Ett absurt monster som är både skrämmande och skrattretande. Varför så skrattretande? Den är såväl döden som livet. Den är mina förutsättningar här i världen och jag kan därför skratta åt dess ömklighet. Den är både motbjudande och svag. Den går lätt sönder i kontakt med andra ting. Den är svagare än alla sina motståndare. Den förintas snabbt av tiden. Samtidigt är den mycket fascinerande då den är precis som oss. Den är precis som jag. När jag rör i den rör jag i min egen kropp. Jag vet inte mer om den än jag vet om mig själv. Döda små fingrar som ligger på tallriken. De har ett innanmäte precis som jag. En hud med små mönster, en gräns som kan överskrivas, en hinna som kan punkteras, ett skinn. Om man bortser från dess människolika egenskaper är den ofarlig, men tar man dem i beaktning blir den tvärtom ett hot. En olycksbådande föraning om verkligheten.

Korv på furubord, SIMON BERG

Jag minns särskilt en av mina tidiga bilder. Bilden, som kom till i min mors hus, föreställer två inplastade chorizos liggandes på ett furubord. De likartade färgerna får allting att smälta ihop. De två komponenterna, furuskivan och korvskinnet, går knappt att skilja ifrån varandra. Det är som att bara plasten skiljer de två åt. Senare, när jag använde denna bild i ett arbetsprov, gav jag bildserien den ogenomtänkta titeln Icons. Inte visste jag då att det här motivet skulle komma att upprepa sig i all oändlighet i mina kommande arbeten. Men det gjorde den, och sedan dess har den tvingats sig på mig med jämna mellanrum, bönfallit om att få bli isärplockad och detaljstuderad, för att slutligen bli dokumenterad och tolkad in absurdum.

Mamma klipper korv, SIMON BERG

Vid samma tillfälle som bilden på furubordet kom till gjorde jag också en annan bild, även den föreställandes det isolerade och människolika objekt som, ur alla tänkbara perspektiv, göder den här texten. I denna bild står min mamma och klipper upp ändarna på den korv hon snart skall lägga i stekpannan, så där som man gör med prinskorven till jul, för att få möjligheten att benämna den prins. I bilden, som är mycket närgången, syns nästan bara ett par händer. Även här smälter de skilda objekten i bilden ihop på grund av en kraftigt mättad gulhet som de alla delar. Men så småningom börjar de olika komponenterna bli möjliga att separera, man kan se att fingret som klipps itu inte längre är ett finger utan bara en korv, man upptäcker plåstret som likt huden skyddar toppen av min mammas långfinger och man ser också den sax vars handtag lyser lika orangegult som bildens övriga komponenter. Allt i bilden delar denna färg, allting förutom den vassa metall som krossar den ömkliga korvens, ända fram till nu, mycket solida hölje.

När köttet möter världen så förintas det.

Det finns ett fotografi jag tycker visar detta bättre än något annat. Bilden, som nästan är sensuell i sin framtoning, är skapad av den svensk/österrikiska fotografen Otmar Thormann och föreställer en kort men mäktig korv som varsamt omsluts av sladden från en närliggande gammal rakapparat. Det ser nästan ut som att de två livlösa objekten ligger där och kramas med varandra. Över dem ligger ett lager av utspridda skäggstrån och allt detta vilar sedan på en fond av grovt tyg, troligtvis tillhörandes ett förkläde. Bilden, som vid en första anblick har en mycket lugn karaktär, visar sig snart, via en rad av insinuationer, tvärtom vara mycket våldsam. För där jag först ej ser mer än en stilla korv vilandes i ett lugnt stilleben, upptäcker jag snart en serie våldsamma kollisioner. Det är den plastiga rakapparaten som tvingar sig runt köttet, i ett kraftigt försök att förena sig med det, ett försök helt utan lovande utsikter. Under dem har vi dessutom det välkända tyget från ett förkläde vars sträva och sandpapperslika yta mot huden jag som betraktare är bekant med och därför kan förnimma. Slutligen har vi det tunna täcket av skäggstubb, som likt en ogästvänlig och stickig variant av snö täcker och förenar allt det vi har framför våra ögon, liksom för att understryka hur allt det vi ser utgör delar av en och samma värld. En värld där köttet, plasten, metallen och tyget delar egenskaper och förutsättningar. Men där, om något material, köttet är sämst rustat för att möta sin omgivning, då köttet alltid riskerar att krossas av de själlösa och mer hållbara objekt som det möter.

Old Spice, OTMAR THORMANN

Det är nu länge sedan jag upptäckte den här bilden, men det grämer mig lika fullt att det tog mig så lång tid att göra det. Ibland känns det som att det är den här bilden, tillsammans högst en eller två andra, som har lärt mig allt jag tror att jag vet om fotografi. Det är också det enda fotografi som har tvingat mig kontakta dess upphovsman.

När jag pratar om fotografi med Otmar berättar han ofta samma historia för mig. Det är historien om en liten österrikisk pojke som under sommaren på landet ofrivilligt får konfronteras med den fysiska världens så brutala förutsättningar. Han berättar hur han, en ung pojke från staden, under veckorna på den landsbygden råkar bli vittne till mycket obehagliga slaktscener, scener som han då, när han bara var en liten pojke, inte ägde förmågan att förklara, men som han senare, i vuxen ålder, kunnat återvända till och arbeta med i efterhand. ”Jag kunde inte tolka det jag såg” säger han och förklarar hur han därför lade alla dessa intryck på hög och lämnade dem till den äldre Thormann att förklara. Den ringa tid han fått som barn var inte tillräcklig för honom, det fordrades mycket mer, nästan ett helt yrkesliv krävdes det till slut för att tolka och ge mening åt dessa händelser. Men en dag för nästan tio år sedan blev han klar, färdig med att bearbeta dessa intryck från en nu avlägsen barndom i en annan del av Europa. Den dagen slutade Otmar Thormann att fotografera.