Och annat

weiße Scheiße

Av


Om Oskuldens århundrade: den vita monokromens historia; Rooseum i Malmö, 2000 och Tid och Plats: Milano-Turin 1958-1968; Moderna Museet, Stockholm, 2008.

Med verk av så sprida estetiska utryck som Lucio Fontana, Jean Tinguely, Yves Klein, Robert Rauschenberg, Robert Ryman och Ola Billgren (många grabbar var det) känns utställningen lite udda idag. Och kanske var ”Oskuldens århundrade” en typisk sekelskiftesutställning med över 50 konstnärer som spände över en brokig blandning av olika konsthistoriska genre, uttryck och uppstått. På sätt och viss vittnar utställningen om den curatoriska oskulden. En utställning som kretsar kring monokromer, en viss form eller format var å ena sidan en markering av curateringen som en ny domän i Sverige över huvud taget. Utställningar med nya typer av tematiska grepp, eller generationskategorier var tillräckligt för att bryta av mot den linjära konstvetenskapens och intendenternas tidigare sätt att organisera konstverk i rummet, att släppa loss konsten. Greppet uppfattas kanske grovt tillyxat idag, men i denna passage mellan en viss kategori i periferin, som en färgs historia och dess status, fanns en potential. Så här 12 år senare är det till och med något jag saknar. För det var också en utställning som på något vis ”litade på konsten” – ibland äggskal, socker, mjöldamm eller en ständig förskjutning, hinnor och skikt. Är Jan Schoonhovens reliefer måleri eller skulptur?


Jan Schoonhoven, painted papier-maché on wood (1966)

Den nästan sakrala stämning som uppstod i Rooseums, på den tiden råa generatorrum halverade decibelnivån direkt. För det blev, precis som vissa tendenser i biennalkulturen idah, en slags hyper-vita-kuben, som roterade kring Kazimir Malevitjs suprematistism och Sol LeWitt i en enda orgie i vitt-på-vitt där det religiösa elementet kanske är svårt att undvika. Sedan kom jag på att de hade tryckt in Absalons videoverk Oljud och Kamp. Denne Israeliska konstnär som dog vid 28 år ålder 1993, beskrevs vid sin första ”solo utställning” förra året på KW i Berlin som ”systematiskt engagerad med rummet”, genom ”individualiserade, heterotopiska asketiska enheter”.


Kazimir Malevitj, Suprematist Composition: White on White (1918)

På trettiotalet skriver Michaux ”1900-talet, detta sekel av hygien”. Och vad är egentligen Fontanas snitt mer än ren frustration över den vita duken? En frustration över renheten, det hygieniska. Det är ett snitt i funktionalismens, fascismens, hygienens århundrade. Utställningen ”Tid och Plats: Milano-Turin” på Moderna Museet 2008 öppnade med just en vit Fontana och där blev det så tydligt hur den italienska postkrigskonsten just bildats ur en frustration med den vita lösningen. På Moderna visades även Fontanas arkitektoniska konstruktion från Documenta 4 i Kassel 1968 – som formalistiskt sätt kanske fungerade som en slags ögondusch… I utställningen blev det även tydligt hur Italiens konceptuella avant-garde som Fontana, Dadamaino och Manzoni hängde ihop med Arte Povre rörelsen, inte bara enligt den traditionella konsthistoriejargongen om singulära manliga genier som söker Heideggerianska sanningar (38 av 41 konstnärer i utställningen var män). Poängen är att det vid denna tidpunkt inte fanns något traditionellt konstnärligt medium som inte hade approprierats av fascismen – lösningen var att börja arbeta med helt nya material – bly, trä, speglar. Eller för de riktigt frustrerade – burkad skit (Manzoni), eller som sagt att snitta duken som Fontana. Hur som helst visar det här exemplet att en utställning om (den vita) färgens materialitet kring 2000 snarare var ett påstående om dess metafysik än dess politik, vilket det kanske vore idag.


Piero Manzoni,
Artist’s Shit
Contents 30 gr net
Freshly preserved
Produced and tinned
in May 1961

Det betyder inte att konstnärerna följer denna linje – exempelvis arbetar Mladen Stilinovic med den undersökande installationen Red-Pink, som bäst under sjuttiotalet. En undersökning av det rödas olika nyanser i ett försök att iscensätta en ”normal”, ”av-ideologiserad” användning av färg. Däremot har Red-Pink kanske fått sin uppskattning på institutionell nivå först nu när konstvärlden är mogen att läsa det just som en politisk undersökning. Varför denna glidning sker, varför Fontana inte längre förstås i termer av Heideggerianska sanningsanspråk utan snarare som ett politiskt ställningstagande är en svårt att uttala. Kanske rör vi oss, som Foucault utryckte det – från det ”blå till det grå”. Kanske har det bara blivit obligatoriskt att kommentera de politiska implikationerna och kanhända är det rentav besvärligt att fokusera på metafysik eller formalism idag?


Lucio Fontana, Concetto Spaziale, Attesa (1964/65)

Åter i Rooseum runt år 2000. Här blandas monokroma, eller akroma skikt, som Ola Billgrens slöjor – där det mer handlar om ett spel mellan ytor som reflekterar eller sväljer ljus – med ytterskikt som Yves Kleins tip-ex aktiga lager-på-lager Monokrom. Det vita blir gränsen mellan det skulpturala, det måleriska, eller det slarvigt spacklade. Kategorierna är flytande och genren blandas på ett sätt som skapar kopplingar mellan konstverk, och inte deras konsthistoriska (och politiska) position. Det vita utgör gränsen mellan verken. Det var nog första gången jag såg Sirous Namazi, som tillsammans med Per Mårtensson klätt en vägg i vinyl: det vitas fysiska påtaglighet, och en intressant genealogi uppstår i relation till vad de gör nu.

När jag googlar utställningen idag, kommer det fram att det också visades ett verk av Michael Ellburg och Torbjörn Johansson, Whiteroom från 2000. Jag nämner det eftersom det fick fina recensioner, och enligt kritikerna var verket som knöt ihop allting. Men jag minns det inte ens, eller så var det inte med på Rooseum (utställningen visades också på bl.a. Liljevalchs i Stockholm). Men som jag kommer ihåg utställningen, var det snarare själva denna upplösning, att ingenting var givet, att ingenting var vitt som var den stora erfarenheten. I flera dagar noterade jag skiftningar i rosa, beigt, grått och blått – skiftningar mot grått runt ljusknappar och opolerade fläckar på porslinet. Själva idéen om det vita var inte meningsful.

För hundra år sedan, vid det förra sekelskiftet, stod det vita, ur ett europeiskt perspektiv förstås, för det rena. En nollpunkt. Den utopiska plats där funktionalism och drömmen om den nya, moderna konsten kunde tala sitt rena språk. Rummet utan förutbestämda konventioner. Sedan togs oskulden med våld. Där i början på 2000-talet när vi hade högkonjunktur, och allt som skedde på internet fortfarande var en potentiell plats för de nya möjligheterna tänkte vi nog att den vita oskuldens århundrade låg framför oss.

Robert Ryman, Untitled (1965)





Och annat / / weiße Scheiße




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language