Hål. Gapande tomhet där något borde vara. Något o-förväntat. Ett brott i det vanemässigt förväntade. Hålet utgör ett problem inom ontologin, dess existens som entitet kan ifrågasättas. Finns verkligen hål? Eller är de avvikelser som bör tillskrivas den massa de huserar i? Irregulariteter? Kontinuiteten upphör, massans innanmäte blottas. En tomhet. Avsaknad. Det väcker oro i den annars släta tillvaron. Vad ryms i hålet? Vart leder det? Har det någon funktion? Man anar dess fortsättning, men är ovetandes om dess omfång. Förfasas över dess möjliga djup. Tankens förgreningar trevar närmare. Det ogreppbara. En odefinierad mängd av ingenting. Skapar möjlighet för annat att ta plats. Allt det andra kan flöda in. Närsomhelst. Svämma över, svälla ut i kanterna. Sättas i förbindelse med det dolda. Det man inte kan se, det man inte vet. Min kropp blir gränslös i det översvämmade. Berör under ytan. Tanken gränslös inför det blottade. Denna oöverskådliga utbredning. Blicken, tanken. I undanmanövern kan man spåra konturen. Det latenta, ihärdiga. Ju mer undvikande, desto mer påtaglig. Jag räds dess omfattning, dess innebörd, men önskar ändå se.

Blicken, tanken. Att stanna blicken, stoppa tanken. Det omedvetna bottenlösa.

Deleuze gör en liknelse mellan det fetischistiska objektet och en fotografisk bild*. Fetischen – mer som en bild än symbol. Det förträngda endast en blickrörelse bort. Att stoppa blicken just bredvid det obehagliga uppdagandet, det förträngda, är en rumslig aspekt. Det ögonblick i vilket man stannar blicken kan också ses som ett frysande av tid. Ögonblicket som blir fetischen, och ögonblicket för det obehagliga uppdagandet, separeras av en gräns i ett tidsperspektiv. Aspekterna är fotografiska. Rummet och tiden. Det man ser och det man inte ser. Leder tanken till något utom bilden. Det angränsande. Tanken och blicken följer konturen.

Möter hålet.

*Deleuze, Gilles & Sacher-Masoch, Leopold von (red.) (2006). Masochism. New York: Zone p. 31-32.