Inaktuellt

Pervers modernism och fiktionens barnkroppar

Av


1. KÖNSMATERIAL: Expressen 22 september 2004: ”Konst: Mans maninna” (Peter Cornell)

Att hävda sig är eventuellt att ljuga. Obekvämt, om man är undergiven. Men gesten betyder produktion av mening på samma sätt som den betyder produktion av gräns. Och jag längtar efter mening. Alltså prövar jag formen diskussion. Här finns genast ett problem: min längtan gäller i ännu högre grad uppluckring och befrielse från bestämningar, från definitioner och tydliggöranden. Att hävda sig i text är inte en helt smickrande sysselsättning. Inte heller att sabotera tydliga ståndpunkter. Men jag vill. Motstridiga känslor. Och sprider därför ett godtyckligt, inomsjälsligt hävdelseregelverk (nämligen det gällande konversation, debatt, gräl, hämnd, krycka, protes och så vidare) över flera jag-röster, inte särskilt särhållna, men ändå. Man behöver bara gå sönder så blir det bra. Och samtidigt vara arg.


Object in Fur, 1936

”(…) onekligen är den pälsklädda tekoppen ett underbart och läbbigt verk om fetischism och kön; en förtätning lika lyckosam som Lautréamonts symaskin och paraply på operationsbordet.”

Jag kommer med invändningar, förstås. Vad är en förtätning, hur är den lyckosam? Hur hör Oppenheims verk ihop med Lautréamonts formulering? Hon framhåller taktila kvalitéer och njutningsfullt mikroäckel (på tungan) som vi känner igen under förvåningsskiktet, han gestaltar ting som för våra ögon spelar upp det irrationellas pjäs. Oväntad igenkänning, oväntat främlingskap. Ofta överlappar dessa kategorier varandra, men hur är det möjligt? Formulerar de kanske varandra, på det sätt vi lärt oss att vänsterpolitik kontra högerdito gör? Eller som de tröga, rigida könsrollerna, så många, men nästan alltid serverade som motsatspar?

”Hennes produktion är ett enda flöde av infall, kommentarer, förbiglidande förnimmelser, utvikningar, skämt, smycken, distraktioner och struptag.”

Och underkännanden, vill jag inflika. En väsentlig del av hennes gärning utgjordes av självcensur, förstörelse av verk, ifrågasättanden som omöjliggjorde produktion, en vilja att ta konsekvenserna av hårdast tänkbara självkritik, men också ett uppgivet, argt erkännande av de yttre, tystande funktioner som verkar genom alla föregivet individuella idéer och handlingar, kamp (i högre grad), både genom att praktisera och genom att avstå från praktik, ständig kamp, insiktsfull och nyanserad, argumenterande, ofta offentlig, inte alls en sprudlande rännil av lustfyllda personliga infall.

”Mästerverk verkar aldrig fresta henne. Bara surrealismen kunde göra en sådan hållning möjlig, för surrealisterna avskydde all tråkig konstkonst.”

Nåja. Det råder skilda meningar om vad som är utmärkande för ett mästerverk. Hennes komplexa och intensiva arbeten uppfyller dock de flesta kriterier, och man behöver inte ursäkta anspråkslöshet när den som i hennes fall är skenbar och påklistrad, troligen en projicering signerad manlig, rädd välvilja. Som så tydligt föreskriver vad man i stunden vill ha av kvinnligheten:

(…) hon lärde känna dem alla, var älskarinna åt flera (…)

(…) hon kunde plötsligt klä av sig naken på ett kafé eller offentligt kissa i en borgares hatt.

(…) poserande naken och insmord med tryckfärg intill en mekanisk tryckpress.

Man skulle dock kunna komplettera strategin att avslöja och angripa patriarkalt bestämd representation (en stark men enögd taktik) med subversiva, nya, giltiga läsarter av samma föreställande objekt. Här kommer till exempel det transvestitiska och det transexuella in, och det samkönade begäret: inget utmanar den mäktiga, präktiga mansblicken mer än komplimanger gällande dess volanger och dekorationer, dess långa ögonfransar och dess likhet med allt vad perspektivets dominans åtrår och därmed utsätter för aggressioner.

Leif Holmstrand kommer under den närmaste tiden inte att leva ut sin partiella transsexualism mer än i sublimerad form, som till exempel genom produktion av litteratur, konst och musik. Detta svek mot ett tidigare liv och en möjlig gemenskap är nödvändigt om än icke klädsamt. Tack för ordet. Nu pratar jag igen.


2. DEBATTMATERIAL: Helsingborgs Dagblad 12 februari 2011: ”Mansgrisen Picasso” (Linda Fagerström)

Ja. Detta är en av mina feministiska utgångspunkter. Blicken förutsätts vara manlig, och extra suspekt är blicken om den åtrår och utan hänsyn kontrollerar kvinnokroppar från en självförhärligande position. Visst är det så. Jag har också insett. Men det är inte bara så, och inte alltid, ingen har överblick nog att konstatera ett ensamt giltigt perspektiv med hedern i behåll, ingen har rätt (eller förmåga) att omöjliggöra alternativ. För de finns där, läckagen, de många, utstickande, amorfa delarna, det ouppmärksammat överflödande: mycket få människor, inte ens männen, får plats i Den Manliga Blickens lilla låda. Detta har jag också insett.

”Kvinnor med imploderade ansikten.”

Om jag vore han: mitt ansikte imploderar, gränsen mellan mig och måleriet är i hög grad fiktiv. Där finns inte ens ett motiv, bara jag och mina fixa idéer, där finns alltså kubistiskt ordnande av mig, av det jag sträcker mig efter och tror mig vilja ha, världen så som den kan famnas av måleriets handling. Och så till sist den optiska perceptionen. (Jag är inte ens jag: man agerar mig men ser ingenting, jag är varken fri eller härlig, inte du heller.)

så här: könsgrotesken är mitt hjärtebarn, och jag måste tala för andra läsningar än berättelsen om konstnärens hån, måste öppna för andra egenskaper hos sådana bilder – det jag egentligen vill föreslå är perspektivskiften, för att bearbeta bland annat den stumma, manliga genikult de flesta säger sig hata. här är ett möjligt sådant perspektiv, nej, lite längre ner, ännu längre ner

Om jag vore han: Är jag kvinna, är jag man, är jag det? Vad händer, är det detta jag blir tillsagd: att lyda en annan, att bryta mot kroppens vilja och mitt levda liv? Och axla bilden av den som inte kan förstå, för att vi inte delar kön, för att erfarenheterna är olika, för att vi inte kan tala med varandra, för att språket är meningslöst, för att kulturen är död? Jag vill att mitt ansikte imploderar.


Konstnären Picasso förevisar en tavla

Angående den förblindning som min maskulina identitetsproduktion lär ha åsamkat mig: Jag har under mitt liv utsatts för rejäla doser patriarkal repression av både handgripligt och språkligt slag, på grund av ohörsamhet, överglidningar och främlingskap i förhållande till rådande könsnormer, men kan upplevelserna legitimera fördömanden av bilder vilka måleriskt härbärgerar sådant våld? För tio år sedan hade jag sagt ja. Nu vill jag ha synlighet till varje pris.

”Kvinnornas könsorgan skildras ur gynekologens synvinkel, ja uppfläkta och i detalj redovisade. Deras anus avbildade med tydliga svarta färgpluppar, en omistlig detalj för Picasso.”

Om jag vore han: detta omistliga, denna förtjusning – det är säkerligen det enda jag nuförtiden orkar bry mig om. Kropparnas delar lever, de lever i mig och inuti mina gränser, kämpande för autonomi, de lever i vad som gör mig lamslagen eller kåt, eller genom (äntligen!) bilden av min egen omöjliga kropp, mitt omöjliga liv, mitt specifika, udda antikön, anus.

Ordet vi minns är ”kåt”.

Den enda nivå som inte kan korrumperas: till och med hungern har jag lärt hur man ljuger, men det perversa, det perversa, det perversa – – – och dessa mitt hjärterums allra finaste svarta färgpluppar!

Men å andra sidan lämnar mig målningarna ensam, kall: jag är inte jag, jag är inte hon, inte han, vi har skilda intressen, jag intalas att jag är avskild och har en egen vilja.

här är ett möjligt sådant perspektiv: det är avgjort ingen hemlighet att mitt yrkesliv och min identitet ageras genom ett transvestitiskt och delvis transsexuellt modus. härifrån, där jag är, blir det uppenbart att exempelvis Picassos sena, sneda kvinnorepresentationer med, ja, just gröna bröst som pekar åt olika håll, skinkor och anus på sidan av magen, tydligt och med gott resultat kan läsas som DEN OMÖJLIGA KROPPEN, bortom krävande, enahanda bilder av ofria idealkroppar som aldrig får vara gröna eller på annat sätt göra fel, och om det tillåtna är vårdcentralens friskvårdsideal eller scheman från underhållningsindustrin, reklamen och pornografin spelar ingen roll, att se sig speglad i DEN OMÖJLIGA KROPPEN kan bli ett nytt uppdrag för de nyfikna och gästfria, ett öppnande och genererande sätt att umgås med åtminstone en handfull Picassodukar och Picassodukarnas mänskliga släktingar, alltså främlingar, längtande osmakligheter i världen

”Kvinnornas könsorgan skildras ur gynekologens synvinkel (…)”

Till min lycka finns det alltså sätt att se som tillhandahåller kunnig omvårdnad, jag har längtat så. En del av kroppen känner sig övergiven. Var finns de, mina dubbla flikar, känsliga ytor, skimrande färger?



Ett visst mått av just gynekologiskt seende hade säkerligen inte varit dumt, både inom konsten och kritiken: det perspektivet låter detaljrikt, pålitligt, uppmärksamt, sansat och konstruktivt.

Om jag vore han: jag driver med folk, båda sorterna (de som är här och de som är där). Men jag har själv en gräns, och på dess andra sida: asen som bär vår skam som en flagga, löjlig heroism, löjlig militarism, jag är drabbad.

”Varför visar de dessa misogyna bilder?”

du menar att bilderna smittar, och att du inte med din läsart bidrar det minsta till deras misogynitet?

Om jag vore han (med kunskap om dem): för att visa och undersöka mitt/sitt kvinnohat/könshat (men kategorierna är så krångliga, så hala att begripa), figurerna som är jag är även misantroper och homofober, alla är vi androgyna och nej, det är inte enkelt – jag är juvenil och har nyligen upptäckt styrkan i dålig smak och sorgesamt plumpa överdrifter. Jag har flickbröst, jag säljer mig som pojke ibland och som flicka ibland och slutligen som pajas. Det gör ont men jag öppnar mig för världen och den finns i mina dukar, världen förstådd som det fula i konventionernas små skallar.

Kvar finns ändå språket och kulturprodukterna, som gör det möjligt att undersöka, förstå, förändra och nyansera tillvaron, och med dessa verktyg behöver ingen av oss det enkla igenkännandet av egna omständigheter i andras liv för att insikt skall uppstå, för att erfarenheter skall byta hand. Med detta sagt blir min slutsats att vi inte har råd att städa bort ens fem anusförsedda modernistiska nakenstudier ur vårt samlade erfarenhetsförråd. Människor glömmer fort nog ändå.

när du hävdar att du räknar övergrepp i målningarna, är du ändå någonstans inom dig medveten om att det är bilder och tecken du räknar, inte realiteter, men delar av en större, nätformig, nervhärvig saga, en berättelse OM, och en berättelse utan enskild avsändare?

”Han målar en naken, liggande kvinna med gröna bröst, groteskt pekande åt motsatta håll och med skinkor och anus som en böld på sidan av magen.”

Om jag vore han: idel våld, eller också inte. Det är så skönt, jag rinner över i målade kroppar som nu är jag, ompositioneringarna förvirrar och kittlar. Jag gör mig så illa i fnisseriet, struntar i konsekvenserna. Råhet, självporträtt, jag är det jag föreställer när jag målar det. Identifikation, kanske det.

Men varför välja att generellt läsa dessa formanalyser och känsloutbrott som manualer för övergrepp, varför göra något till hets mot folkgrupp om man lättare kan göra det annorlunda, till något annat? Och varför bör man tycka att bildelementen är fula, bisarra och monstruösa, vad är det för ett underförstått lustelement som annars skulle svida så i ens goda smak? Det är snarare tyckares ofta omedvetna gödslande av maskulint kodade personkulter som är oroande, orättvist och ibland farligt, och det gödslandet kan lika gärna ske inom ramarna för ilsken kritik.

Om jag vore han: efter alla dessa år är det vansinnigt förlösande att dörren ändå öppnas till slut. (De sena målningarna, ja, ja.) Nej, det liknar inte huvudsakligen att komma, jag menar friheten att gamlingsdansa på dödsdriftens parkett och vitsigt och dumt benämna övningen ”libido”. Åh, min längtan efter fulhet, bisarrerier och monstrositeter! Så dödligt bra att i denna glada monsterpervertering av idéer om stil och förfining äntligen få tillfälle att andas. Inte ett sekel för tidigt, inte ett sekel för tidigt –

”Men här finns inget som övertygar om att konstnären är på de utsattas sida.”

Om jag vore han: Vilka märkliga krav! Det finns aldrig en utsaga som är övertygande nog, ingen försäkran om godhet som håller i längden. Lagren är för många. Motstridigheterna i mina/våra fantasmer underminerar samtliga skäl bakom dukarnas färger. Jag kan omöjligen hävda obruten lojalitet. Jag är sjuk som de flesta och genomflödad av er allihop.

Avståndstaganden, ståndpunkter, pakter: dessa talande men intetsägande indignationssjälvbilder med läppar av dåligt glas. Nära mitt hus bor förebråelsernas mångstämmiga, smygkåta skräck som sprids i samtalsrummen för att kringränna, hålla flocken samman. Alla hjälper till.

”Sabinskor och algeriskor, grönbröstade, förvrängda och distorterade. Styckade, förbrukade och avklädda kvinnor.”

Ja, det är så det ser ut, bland annat.

Om jag vore han: Ja, det är så det ser ut. Det kommer inget ”bland annat”. Det kommer aldrig något mer. Det finns ingenting som kan ersätta. Det blir aldrig annorlunda. Det här slutar aldrig repeteras, reproduceras. Det går inte att komma upp ur diket. Det går inte ens att vilja det.

det här är ett lik, det är Picasso, en bronsskalle, det är Picasso, det här är Louise Bourgeois och Meret Oppenheim, det här är ett lik, det rör sig inte, inte heller markis de Sade eller Gabrielle Wittkop, det finns föremål, de rör sig inte, samtalet rör sig nästan inte, repression, repression och så vidare, ständigt

”Det här liket, Picasso, har slutat röra sig för länge sen. Låt oss släppa honom nu.”

nej

Min döda kropp rinner återigen ut genom anushålet, ner i rännan, bort genom konsten och civilisationen, en rest och en protest, en kvinnlig gest för män, jag vill sitta modell för patriarkatet.




3. KONSTHISTORIEMATERIAL: Nationalencyklopedin om Vera Nilsson, Sigrid Hjertén och Siri Derkert, sedan Aftonbladet 6 oktober 2010: ”Noll konflikt på Moderna”, Aftonbladet 7 oktober 2009: ”Temat skymmer sikten”, Aftonbladet 11 mars 2011: ”Stor i orden” (Frans Josef Petersson)

Medskrift: Vera Nilsson verkade, lekte, lärde sig, skrämdes och fostrades redan i närheten av artonhundratalets slut, och så dog hon 1979. Hennes sätt att piska upp färger anses oefterhärmligt och hanteras som en nationell tillgång eller skam, allt efter humör. När hon väl avsnörts till teckningslärare utsatte hon sig för Carl Wilhelmsons kunskaper/normer i Göteborg och för Le Fauconniers i Paris. Strategin var dock fruktbar, och det patriarkala systemet kunde luras, vidgas, göras till ett vilt och ovårdat språk och hon ställde ut separat första gången 1933. Man brukar lasta kubismen, expressionismen, jordfärgers inflytande, påstridigt rött och van Gogh för detta. Hon var otrogen Sverige och det svenska, och lyckades därför behålla både själ och agens. Skildringarna av barn har bedömts välvilligt efter graden av storhet och integritet som det stötande barnsliga i motiven förmedlar. Men även riktigt snåla och moralistiska omdömen förekommer, framtvingade av den skada som det monstruösa i målningarnas sanningsenliga återgivningar tros ha åsamkat modellerna och övriga barn i världen. Det är inte svårt att med öppen mun känna och känna igen det sönderslitande dissociativa, men heller inte lätt att acceptera. Individers gemensamma trassel av drifter och skeva misslyckanden uppmärksammas kalejdoskopiskt av konstnären och möjliggör kommunikation mellan vitt skilda dukar, mellan dukar och människor, mellan människor. Naturligtvis är detta även vad som förolämpande och lika gripande lyckas utsätta seendet för icke formulerbara, helt individuella vittnesmålsorkaner, och sådana slår man i regel ifrån sig om man står oförberedd. Vera Nilsson var ett starkt språkrör för fredsrörelsen och brukar i detta jämföras med den betydligt naivare Picasso. Hennes engagemang omfamnade även kampen mot senindustrialismens eskalerande förstörelse av naturen.



Vera Nilsson

Omskrift: I diskussioner om konst är ordet ”akademiskt” av hävd nedsättande, och för tillfället nästan helt tömt på begriplig mening. Enligt Frans Josef Petersson (Holmstrand) innebär stora skillnader mellan verk en mekanisk rörelse mot det likriktade i utställningsbesökarens huvud. Och en sammanförande gestaltning av samtidskonstens mångfald, dess ibland ömsesidigt förstärkande olikheter, innebär därför att konstentusiasten utsätts för ett likriktningsuppdrag av rent akademiska mått, en förnedrande syssla att tvångsmässigt utföra och förhålla sig underdånigt självutplånande till. Om allt utställt är lika olikt (o dessa zenkoaner i skymningen) är allt utställt även lika likt (?), det vill säga likriktat, faktiskt, det vill säga anpassligt, det vill säga upptaget av att producera likhet i publikens hjärnor, men i smyg, det vill säga fegt och akademiskt. För att undvika fällan finns ingen annan väg att gå än att låta olikheterna sjunka undan, låta en mäktig berättelse om tematisk dominans kryddad med två, max tre ifrågasättande brasklappar styra en motutställning, där det likartade oväntat och härligt befriar iakttagaren och fyller detta nu erkända subjekt med olikhet, med skillnad och värde. Kultursidorna fylls därefter med institutionskritisk text som predikar nödvändigheten i att anpassa det som kritiseras efter den kritik som för tillfället okritiskt efterfrågas (men de förhatliga kan egentligen ingenting göra för att finna nåd). En subjektskritisk självbild hemligt förankrad i jagstärkande positivt tänkande vid paradisets gräns bär fram dessa viktiga vittnesmål. Det är vackert, det är intensivt blassé, det är värde, det är position, recension, upphöjdhet, det är smaskigt.

Redigering: Sigrid Hjertén var tonåring då nittonhundratalet oundvikligen inledde sin fruktansvärda grossess. Några år efter andra världskrigets död dog även hon. Den brist hon efterlämnat redan ett decennium dessförinnan (genom att sluta måla) dekoreras än i dag med koloristiska blommedaljer och allt färgstarkare ord. Hålrummet behandlas som en nationell skatt och denna tvivelaktiga välfärdssymbol skymmer en lång rad mycket angelägna målningar. Så ofta tillfälle ges kapar man nervrötter nerstuckna i nittonhundratalets främmande avståndsland, men biografier är trots det alltid uppskattade. ”Hon studerade i ungdomen vid Högre konstindustriella skolan i Stockholm och arbetade en tid som textilkonstnär.” Hos Matisse hämtade Sigrid Hjertén de redskap och material som fattades, och förstod att även för henne låg motivets rätt att existera i dess praktiska möjliggöranden av intensitet och komplexitet i färguttryck och frigjord gestaltning. Hon radikaliserade så snart tillfälle gavs denna hållning och de framsnirklade färgerna vann kriget, krigen, de dagliga, de krig som motiverar arbetet. Ordet intimism kletas ut över nationalskatten, nu låser vi dörren och hyllar, intensivt. Och: det är så fint och gripande med vansinne att ingen egentligen vill veta något väsentligt om det eller se dess proportioner, för då försvinner möjligheten att njutningsfullt konsumera främlingskapet. Men ändå: ”(…) som om verkligheten ses genom en regnridå i skimrande, intensiva färger.”



Sigrid Hjertén med väninnor på Le Dôme

Härmning: Det grundläggande problemet med Frans Josef Peterssons (Holmstrands) text är en uppdrivet egocentrisk syn på kritikens möjliga uppdrag. I stället för att rikta blicken mot konstnärernas eller curatorns konkreta utsagor, skriver han i mystiska ordalag om höstens och vinterns grupputställningsprojekt som helhet. Detta framställs märkligt nog som (abstrakt) intresse för individnivån, detaljnivån, det partikulära, men faktiskt är han så ointresserad av det enskilda att han varken citerar de curatorformuleringar han med en diffus gest nedvärderar, eller ens nämner något om utseende, form, bakgrund, innehåll, titel, nej, han säger faktiskt ingenting alls om de verk han gillar eller ogillar, bara listar några konstnärers namn med tillhörande dom (bra eller dålig). En förhoppning om att kritiken skall vara opak, att den skall hindra insyn, intresse, kanske rentav kommunikation?

Vänskrift: Siri Derkert är nittionio år äldre än jag, och det är inte mycket. Efter att ha gjort upp med Konsthögskolan i Stockholm fullföljde hon under de förrevolutionära åren sin utbildningsplan vid Académie russe i Paris. Kubism och fauvism tillgängliggjordes, hon högg i allting, drog det till sig och tillredde det, hackade och jäste, rensade, förvällde. Hennes kubism var inte slavisk, men följde uppmärksamt i sin flerdubbla varelse ett samtal, många samtal, många röster både inifrån och utifrån. Det förrevolutionära tillståndet var frustrerande och något av en bister vågtopp. Det praktiska livet erbjöd under en barndomslång period inte många möjligheter, det var svårt, det var hemskt. Men den skapande livsåterkomsten bjöd på expressiva, vänliga, ilskna, imperativa, plötsliga gester, på styrka och sökande känslighet. Kommenterande, skenbart ögonblickliga objekt i mängd ville senare väva en mer sammansatt motröst under och efter fyrtiotalets ångest och avvärjande panik. Detta bemötande, detta svarande pågick under hela konstnärskapet och tog kraftfullt ställning mot såväl potentiella som närvarande våldsideologiska mansutopier, fortfarande närvarande, alltmer närvarande, då: det oemotsagda plötsligt bemött och synligt, nu: fortfarande synligt, vem bryr sig, är detta ändå motstånd, är det krig, är även detta krig, vad händer, jag är arg –



Siri Derkert

Remix: Frans Josef Petersson (Holmstrand) vill med meningsupplösande motsatspar och ständig underminering av konstens rätt till argumentation marknadsföra sin verksamhet som nödvändig, innehållsrik och nyanserad. Men i realiteten kännetecknas hans arbete knappast av diskursiv tyngd. Det handlar snarare om att mystifiera och bejaka mer omedelbara upplevelser som har stark positionering och den goda smakens upphöjelse som villkor. Samtidigt är ansträngningen intressant som uttryck för subkulturell fetischering av kritiker-/curatorpraktikens möjlighet att använda och tömma andras konstproduktion i egna, skendiskursiva, varumärkesstärkande projekt. Men bortkopplat inlyssningsorgan och påtaglig ovilja till egentlig argumentering leder inte till bra saker. Ett problematiskt spel, där kritisk hederlighet omsätts i marknadsmässiga och bara ytligt sett socialt gångbara värden.



4. MATERIAL FÖR ETT MISSLYCKANDE: Helsingborgs Dagblad 23 februari 2011: ”Gynekologen i konsten” (Linda Fagerström)

”(…) en enskild mans agerande.” Jag börjar där.

Att vara jag är i sig inte en manlig position. Jag har bröst men inte långa naglar. Fokus ligger på vård och kunskap, mitt öga agerar intresserat och sakligt ovanpå en grötig hög av fantasier och överföringar som underifrån ordnar världen. Min frisyr anar jag inte. Naturligtvis hänger inget hår ner i blickfånget när jag undersöker, när jag arbetar som gynekolog. Nej, inte blind. Vad är det som händer? Kroppens öppningar betyder så många saker, inte deras fel. De behöver omvårdnad. Hjälp mig. Jag tittar ner längs mig själv för ledtrådar, inte spekulumperspektivet, min slidmynning är okänd även för mig själv. Skorna verkar bekväma. Allt värker. Självporträttet går inte att undvika, ingen vet vad ett självporträtt innebär. Liktornar.

”Som jag tydligt skrev handlar det inte heller om att fördöma en enskild mans agerande. Låt oss inte hamna på den låga nivån. Inte heller handlar det om moral.”

Det handlar alltid om moral, alltid om (ja, även dina) fördömanden. Jag tänker att en diskussion om manlig blick kontra kvinnligt objekt skulle tjäna på ett intresse för skiftningar, läckage och annanhet snarare än en konstant, skuldsökande, enkelt utpekande hållning som vill lämna så lite plats som möjligt för andra sätt att tänka och känna.

men jag förstår inte det du skriver om vidrig kvinnosyn, jag förstår inte sagan om en sexmissbrukande kvinnokarl, upproret mot en reaktionär åldring, om inte alltihop skrivs in i geniets irriterande trop som en ovilligt stödjande baksida, fördömandet, heroiseringens slemmiga foder, här finns en serie överenskommelser, jag vill att de skall synas, men de känns långt mer än de har konturer och reflekterande yta

Den låga nivån. Det är den jag hoppas nå. Jag strävar neråt, jag gräver, jag gräver ut, jag hittar men förkastar, ständigt neråt på väg mot det lägsta, målet för mina bästa drömmar. Och där finns kanske moralen jag söker, om jag nu vore den jag inte är istället för den utspridde som jag är. Jaget har gått sönder över stora men obrukbara ytor, ett lågstatusområde, inget utsäde. Uttorkande moralism. Det händer här också, i min mun: uteslutandet.

Med detta i ryggen vill jag nämna att jag fortfarande besväras av din raljanta förminskning av mitt livs viktigaste tillgångar: min osäkrade könsposition, transvestismen, gränstransexualismen. Det du betraktar som könsförvirring är bara en annan sorts könsidentitet, som visst inte gör mig blind (ditt ordval) utan erbjuder en synvinkel skild från den du innehar, skild från den enhetlighet du bevakar så strängt.

Om jag vore du: Saker händer mig. Jag agerar sakerna. De agerar mig. Vissa av sakerna är andra människor och allt är konflikt. Tror jag. Jag bor inuti saker som händer mig, jag agerar dem och ageras av dem, och de andra människorna kommer i så många sorter, jag orkar inte insistera på två, rigida kategorier, det är inhumant, det är inte bra att hålla på ordningen, nej, nej.

Kommer vi att kunna förstå varandra? Vill jag förstå dig? Kanske förstår jag dig för bra för att någonsin vilja träffa dig igen?

”Könstillhörighet är en besvärlig sak. Femininitet. Maskulinitet. Vilket sätt ska just jag vara man på? Varför? Vilken är min maskulinitet? Hur ska jag förhålla mig till kvinnor? Frågorna rör ofta upp så starka känslor att det förblindar. Kanske förblindade det Picasso, jag vet inte. Kanske är det vad som hänt Leif Holmstrand. Han är åtminstone blind för majoriteten av alla redovisade anus/svarta färgpluppar i utställningskatalogens kvinnokroppar: där finns fem, inte två. Och på utställningen kanske fler, det är mindre viktigt.”

Eller färre? Eller tio? Var det två? Kanske tusen? Om utställningens anus, dessa icke könsspecifika öppningar, är så oviktiga blir det genast svårt att förstå ditt engagemang. Men om de måste bära den objektifierande illvilja och förnedrande hierarki du utgår från i sina mångfunktionella små cirklar, blir genitaltvångets snåla heteronormativitet allas sexualpolitiska tvångströja. (Enklare uttryckt: Är inte anala njutningar nog skambelagda som de är?)




5. MATERIAL TILL EN KRITISK ETIK: Aftonbladet 22 maj 2007: ”Hur kan jag hylla en bok som jag inte vågar citera?” (Athena Farrokhzad)

”Hur ska jag skriva att det här är en fantastisk roman och samtidigt ta avstånd från hela dess innehåll? Hur ska jag kunna rekommendera en bok vars meningar jag inte vågar citera?”

Detta skenproblem drabbar mig också, ofta. Kanske är avståndstagande en allvarlig kulturell sjukdom, en distanseringsgest som krymper livet, ett självsaboterande hopp bakåt, bort från det läsögonen egentligen vill och bör undersöka. Hur blir man sjuk? Varför tar jag avstånd från en berättelse, en gestaltning, en klang eller bild, kan det någonsin finnas orsak (ett imperativ, en giltig uppmaningsetik) att stöta skildringar ifrån sig?

När intentionen bakom de ord jag läser är att få mig att handla illvilligt och maktfullkomligt, kanske rentav döda eller förnedra, kan jag idealt sett utan att känslomässigt snöras samman till SS-soldat läsa och tänka och titta, lägga mig strax intill och införliva det jag igenkänner som ekon ur en moralisk avgrund med min hud och låta huden bli ett tredje, något nytt.

Man måste inte lyda instruktioner bara för att man läser dem.

Man bör även göra skillnad på instruktioner och hypoteser.

Jag vill orka pressa mig nära.

Jag vill tillåta mig att inse, med hela min läsande andekroppsyta, det blir mitt uppdrag: all text och alla kulturprodukter, oavsett kvalitet eller nyttighet, kan då läggas mot personan och vidga mina möjligheter att agera mig själv på nytt i förändringsdansen.
Vilket öppnar mig mot världens föränderlighet, ”verkligheten”, och jag kan ta mig rätten att verka offentligt, bland andra jag, ändra och justera, lära mig, lära andra, bättra på, ta ansvar och tycka att somligt är riktigt och annat orätt, jag får råg i ryggen, blir liten ibland och ofta stark.

Parallellt med detta önskar jag riva ner, förstöra och ödelägga, och detta kommer inte att se annorlunda ut vad jag än läser. Mitt och alla andras ansvar kvarstår, oförändrat.




Gabrielle Wittkopp

”Vertigo förlag ger nu ut (…) författaren Gabrielle Wittkops sista bok Barnahandlerskan, utkommen i Frankrike 2003, ett år efter författarens död. Tidigare har Vertigo också gett ut Wittkops debutroman Nekrofilen, en antikvitetshandlares dagbok över sina njutningar och vedermödor.”

en bok att älska in i döden, precis som Duras lilla dödsbok, den allra sista, olidlig sorg är olidlig kärlek, om jag kunde skriva mig ner genom detta, ner mot själva anledningen till nästa andetag, man har pretentioner, det är tyngden och fetman, den litterära och barnhungriga övergödningstyngden som drar mig neråt i detta, ja, jag säger ja

”Marguerite Paradis är den parisiska barnahandlerskan som avskyr religiöst hyckleri och älskar eleganta kunder med mycket pengar.”

Så långt är den nyliberala drömmen tydlig.

”I breven berättar Marguerite om hur hon bär sig åt för att få tag på barnen, och ger också sin vän råd om hur de bäst förbereds för bordellivet och om hur liken smidigast dumpas.”

Även detta känns igen. Vänskapligt stöd, delgivande av användbara erfarenheter. Moralisk och etisk död. Socioekonomiska realiteter.

”Under dessa fyra år kommer många märkliga människor innanför barnbordellens dörrar, bland annat hermafroditen Tirésias, som blir föremål för barnahandlerskans kärlek.”

Här är bokens egentliga sår och brytpunkt, det är bara här de cyniska regelverken plötsligt blir diffusa, man tillåts inom läsaktens ställföreträdande panikjag återfå ett uns av något i bästa mening mänskligt. Det är dock här någonstans jag går sönder och måste lägga boken ifrån mig.

”I den mån Marguerite Paradis uttrycker några värdeomdömen om sin sysselsättning handlar de om att Paris redan är helt förfallet, och att hon därför måste vara i sin fulla rätt att försörja sig som hon behagar.”

All väl genomförd logik är giltig. Men bara i sig. Ta därför sikte på axiomen.

”Det är helt enkelt en yrkeskvinna som förmedlar sina förvärvade kunskaper till en nybliven kollega.”

Kölden i denna vänskap är ett begärsobjekt även för mig som läsare. Jag vill bara inte tänka på det eller över huvud taget veta om det.

”Under läsningen märker jag att jag håller boken långt ifrån kroppen, som för att markera ett fysiskt motstånd. Samtidigt tar sig orden med lätthet innanför mitt system. Boken tvingar mig att äta upp min egen utsaga om den artificiella uppdelningen mellan språk och innehåll och jag upprepar för mig själv: Det är språkekvilibrismen jag finner njutningsfull, inte övergreppen språket gestaltar.”

En förståndig och extrafet faderlighetsröst tar min mun i besittning: Om mantrat ovan är villkoret för att möjliggöra läsning må det vara hänt. Här finns ändå rikligt med mod i läsakt och reflektion, mod nog att för en stund vistas i de mest avlägset förpassade orterna i människoblivandet.

Tack för denna uppmuntran. Det handlar om vad jag tror jag måste vara. Ingen människa är i egentlig mening god, god är ingenting man kan vara, detta hävdar jag är sant.

”Om Gabrielle Wittkop har skrivit en ond bok, är det inte för att hon skildrar något fasansfullt, utan för att hon förmedlar njutning i förhållande till skildringen genom sitt språk.”

Jag tror inte du menar att en bok kan vara ond, eller att njutningen som vidlåder grymma fantasier kan vara det på samma sätt som en handling riktad mot ett annat subjekt (jag försöker som du märker stärka mig med synsättet att läsakten är läsarens handling som läsaren själv får ta ansvar för), jag tror inte du menar att det går att identifiera grundläggande ondska vare sig som abstrakt princip eller metafysisk sanning, men jag slår ifrån mig det förståndiga och vill genast försvara det onda, åtminstone som praktik, som protest, och därmed plantera misstanken att även godheten är en föränderlig aktivitet och inte en personlig egenskap eller natur.
Är då ondska att triumfera över andras projiceringar av skuld?

Ja, jag är fyra år gammal. Begären i sig själva (dessa motstridiga och inte sällan svåråtkomliga krafter) kan omöjligt förstås som etiska avvägningar med effekt i världen att ta ansvar för, bestraffas för. (Ändå är längtan efter bestraffning alldeles uppenbart en viktig kulturbärare.)

”Jag provar en politisk läsning av boken. Det slår mig att det måste finnas ett samband mellan att de små människokropparna genomgående omnämns som varor och det faktum att boken utspelar sig i epoken för liberalismens födelse.”

Även detta perspektiv verkar klokt, rimligt och giltigt. Och det irriterar mig. Trots försök till invändningar märker jag att jag både önskar representera och faktiskt representerar en sådan hållning, men jag klarar inte av att nyktert redogöra för mina skäl därtill, inte här och nu, jag orkar inte konfrontera mitt hänsynslösa konsumerande, min ansvarslöshet och ytlighet, den politiska lättjan.

”Kanske gör jag klokt i att inte försöka rättfärdiga min förtjusning genom metaforiska omskrivningar av berättelsen.”

Kanske har du rätt, särskilt om någon skall kunna ta vid när du inte längre orkar, när du måste dra dig tillbaka, någon som har krafter nog att lägga kinden ännu lite närmare virveln i människocentrum.

Men det slipper jag själv gärna i dag, tack. Jag undanber mig medmänniskors kritiska förväntningar ett slag och drar täcket över huvudet, jag är gammal och trött.



Old Habits Echo New Relations, Annika von Hausswolff





Inaktuellt / / Pervers modernism och fiktionens barnkroppar




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language