Och annat

Physiological Frequencies

Av


Om teckningar av Leif Elggren

Miserabla små kroppar, oftast inte ens en decimeter höga. Jag är dem fullständigt överlägsen, måste jag säga, i allt. Somliga av dem saknar armar – om man kan säga så, ”saknar”, som om de skulle ha haft armar någon gång eller åtminstone borde ha det. Andra har fyra armar. Ytterligare andra har huvud både upptill och nedtill. En del har huvuden i bröstet, två till och med. Kropparna är märkvärdigt slutna och porösa. Armarna hålls ofta kroppsnära. Slutna, sammanhållna tomma kroppar med betydande tyngd. Andra kroppar kan tränga igenom dem och kroppsdelar tycks kunna falla ut ur dem. Lite mer, lite mindre, det verkar inte spela så stor roll. Kropparnas integritet är enorm. Gentemot såväl varandra som åskådaren. De vill en egentligen ingenting och lämnar en inte ifred. Blickarna är stinna och fjärran, med undantag för någon enstaka elak blick. Det är ett spöklikt sätt att vara, på en gång påträngande och undanglidande. Värdigheten hos en gammal häst.

De här kropparna får man inte grepp på, man nosar på dem, som en hund men med samma usla luktsinne som vanligt. Man är nedanför kropparna och nosar upp mot dem. Underläget är totalt. De har krälat fram ur en kulspetspenna och nu dominerar de, utan att bry sig om det. Förunderliga process, förhatliga kroppar! De påminner om drömmar man inte minns; den där distinkta känslan av en närvaro som man kan ha kvar på morgonen, kanske av en skepnad, men inget mer. Ingen berättelse, ingen detaljerad omgivning, ingenting som förklarar dem. De kan vara nog så påtagliga ändå, all information förutan, distinkta och svårfixerade.

Sin fyllighet till trots gör de ett rent benigt intryck. Beniga är de och med kraftfulla konturer; otvivelaktigt skröpliga och alls inte utan vigör. Är det kraftlöshetens vigör? Maktlöshetens överskottsenergi? Kraften i den handling som gjorts förgäves, är det den som verkar genom dem?

Deras kläder påminner om särkar. Inga ceremoniella saker, utan mer som kraftiga vårdapparatslinnen. Det slår mig att frågan ”hur är de här kropparna?” inte besvaras av hur de är, utan av hur de existerar och framförallt av att de existerar. De är existenser, inte fenomen eller essenser eller kunskapsobjekt. Existenser. Det är deras hållning det kommer an på, deras något hukande skepnader. Kroppen har ingen form, den har en hållning. Särkarna döljer kroppen samtidigt som de förstärker hållningen. Hållningen ger kontinuitet åt dessa existenser, oavsett vad de gör. De handlar nämligen hela tiden, ser det ut som, de har fullt upp. Men man vet bara inte vad de håller på med; det går inte att avgöra eller så vet man helt enkelt inte vad det är de gör. Någonstans ser jag en bära en annan, men varför, vart; ömt eller med tvång? Vem vet.

Själva rummet där de finns försvårar det hela ytterligare och framhäver hur främmande och okänd deras värld är: kropparna är inte riktigt sammanhållna av något enhetligt bildrum. Huruvida en kropp ligger på golvet bredvid mattan, eller svävar ovanför den, går inte att avgöra. Man är utanför. Deras inbördes relationer bidrar nog också till eländet. De klumpar liksom ihop sig samtidigt som de drar åt olika håll. Är det den store Pans folk, det helas och panikens gud som drar samman alltet i ett? Det är en panik samlad i ett lugn; ett lugn som uttrycks i handlangar vilkas syfte förblir oklart eftersom den paniska världen måste förbli okänd, otecknad. Man undrar hur de här kropparna föreställer sig världen omkring dem, om de inbillar sig att den finns även på annat håll än i deras kläder och hållning. De blir alltmer främmande, deras värld allt mindre mänsklig. Man står maktlös inför de här kropparna.

Hur ska jag förstå det här, min underlägsenhet. Man tycker att det borde kunna råda en jämlikhet mellan oss, men den verkar omöjlig. De är hästar, jag är hund; de har obegripliga relationer sinsemellan, och till mig knappt någon alls. Hur annorlunda är det inte här bland kropparna! Man märker att frågan om vad de gör leder en till ett slags svar: de ägnar uppmärksamhet. Vad de i övrigt gör är fortfarande oklart, men uppmärksamma är de. Kropparna ägnar andra kroppar uppmärksamhet, direkt, utan att erkänna något värde hos dem. Uppmärksamheten är riktad mot deras närhet, existens, mot en horisont av vad man kan göra med den. Därav kanske intrycket av en oroande råhet, eventuella övergrepp – även om man inte kan avgöra vad som sker.

Osäkerheten är stor. Det är direktheten i relationen som är oroande och främmande; skuggsidan av Spinozas tanke att ”ingen vet vad en kropp kan göra”. Men det är i den man måste in för att vara med i verket. Vid någon av de 147 teckningar som verket bestod av när det visades på Galleri Niklas Belenius, 2009, eller på Martin Bryder Gallery, 2010 (antal okänt för mig) eller om man tittar i Elggrens bok Physiological Frequencies där jag antar att verket är komplett, vid något tillfälle måste man drabbas av en plötslig uppmärksamhet som låser fast ens egen kropp i en ställning som man inte släpper förrän krafterna tryter och smärtan i någon utmattad kroppsdel plötsligt är mer påträngande än bilderna. Det där är intervaller som tillhör verket: först ett långt irrande bland bilderna, sedan en immobilisering som avslutas av en utmattning. Sedan kan det börja om.

Vad händer i det där andra momentet, efter irrandet? I det första momentet är det hållningens kontinuitet som får en att försöka binda samman de olika kropparna eller momenten genom handlingar. Man försöker förstå deras existens som en utsträckning med en viss karaktär. Men deras existenser utgörs av isolerade ställningar. Ofta en ställning som inte kan hållas, som måste vara förbi på en bråkdels sekund. Ställningarna är tidsenheter, följden av dem ger en rytm. Rytm full av luckor, men man fyller i själv, tror sig kunna göra det, ser ett liv i partiurform. Det är alltså ett notationssystem vi inte kan läsa; det ger en imaginär nivå åt verket. I den enskilda ställningen finns däremot en annan nivå och ett annat liv. För det ser ut som om kropparna alltid har haft sina ställningar och kommer fortsätta att ha dem. Överraskande nog väcks tanken på den eviga återkomsten: den fraktion av en sekund som ställningen hålls ut är själv oändligt lång om den redan har upprepats oändligt många gånger. Den kommer att upprepas ytterligare ett oändligt antal gånger: den finns där, tecknad på papper. Evigare än så blir det inte.





Och annat / / Physiological Frequencies




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language