Och annat

om Rivane Neuenschwander

Av


Rivane Neuenschwander i översättbarhet och globalisering
– Att tolka via skräp

Det är svårt att översätta kultur. Det postkoloniala forskningsprojektet har försökt att i språk återge det gamla som varit, det nya som uppkommit och sprickan däremellan. Sprickan som dagens globaliserande rörelser antingen upptäcker, överskrider eller döljer. Ju mer globaliserad och teknifierad världen blir, desto mer lidande blir översättbarheten Detta eftersom den tekniska dimensionen utgör en plats där tänkandet undandrar sig själv och blir till ett icke-tänkande, ett försvinnande. Martin Heideggers lösning på problemet om hur vi människor ska kunna lära oss att se det som blir, är att se det som blir till i ett försvinnande. Detta innebär att lära sig kunna se en tillblivelse i det försvinnande.Detta är möjligen ett alternativ till hur vi kan tänka i dagens globaliserade värld. Eftersom Heiddeg såg konsten och estetiken som räddningen från sin tids globala teknikspridning, är det med en sådan blick jag skulle vilja betrakta ett verk Rivane Neuenschwander (född i Brasilien 1967).

Neuenschwander har låtit anonyma människor skapa ett verk. Det består av små figurer tillverkade av servetter och vinkorkar, gamla tomma cigarettpaket formade till små kläder, spindlar av gamla sugrör. Dessa små objekt är gjorda av människor på barer. Det intressanta är att Neuenschwander har gjort konst av det skräp som andra människor skapat för att hålla fingrarna i styr. De små figurerna som vi suttit och sysselsatt oss med en kväll på krogen är knappast något som vi ser som konst.
Skräpet ger konsten en dimension av gränslöshet.

Det gränslösa ligger i tanken på att det finns en värld inom en sfär som vi från början dömt ut som meningslös. Neuenschwanders öga fångar upp konst där vi själva inte trodde att den fanns: i relationen mellan oss och detta skräp – som vi mer eller mindre medvetet sysselsatt oss med under kvällen- blir skräpet själv just en relation. Konsten själv blir till en relation. Denna relation, skapad av vår egen fantasi, ska enligt filosofen Édouard Glissant (1928-2011) inte förstås genom en analys av det språkliga uttrycket ”se något som (något annat)”, utan genom att man förstår vilken typ av relation eller förhållningssätt det rör sig om. Vilka är relationerna mellan mig, världen och andra, genom vilka skräpet kan bli konst? Just de relationerna är konsten. De är konsten som en mellanvärld, införd mellan skräpet och oss.

Hur kan då relationen mellan oss själva och skräpet som konst hjälpa oss att förstå andra människor eller kulturer i en tekniskt orienterad och globaliserad värld? Relationen mellan oss och konstverket är kreativ. Skräpet öppnar upp vår fantasi. De ord som uppkommer därefter överensstämmer möjligen inte med det upplevda och tänkta, då en sådan direkt överföring är omöjlig, men den retar vårt sinne att se på saker på ett annat vis. Då skräpet blir till öppningen för nya möjligheter, öppnar sig även en humanistisk syn till livet och världen vi lever i. Denna syn är inte given från början även om vi är förbundna s.k. globalt med andra länder och världar.

Det här ger en annan ingång till frågan om kulturers översättbarhet än vad vanliga, språkbaserade översättningsteorier gör. Kanske kan vi istället närma oss en annan människa genom att upprätthålla ett aktivt tänkande som ständigt utvecklas och inte stannar av vid ordet eller en dålig översättning.
Neuenschwanders verk utgör ett s.k. ”pekande på” och ger oss en möjlig väg att bejaka skräp genom att se det som konst. Det som för oss människor samman i detta konstverk är att vi alla någonstans känner igen oss i själva skräpproduktionen, detta pillande med något litet och den möjliga tröst som detta pillande inger för stunden. Att det även är andra som gjort konstverken och Neuenschwander samlat ihop det och visar upp det tydliggör tanken på att det kunde varit skräp från oss alla som hon lyft fram. Att vi sedan ser Neuenschwanders såsom en brasiliansk konstnär, för att vi råkat ta reda på hennes ursprung, ger ingångar till att applicera den gamla klichémässiga tankekopplingar såsom antropofagi på hennes verk. Antropofagi är något som enligt mig den globaliserade kulturen i allra högsta grad använder sig av dagligen, än idag. Vilket borde uppmärksammas för att kunna kunna förändras. Ett verk ger upphov till ett helt hav av tankar, klichéer och associationer omkring det. Ju fler tankar och teorier om det desto öppnare blir det världen. Vi kan med andra ord på ett heideggerianskt vis spegla oss i konstverket och på så vis låta oss skapas av det. Konstverket öppnar sig för en mängd olika teorier som även motsäger varandra och som i sin mångfald skildrar vår egen mångfald som människa. Det är från den synvinkeln som vi ser att alla försök att kategorisera människor blir helt meningslöst och projekt som är dömda till att upplösa på ett mer eller mindre smärtfyllt sätt.

Med konstverket som ursprung kan vi möjligen se de rum som omger oss även vare sig vi befinner oss i ett globaliserat utrymme eller i ett som vi uppfattar som mer eller mindre stängt eller öppet. Neuenschwanders konstverk kan möjligen peka på en väg som hjälper oss att göra relationer. Det vardagliga är inte att förkasta. Verket berättar att även det som vi ser som skräp är våra skapelser. Skräpet är en hyllning till relationen, skapandet, kommunicerande i en tid där vi försöker hålla fingrarna i styr.

© Olga Gniady

Rivane Neuenschwander, Involuntary Sculptures (Speech Acts), 2010.





Och annat / / om Rivane Neuenschwander




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language