Av: LEIF ELGGREN
Under 2012 arbetar Sveriges Konstföreningar med temat ”Andlighet i konsten”. Jag fick en förfrågan om intervju den 27 juni 2012 och arbetade fram en text under sommaren. Den 27 augusti skickar jag mitt svar. Den 6 september får jag ett mail som en reaktion på min text. Det är ”svårt att använda ditt svar i en intervju”. Och ”…så har du inte direkt svarat på mina frågor utan skrivit ett enda långt svar som ibland drar iväg åt olika håll vilket gör det svårt att följa med i resonemanget för en läsare.” Jag erbjuds möjligheten ”…att titta igenom ditt svar igen och svara på de bifogade frågorna…” – Ungefär som i småskolan och den förödmjukande känslan av att inte göra som man blir tillsagd kan ej tillbakavisas. (Trodde i min enfald att vi använde just konsten som ett verktyg och ett medel för att komma någonstans dit vi inte visste att vi skulle.) Jag drar tillbaka min text i ett mail den 6 september. Här följer de frågor jag fick och den text som jag skrev som ett svar på dessa:
Vad är andlighet för dig?
Finns det något av dina verk som du särskilt mycket tycker har en andlig dimension? Kan du beskriva det?
EVP (Electronic Voice Phenomenon) är något som du har intresserat dig för. Vad är EPV och på vilket sätt har du använt det i ditt konstnärskap och varför?
Hur ser du på din roll som konstnär Är konstnären en person som ser det som andra inte ser. Någon som har en speciell förmåga eller egenskaper som gör det osynliga synligt för andra som varken har tid eller kunskap att se de här extra dimensionerna som finns runt omkring oss?
Tror du att andlighet är något som mer och mer kommer till uttryck inom dagens samtidskonst? Eller går vi snarare mot en motsatt riktning? Vad är din uppfattning?
När jag hör ordet andlighet så är det som att en mental motståndsrörelse omedelbart reser sej upp och säger: Hit men inte längre! Och vi talar hellre om kiss o bajs o snorgubbar som man kan samla i gamla filmburkar eller naglar som klipps o omsorgsfullt bevaras i olika sanktuarier eller kors som flisats sönder o gjorts till spånskivor som byggs in i olika sommarstugor där olika kärnvapenkrig pågår i åratal o utgör bakgrundsstrålning till ett lamt familjeliv som i sin tur bygger på olika matprogram i TV och våld som utövas av världens makthavare i maskopi med kyrkan och kyrkorna och vanligt folk som inget har att hålla sej i utan stapplar framåt utan hjälp av vare sej gud eller guld och utgör kanonmat i krig efter krig efter krig och bara vill ha en lugn stund och begrunda detta livets totala obegriplighet och trots allt försöka haka sej fast och inte misströsta och inte gå under på ett tag utan bara försöker förstå för att graven närmar sej med en fruktansvärd hastighet. Ja snabbare än ljuset. Så är det. Det går så innihelvete fort.
Och varför är vi här? På den här planeten? I den här existensformen? Det vet vi inget om. Vi vet ingenting, men vi är duktiga på att strukturera och organisera och de som tillskansat sej en bra bit av kakan ser då direkt möjligheten till odödlighet, sin egen odödlighet. Att kortsluta detta livets futtighet och bli ett med historien och evigheten och på det sättet aldrig lämna den mänskliga gemenskapen. Makten bortom graven. Antingen man vill eller ej. Jesus var en, Hitler en annan. Hade dom jobbat på Wall Street hade dom slagit huvudena i innertaket gång på gång och pressat detsamma uppåt, uppåt. Uppåt på en karriärstege som ingen sett maken till i hela universum. Och det gjorde dom också. Bådas immateriella aktiekurser stiger för var dag som går allt brantare och snabbare precis som taket. Dom har bara börjat. Den ena med hjälp av en tvåtusenårig saga, den andra med hjälp av ett drygt sextioårigt tabuiserande påbud under en grå filt. Båda med attraktiva aktieportföljer som ingen vill gå miste om. Och dom är inte ensamma. Nej, dom är inte ensamma; ledet bakom är både långt och gammalt och stora saker är i görningen och som vanligt biter vanligt folk under tiden i gräset och blir i bästa fall den mylla som utgör grunden för den process som styr allt liv på det här klotet. Såsom det ju ska vara, men de ekonomiska och politiska och sociala förutsättningarna och betingelserna och strukturerna är så fruktansvärt orättvisa, precis så som det ju alltid har varit, och det är så grymt svårt att leva ett liv som är både anständigt och tillfredsställande. Det är så få förunnat.
Men kanske hatet är den nya andligheten? Hur mycket skit kan man ta utan att öronen ramlar av? Konstnärer har i alla tider varit en slags ”go betweeners” med särskilda visum som gjort det möjligt att röra sej fritt i alla rum och kunnat upprätta förbindelser mellan slott och koja. Horisontellt likaväl som vertikalt. Ett särskilt privilegium så att säga. Och vissa har använt dessa fördelar på ett utomordentligt föredömligt sätt och kunnat ingjuta mod och kraft och kunnat uppmuntra. Det finns faktiskt en annan del av existensen som ligger dold under ytan, men som egentligen är till för var och en och helt tillgänglig. Ja. Som ligger öppen om man verkligen vill. Som kan försätta berg, som kan lyfta både häst och ryttare upp ur de värsta träsk med bara ett stadigt grepp i håret. Och visst EVP är ju ett område och en teknik som börjat användas mer och mer av konstnärer inom skilda fält för att gå in och ut i rum som av många anses stängda. Att använda modern teknik i försök till kommunikation med de döda på den s.k. andra sidan. Ett nytt utvidgat arbetsområde där den direkta kontakten med det hinsides faktiskt verkar ligga inom ramen för vad vi som människor på den här planeten mäktar med just nu. Det finns ett gott hopp.
(Leif Elggren juli 2012)
http://www.sverigeskonstforeningar.nu/index.php/category/andlighet-i-konsten/