Inaktuellt

Medusas huvud (axlar, knä och tår)

Av



Aldo Giannotti

Den upp och nervända världen har en enorm kulturhistoria. För att bara nämna några instanser som kommer för mig huller om buller: Hegel som säger sig ha ställt världen på huvudet; den allmänna känslan i filosofin att allting är upp och ned på grund av Platons filosofi och att en postnietzscheansk, omvänd platonism därför är ett första delmål för att tänka bra; Alice i underlandet givetvis och inte minst Bakom spegeln. Speglingar, omkastningar, tvärtom, bakvänt osv. allting skakas i sina grundvalar, det är en konsert för anarkin (som Rebecca Horns verk heter), men den är så pass konsekvent att Giuseppe Penones upp och nervända ögon skulle kunna ställa allt till rätta igen – en konstnär som faktiskt kan ha behövt söka sig ned i underjorden för att få uppleva att saker är på sin plats. Det är en litterär värld som i mycket upprepar den medeltida, katolska traditionen med en årlig ”dårens dag” då åsnor fick vara påvar, korsen kunde vändas upp och ner, synd begås i kyrkan och avföring brännas i rökelsekaren. Jag hade gett mycket för att få se Björn Kjelltoft stå på huvudet och pissa champagne i Duchamps Fontaine här!

George Büchners figur Lenz är kanske den som leder oss mest rakt på sak. Under en bergsvandring beklagade han lite i förbifarten att det var så svårt att gå på huvudet där uppe. Just den passagen kommenterade Paul Celan i sitt Meridian-tal med orden ”för den som går på huvudet på jorden öppnar sig himlen som en avgrund under fötterna” (jag citerar ur minnet eftersom jag tycker om citatet, riktigt eller inte). Några månader senare utvann Piero Manzonis samma effekt med sin Socle du Monde (1961). Det är ett sant sublimt verk! Det är också ett lite löjligt verk, vilket i sig bara gör det ännu mer sublimt. Lite ”Medusas huvud, axlar, knä och tår”, fast där det sublima omfamnar och suger ut det löjliga. Jag ska inte säga mer om det – de kommentarer jag har läst har bara kommit åt det larviga i verket (världen som konstverk osv), inte det sublima, så det är bäst att vara tyst. Och peka lite istället. Påpeka att i avgrunden, som sockeln vilar på, avgrunden som alltså börjar någon meter ovanför jordskorpan, i rymden, i oändligheten, finns det naturligtvis inget upp och ner. Och när man väl vänjer sig vid att alla verken i den här utställningen är upp och ner väcks den kanske konfysa tanken att just en utställning på temat upp och ner omintetgör det den ska visa. Eller snarare: det den ska visa är att det inte finns någon sådan ordning, att den ordning i vilken någonting förefaller vara upp och ner är grundlös. Det enda jag kan bedöma upp och ner ifrån i relation till är min egen kropp, och i ett odefinierat rum säger inte mitt huvuds relation till fötterna så mycket, det oändliga rummet får inte sina dimensioner definierade av min kropps extremiteter. Det är som att markera vänster på kartan. Därför är utställningens tema kongenialt med rumsligheten på nätet, där ju ändå inget upp och ner finns och knappast någon plats för min kropp.

Lenz hade rätt: det är minst sagt svårt att gå på huvudet här. Det är just själva omöjligheten av ett upp och ner som gör att Duchamps pissoar i sista rummet inte bryter mot utställningskonceptet: att den bara är vriden ett kvarts varv, inte ett halvt, fullföljer konceptets egna dynamik. Andra readymades av Duchamp visar upp samma vridning, t ex. Trébuchet, som är en klädhängare fastskruvad i golvet. 4:e dimensionen är inte något negativ alltså, inte omvända världen, istället tycks denna ”labyrint bortom tid och rum” vara vårt vanliga rum, fast ur led. Downside up, om Fiona Tans verk heter, är inte helt enkelt samma sak upp och ner, det ser vi i hennes bild. Där rummet är ur led finns en lek med dimensionerna (hennes användning av skuggorna som är två dimensionella medan kropparna är tre dimensionella) och en nästan manieristisk förvrängning av formerna, samt att gravitationens ordnande kraft tycks försvunnen. Där befinner sig kanske konsten i den här utställningen: tagen ur det definierade rummet, förd in i ett indefinit och referenspunktslöst rum. Om Donald Judds kuber hade ställts ut i det här sammanhanget, så skulle Robert Smithson ha fått sin insikt bekräftad: att det inte var utställningsrummet, ”det fysiska rummet”, som Judds minimalism trädde in i utan tvärtom fick den det ordinära erfarenhetsrummet att erodera så att det blev omöjligt att skilja på kuberna och rummets upp och ner, fram och bak. Kanske är det så att vi här får ta del av Smithsons skenande sensibilitet i förhållande till verk han aldrig kunde få se – och vilken tid hamnar vi då i?

En annan variant av upp och ner fanns i något antikt grekiskt tempel, där hela den bakre väggen, mitt emot entrén lär ha varit gjort av ett speglande material som återgav hela rummet utom just den som tittade i spegeln. Men lite av den känslan får jag ändå när jag besöker den här utställningen, faktiskt min första on-lineutställningserfarenhet. Det som försvinner ur utställningen är som sagt min kropp. Den fungerar lite grann som Duchamps dörr, monterad så att den stänger en öppning samtidigt som den öppnar en annan. Det är kroppen som avgör i vilket rum jag upplever utställningen, kroppslöst i utställningsrummet, eller sittande i min fåtölj i Finntorp, tangentbordet i famnen och utställningen på skärmen ovanför mina fötter. När kroppen finns är jag inte inne i utställningen, alltså, utan betraktar den lite på avstånd. Jag har intrycket att se den delvis med händerna, med musen. Det gamla måleriska temat med hand och öga, med optiska rum och manuella rum osv. får här en ny variant. Mellan öga och hand sker en annan underordning, eller korrelation som helt säkert måste ha något med det här upp-och-ner-temat att göra. Återstår att ta reda på vad detta spatium som låter mig växla mellan två olika relationer till utställningen -en där allt är upp och ner, en i vilken inget upp och ner kan finnas – är och hur det fungerar. Inte för att jag skulle vilja påstå att detta spatium kunde vara 4:e dimensionen, men kanske typ den 3,5:e dimensionen. Där någonstans.

>>>> Theodor Ringborg – The antipodes





Inaktuellt / / Medusas huvud (axlar, knä och tår)




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language