Utställningen Abstract Possible: The Stockholm Synergies på Tensta konsthall och Bukowskis aktualiserar ett problem som konstkritiken, i och utanför Sverige, har haft ganska länge: när politiska utställningar görs, som inte bara representerar åsikter eller dokumenterar politiska situationer, utan verkar inom det politiska – så som exempelvis Santiago Sierra gör, eller nu Maria Lind – så kan kritiken inte behandla det som konst i det politiska. Istället talar den om konstnärens eller curatorns metoder och värderar dem utifrån ett moraliskt perspektiv. I de här lägena överger kritiken konstfenomenet och riktar in sig på individen; det kritiska tänkandet överges till förmån för åsikter kring moral. Det konstpolitiska marginaliseras, precis som utställningen det borde handla om.

Konstkritikens tillkortakommande utgör ett offentlighetsproblem. Det begränsar den kritiska konsten till paroller och ställningstaganden (inom givna kategorier: för eller emot). Den utesluter att en curator kan verka i det politiska med själva utställningen, oavsett verkens innehåll. Curatorns politik kan, i vår offentlighet, endast förmedlas i form av språkliga satser. Som vi ser det har Maria Linds utställning en omedelbar kulturpolitisk relevans. Det är en kritik, eller en problematisering om man så vill, av den omhuldade tanken att offentligt finansierade institutioner ska delfinansieras av ”samverkan” med näringslivet. Det är en diskussion med relevans för många människor i Sverige. Inte minst som våra bildningsanstalter har samma predikament. Det är en betydligt viktigare debatt än den som nu utbrutit, som faktiskt inte handlar om någonting annat än om Maria Linds moral.

Maria Lind har också betonat att det inte handlar om att ta ställning till Bukowskis, och i sin DN-artikel pekar hon just på problemet med offentliga institutioners finansiering och påtvingade samarbete med näringslivet. En replik som inte verkar få någon klocka att ringa. Kanske kunde hon ha betonat problemet ännu mer. Fast tydligare än i en kort artikel i en dagstidning framställer ju hennes utställning problemet, så varför tjata om att hon ska säga det?

Så vi börjar från början. Hur ser det relevanta konstnärliga fenomenet ut här, det som borde behandlas av kritiken? En curator på en underfinansierad offentlig konsthall samverkar med näringslivet för att få in pengar till verksamheten. Så långt är det inte bara i sin ordning, utan det är till och med en strategi som politiken omhuldar. I det avseendet är hennes åtgärd fullt normal och föredömlig. Men givetvis är det så att företag bara samarbetar i projekt som de har något intresse i. På så sätt kan de styra vad som visas på offentligt finansierade konsthallar – på skattebetalarnas konsthallar, alltså. Hur förhålla sig till detta? Hur skall man väcka debatt om en konsthalls finansiering under en epok av samverkan med näringslivet?

Det är en allmänt spridd föreställning att Maria Lind helst inte vill ha med marknaden att göra. Hon har renommé som kapitalismkritiker. Det är således en föreställning hon som curator kan utnyttja för att att göra en samverkan till en curatorisk manifestation eller protest. Signalen som ett sådant rykte tillåter henne att sända är givetvis denna; om hon samarbetar med kapitalet, då måste det vara någonting fel i systemet. Hon skulle inte ha gjort det frivilligt. Det skulle vara naturligt att uppfatta gesten så. Men det är inte säkert att gesten skulle uppfattas alls, eftersom det är så vanligt med den typen av samarbeten att ingen skulle reagera. Hon måste alltså välja samarbetspartner på ett uppseendeväckande sätt, för att gesten ska kunna uppfattas som en problematisering av kulturpolitiken. Hon måste träffa en nerv genom sitt val. Bukowskis är då ett mycket bra val, av två skäl.

För det första är Bukowskis den mest framträdande aktören på konstens andrahandsmarknad. Ett samarbete med en sådan kommer alltså att väcka galleristernas engagemang eftersom deras verksamhet hotas om nyproducerad konst börjar säljas direkt av auktionshusen, utan att passera genom gallerierna. Därför kommer även den kommersiella sidan av konstvärlden att engagera sig i frågan om finansieringen av offentliga konsthallar. Bukowskis VD har mycket riktigt också framställt sitt företag som ett företag som har kontakt med det senaste i konsten och ställt gallerister och institutioner sida vid sida som de som jobbar med gamla förlegade former. Därmed har Lind möjligtvis fått någon från den traditionella konstmarknaden på sin sida, då den kan känna sig hotad av den här kulturpolitiken.

Konstkritiken har inte uppfattat det här som en strategisk konstpolitisk funktion hos utställningen. Man har inte sett det som en curatorisk strategi att ge en utställning kulturpolisk handlingskraft. Istället för politisk allmängiltighet, har man skjutit över det till personfrågor. Man ser det som motsägelsefullt på ett personligt plan, som en inkonsistens i relationen mellan Maria Linds åsikter och handlingar. Person och trovärdighet har blivit temat, istället för konst och kulturpolitik. Det är en förskjutning som känns igen från politiken och inte minst från den nyliberala postpolitiken, vars enda strävan är att omvandla politiska frågor till personliga frågor, gärna moraliska sådana. Skulle du köpa en bil av Maria Lind? Har hon någon kritisk trovärdighet som person? Projektet frågar man inte längre efter.

Vi uppfattar det alltså istället som att Lind modigt räknar med att man inte tror att hon har bytt eller brutit mot sina tidigare övertygelser. Hon vågar tro att lite kännedom om hennes bakgrund borde räcka för att man ska förstå att det finns en kritik inbäddad i hennes samarbete.

Det andra skälet – för en kaptalistkritisk curator som jobbar under knappa omständigheter på en offentligt finansierad instituion – att välja just Bukowskis för att kunna ifrågasätta det kulturpolitiska systemet, är naturligtvis att Bukowskis ägs av ett företag med särdeles dåligt renommé. Det kan nog vara det mest avskydda företaget i Sverige just nu. Om vi frågar oss vad den primära poängen med Linds samarbete med ett motbjudande företag kan vara, så kan vi inte svara att det handlar om att sätta ljuset på Lundin Oil. Naturligtvis bör ett sådant affärssamarbete väcka en rad allmänmoraliska invändningar. Men att tro att ett ytterst begränsat samarbete mellan Lundin Oil och en konsthall i Tensta ska väcka en debatt som inte har kunnat ta fart ens av den svenska utrikesministerns professionella samröre med företaget i fråga, vore nog förmätet av en curator! Nej, den curatoriska poängen med att rama in en utställning på det viset, givet att curatorn har en marknadskritisk bakgrund, måste ju snarare vara att ifrågasätta den kulturpolitiska idén att samverkan med näringslivet är en bättre finanansieringsform än vad offentliga medel är, oavsett vilka företag man samverkar med.

/ / /

Allt det där kan man räkna till den curatoriska inramningen av utställningen: curatorns bakgrund, den finansiella aspekten på en utställning om bland annat ekonomisk abstraktion och valet av samarbetspartner. Det behöver inte nödvändigtvis ses som en yttre, administrativ ram. Tvärtom, den inramingen kan utnyttjas som en del av det fenomen som utställningen är och det fenomenet är konstnärligt, eller estetiskt. Det kan man lugnt anta i alla fall, eftersom forskare har börjat studera just utställningar och det inte enbart inom ämnet curatorial studies, utan även inom ordinär konsthistoria. Om det då ingår i utställningen såsom ett konstfenomen, så borde det kunna bli föremål för konstkritikernas uppmärksamhet. Vilket faktiskt inte har skett.

Det senare har strängt taget begränsats till valet av verk och deras presentation. Resten har extraherats från utställningen, avestetiserats och fästs vid Maria Lind som ett moraliskt subjekt, som ska stå till svars. Borta är kopplingen mellan konst och politik. Borta är kritiken av kulturpolitikens lösning på konstens finansiering. Kvar är ganska patetiska krav på till intet förpliktigande ställningstaganden, avståndstaganden, moralisk föredömlighet och demokratisk genomskinlighet. Som om det betydde något! Annat än en uppvisning i moral och en kontroll av att alla andra också vördar moralen.

Men förutom att vara patetiskt, är det missriktat. Konstktritiken vill att Lind ska kritisera Bukowskis och Lundin Oil, moraliskt, medan utställningen vill kritisera den politik som uppmuntrar och nödvändiggör samarbeten mellan konsthallar och etiskt förkastliga företag. Inte i första hand en kritik mot Bukowskis, utan mot kulturpolitiken via samarbetet med just Bukowskis. Men konstkritiken vill ha ett uttalande om Bukowskis. Den tänker att det här är ju institutionell kritik, det vet vi ju, varför säger hon då inget om Bukowskis? Tanken är absurd om man betraktar utställningen som en konstprodukt; vad skulle poängen vara med att samarbeta med någon och sedan ta ställning till saker som man redan visste när man gick in i samarbetet, nämligen att ägarna är moraliskt underlägsna? Projektet kan alltså, rimligtvis, inte handla om att ta ställning till Bukowskis på ett moraliskt plan. Det handlar om en konstpolitisk kritik av kulturpolitiken.

Det är omöjligt för en konsthallschef att försäkra sig om att samarbeten med näringslivet inte involverar väldigt smutsiga pengar. En sådan koll på marknadens alla relationer, företagsförgreningar och ägarförhållanden, kan en konsthallschef inte ha. Eftersom det då är praktiskt taget omöjligt att skydda sig mot oavsiktligt samröre med omoraliska företag, kan man säga att offentliga institutioner av politiken uppmuntras till samverkan med affärsrörelser som moralen, men kanske inte juridiken, dömer hårt. Det är just den samhällskritiken som Linds utställning, fattad i sin helhet som ett konstnärligt fenomen, utgör. Den samhällskritiken tror vi är värd något, åtminstone en seriös diskussion, men den kan knappt ta sig in i offentligheten, eftersom man där ställer konst för sig, i sin utställninglokal, och moral för sig och lämnar politiken till plakatkonsten.

Den här utställningen utgör i hela sin apparat en skarp kritik. Den tar Fan i båten, men därigenom skärper den också vårt medvetande om att det inte finns några sätt att säkert undvika att göra det om man är tvungen att samverka med näringslivet.

Och här är vi nog nära konstktritikens svårighet med konst som verkar i det politiska. Ty den konsten försöker ladda den ofrånkomliga mänskliga gråzon som finns mellan moral och juridik, mellan moral och samhällets regler för handlande. I den zonen kan konsten såsom konst verka politisk. Men konstkritiken vill inte gå in i den zonen varvid konstfenomenet försvinner och någon ensam person får stå där och ta skit för att den, i ytterst begränsad skala, har gjort exakt samma sak som vi accepterar i ofantlig skala. Moraliskt sett är det kanske lika illa, även om man ska vara väl moraliskt oförvitlig om man dömer Lind lika hårt som Lundin Oil. Men, vem tvingar konstkritikern att betrakta det moraliskt – och vilken kompetens har konstkritiken för det? Varför inte betrakta den politiska konsthandlingen istället, utläsa dess innebörd och värdera kritiken på den domän där den äger rum: den politiska.

Klentrogna kan fortfarande tvivla på att det är på det här viset som man ska betrakta utställningen. Låt oss då ta upp en annan aspekt, som är så absurd att den måste förstås som en direkt kritik, möjligtvis men inte nödvändigtvis av Bukowskis, men definitivt av systemet. För man kanske tror att samverkansideologin syftar till att få loss pengar från näringslivet, att sponsorer ska ge kulturen pengar. Här ser man att systemet fungerar tvärtom. Lind har alltså fått konstnärerna att donera verk till försäljning för att bidra till Tensta konsthalls ekonomi. Men eftersom Bukowskis (marknaden) till skillnad från konstnärerna inte bedriver välgörenhet, utan tar procent på försäljningen, sponsrar konstnärerna inte bara konsthallen utan även Bukowskis. Konstnärerna ger pengar till Bukowskis och i förlängningen till Lundin Oil. Det kanske man kan klandra Lind för, men man kan ju också se ett kulturpolitiskt systemfel. Och en av personerna bakom systemskiftet i svensk politik är just, som Frans Josef Petersson påpekar i sin artikel (www.kunstkritikk.no), Linds partner på Bukowskis, Michael Storåker. Petersson: ”Det är värt att notera att Storåkers inte bara företräder ett ekonomiskt intresse, utan också är en av dem som hållit i pennan när det svenska politiska landskapet har ritats om under det senaste decenniet. Han är medlem av Moderaternas partistyrelse i Stockholm, och som dåvarande ordförande för reklambyrån Storåkers McCann ansvarade han för «det nya arbetarpartiets» segrande valkampanj 2006.” Att konstnärer skänker pengar till Bukowskis är givetvis helt i linje med en politik som har som högsta mål att till varje pris stimulera marknaden. I det perspektivet är det inget fel alls i det här. Och det är den perversa situationen som Maria Linds utställning lyfter fram i ljuset.

Man kan inte tro att det är någonting annat än en kritik av rådande kulturpolitik, eftersom det uppenbarligen inte ligger i konstens intresse att ge pengar till storföretag. Man kommer att invända att uppgifter gör gällande att Bukowski visserligen tar procent, men skänker pengarna till Maria Lind. Det gör i själva verket systemet ännu mer absurt, att en konsthallschef, offentliganställd, ska kunna sko sig på konstnärernas verk, i tjänsten. Vi förstår att man kan kritisera Maria Lind moraliskt för den dealen. Men vilken kritik är intressantast att göra här: den av Lind, eller den av kulturpolitiken?

Den här utställningens kritik äger rum genom ett politiskt användande av konsten som konstkritiken står handfallen inför. Det rör sig här inte alls om en immanent institutionskritisk curatering, eftersom det inte är Bukowskis som kritiseras, utan kulturpolitiken genom samarbetet med Bukowskis. Istället för institutionens immanens sätter den utställningen i direktkontakt med en utsida, i det här fallet kulturpolitiken. Att utställningens kritik inte uppfattas är ett stort problem för vår offentlighet, som istället för att diskutera samhällskritisk konst efterlyser individer som kan dra etiska skiljelinjer. Det är synd om konstkritiken. Men än mer om konsten och offentligheten, som får se sitt utrymme för kritik och handling krympas av moralism.

© tsnoK, 5/3 2012