig med sorgen och smärtan och drogs till hennes vägran att säga vem eller vad hon var, ständigt undvikande våra blickar men samtidigt för evigt fast i emulsionen inom papperets ramar.

Jag hade just börjat intressera mig för feministisk teori och tyckte mig (med exempelvis Abigail Solomon Godeaus glasögon) se Woodman som en konstnär som i sina bilder gjorde motstånd mot dikotomin natur och kultur och mot konstens traditionellt subjektiverande blick på och bild av kvinnokroppen. Hon var både konstnär och objekt och genom strategier som att ”sudda ut” motivet, vända bort blicken i bilderna, och låta kropparna i bilderna inta positioner som inte förknippas med passiva objekt, blev hon för mig en ”bråkig” och fantastiskt modig konstnär som inte fann sig i patriarkatets syn på vad en kvinna är eller borde vara.

Felix Gonzalez-Torres, Untitled, 1991

Sedan fick jag det där konstjobbet. I en av de första utställningarna ingick ett verk av Felix Gonzalez-Torres och ett bibliotek. Verket som visades – Loverboy – utgjordes av en fladdrande gardin och en hög affischer som besökarna fick ta. Jag ville veta mer och i biblioteket fann jag en bok om hans konstnärskap. Jag vet inte vad det var men bilden av det billboardverket Untitled – en obäddad säng och avtrycken av två huvuden på kuddarna – berörde mig oerhört. Verket hade, läste jag, väckt enorm uppståndelse som kommentar i aids-frågan. Men när jag uttryckte denna känsla för en medarbetare sade denne att han inte tyckte om politisk konst. Han tyckte helt enkelt, sade han, att politisk konst var ointressant.

Jag häpnade. Och skämdes. Vad visste jag om konst? Eller politik? Feminism kändes inte rumsrent. Och om politik var fult, var feminism ännu fulare. Jag höll mig till mitt.

Någon gång under samma period stötte jag på en katalog med Lili Dujourie som jag blev hemligt förälskad i. Den var förförisk, några av sidorna var i silverfärgad kartong så att bilden på motsatt sida nästan speglades, andra var halvtransparenta. Och så bilderna: hudveck, en kyss. Kött. Jag rös. Det var förbjudet. Nej det var konst. Men att bilder av konst kunde kännas så pirrande. Jag trodde fortfarande att konst var förfinat, intellektuellt, att det måste vara det. Att upphetsning var något som låg utanför detta intellektuella, det var jag övertygad om.

Lynne Cooke

För ett par år sedan visades utställningen Ellipsis på Lunds konsthall, curerad av Lynne Cooke från Dia Center for the Arts i New York, som för övrigt också curerat utställningen som Lili Dujourie-katalogen varit del av. Jag var inte beredd. Trots tiden som gått sedan politisk-konst-är-ointressant-kommentaren och mina egna erfarenheter av konstfältet med relationell, social och politisk konst, hade givetvis gett mig redskap men ändå var jag inte beredd. Man blir så sällan kåt av konst.

Ellipsis var en grupputställning med Chantal Akerman, Lili Dujourie och Francesca Woodman som även visades på Museo Tamayo Arte Contemporáneo, Instituto Nacional de Bellas Artes, Mexico City 2007 och 2008 även på Dundee Center for the Arts.

Lili Dujourie, Enjambement, 1976 (film still)

Genom att sätta samman en utställning med tre kvinnliga konstnärer som har spelat en stor roll i feministisk konstnärlig praktik på 1970 och -80talen och genom att välja verk med besläktade temata – identitet, kropp, sexualitet, sexualpolitik, begär, blick, objekt-/subjektpositioner, rumsliga begränsningar, introspektion osv – skapade Cooke en tjusig, bitvis köttig utställning. I svartvita fotografier, video, diainstallationer och filmer agerar konstnärerna både framför och bakom kameran så att gränserna mellan blickens subjekt och objekt suddas ut, i vad som nu betraktas som klassisk, feministisk metod. Alla tre konstnärer använder en sorts privat utrymme, ett eget rum, för att utforska olika aspekter av identitet och självpresentation.

Ellipsis (ellips) används språkvetenskapligt för uttryck (ord eller fras) som på något sätt är ofullständigt. Där läsaren alltså ges utrymme att själv fylla i. Finns det konst som säger allt? Som inte lämnar rum för läsarens/betraktarens egna tankar, associationer?

Jag hade aldrig sett någon av konstnärernas verk på riktigt. Lili Dujourie, med silverkatalogen och det förbjudna köttet, presenterades i ett dussin filmer från 1972-78 som visades på monitorer placerade på golvet, där en kvinna satt, stod, låg i ett rum med en slarvigt bäddad säng. Eller skalade en apelsin. Närbild på ett jeansskrev och handen och apelsinen. Man visade också en fotoserie och ett par diabildsinstallationer. Temat kan förenklat sägas handla om kvinnors lott att i kärleksrelationen och konventionen vänta, isolerade från andra. Apelsinskrevet stannade kvar som en rolig snuskig bild i skallen.

Francesca Woodman, 1976

Av de tre konstnärerna var det Francesca Woodmans arbeten jag var mest nyfiken på att få se på riktigt. Jag tänkte mig att de skulle presenteras som något mycket exklusivt, och ganska traditionellt konstmässigt, med betoning på spåren av konstnärens egen hand, inte minst eftersom hon begick självmord 1983. Fotografierna var vackert hängda i ett av konsthallens rum som just den dagen var uppfyllt av dagsljus från takfönstren, vilket kontrasterade starkt mot det mörklagda entrérummet och gav hela installationen en märklig strålglans och känslan av att nästan stiga in i ett smyckeskrin. Fotografierna var så små, mycket mindre än jag föreställt mig dem, och framstod som ömtåliga fetischer. De hade transformerats till något utom räckhåll. Så jag förlorade dem där.

Chantal Akerman, Je, tu, il, elle, 1974 (film still)

Däremot absorberades jag fullkomligt av Chantal Akermans Je, tu, et, elle – en filminstallation som ursprungligen gjorts som långfilm 1974. I tre simultana projektioner spelar Akerman tre olika roller. I den första är hon ensam i ett kalt rum med en madrass. Stämningen påminner mycket om väntandet och tristessen i Lili Dujouries filmer. I den mittersta är hon följeslagare till en lastbilschaufför och i den tredje är hon part i en lesbisk sexakt. Blicken drogs så klart till sexet. Inga detaljer, bara upphetsningen, ljuden, de två. Emellanåt lyckades jag snegla på de övriga projektionerna, för att sedan återvända till sexet. Det är en märklig upplevelse att bli upphetsad på en konstutställning. Medvetenheten om huruvida det finns andra i närheten, besökare menar jag, som skulle komma på en mitt i gloendet, förhöjs. Och man står med rodnande kinder.

Jag tänker att den där killen som sade att politisk konst är ointressant säkert aldrig blir upphetsad på konstutställningar. Kanske konst behöver vara upphetsande för att vara politisk, och innefatta rum där mitt och andras begär får plats.





Och annat / / Man blir sällan kåt av konst




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language