Hatkonst uppstod som konstriktning på flera platser runt om i Europa under början av 1990-talet. Många ser Österrike som hatkonstens egentliga födelseort, men det finns flera belägg för att hatkonst har visats i såväl Frankrike som Sverige så tidigt som 1991. Hatkonsten kallas ibland för samhällskritisk surrealism och började som en blandning mellan performance och relationell estetik och ses som en reaktion på den ökade globaliseringen och den nya finansiella oron på konstmarknaden.

Hatkonstens estetik är ofta av det provokativa slaget där man problematiserar den moderna människans identitet genom kraftigt expressiva uttryck, som i sig förvränger grundproblematiken. Rörelsen var en viktig del av do-it-yourself-scenen under 90-talet och institutionskritiken är fortfarande en central fråga.

Hatkonsten tar idag sitt uttryck både i performativa projekt och i tvådimensionella bilder. Den senaste tiden har hatkonsten också blivit en viktig del av den nya internetbaserade konsten.

Hatkonst kan delas upp i fyra huvudgrupper:

Kvinnohat
Böghat
Invandrarhat
Självhat

KVINNOHAT

Kvinnohat är en betydelsefull riktning inom hatkonsten. Det är omtvistat när kvinnohatet egentligen uppstod, men som renodlad konstriktning brukar man fastställa året till 1994. Kvinnohatets mest utmärkande särdrag är att ställa ut kvinnor och hata dom i egenskap av deras kön. Inom kvinnohatet arbetar man mycket med ”bilden av kvinnan” och utforskandet av kvinnan som objekt genom att återanvända klassiskt betingade begrepp som tex, hora, fitta och luder. Men kvinnohatets starkaste uttryck ligger i dess performativa konfrontationer mot kvinnan, där kvinnohatare ikläder sig rollen som subjekt, samtidigt som man appropierar kvinnans klassiska roll som offer. Kvinnohatkonstnärer är starkt influerade av Lacans teorier om spegelstadiet och det kluvna subjektet.

BÖGHAT

Böghat kan ses som en underkategori till kvinnohat, men istället för att arbeta med kvinnor arbetar man med homosexuella. Böghatet kommer ur den kreativa miljön som rådde i New York på 80-talet, men har den senaste tiden fått ett nytt genomslag då man börjat arbeta med mer övergripande genusfrågor.

Böghatkonstnärer jobbar ofta med projektioner där böghataren projicerar bilder av sin egen sexualla drift på sina objekt. Genom denna arbetsmetod maskerar man subjektets begär till objektet, genom att måla upp en bild av objektets begär till subjektet. Böghatet har också en stark performativ gren där man går till fysisk, ofta våldsam handling.

INVANDRARHAT

Invandrarhatet är en av de absolut populäraste inriktningarna inom Hatkonsten.
Invandrarhatkonstnären arbetar ofta med en strukturell fiktionalisering av verkligheten. Man målar upp samhället som en bild, ofta komponerad som ett slagfält, där det utspelar sig någon typ av strid. Invandrarhatkonstnärerna använder sig ofta av motsatspar som godhet och ondska, hemma och borta.

Invandrarhat har även haft en framgångsrik performativ riktning där man anordnar ockulta manifestationer och ritualer. Invandrarhat har en stark scen i hela Europa och det finns flera invandrarhatfestivaler. Invandrarhat är starkt influerad av populärkulturella symboler och det moderna begreppet story-telling.

SJÄLVHAT

Självhat är den nyaste och enligt många den mest experimentella grenen inom hatkonst. Här väljer konstnärer att hata sig själva genom att hata sina egna arbeten. Självhatkonstnären utgår från tanken att man genom att hata sin konst hatar allt levande, vilket gör självhatet till en av de mest extrema hatkonst-formerna. En självhatande konstnär väljer alltid att stå utanför konstscenen och har fått mycket kritik då man aldrig visar sina arbeten. Men det finns också de som anser att självhat är institutionskritikens räddning och konstvärldens framtid.