I want to taste you but your lips are venomous …
Alice Cooper

[Bilden av] kvinnan med de giftgröna läpparna tog mig med storm. Helt följdriktigt
hänger nu målningen hemma på min vägg och jag ser henne varje dag. Det är som om det
gröna pulserar och jag tror hon fuktar läpparna med tungspetsen då jag vänder ryggen till.
Hennes blick är grumlig, som om hon sett för mycket, betraktat världen utan nödvändiga filter
av kärlek, förnekelse och förakt.

Det jag tolkar som en hatt, med ett iögonfallande bräm av skalper, vilar stadigt på hennes
huvud. Jag har funderat mycket över dessa troféer som dignar ovan den fördunklade
blicken. De ser ut som besjälade jättebjörnbär och jag tänker att de är kvinnans anförvanter.
Släktingar som i all sin småaktighet jagats, fällts och preparerats på sedvanligt huvudjägarvis.
Mamma, pappa, syster och bror, en vemodig porträttsamling att kånka på, likt extra
strålkastare på det skepp som navigerar genom nätter av grubblerier och skönhet.
Vem är hon? Det kvittar mig lika men jag vet att hon har ett namn.

Jag bor i den by som brinner till höger i målningens bildrum. Lågornas rotsystem har fått fäste
i mitt hus, kastar sig rastlöst av och an i sängen, driver mig på flykt undan hettan.
Ibland återvänder jag hem, när flammorna slagit sig till ro och temperaturen sjunkit till en
uthärdlig nivå. Då sätter jag mig framför spegeln och borstar mitt hår. Smeker på mig lite
läppstift, gnuggar med min tröjärm ett hål i soten som täcker fönsterrutan och försjunker in i
en utsikt som aldrig är densamma.

Häromdagen läste jag i tidningen om en man som av svartsjuka och i blint raseri, skar av sin
hustrus läppar och svalde dem. En symbolisk handling som borde stannat i fiktionens
gränsöverskridande rum. De läpparna kommer aldrig mer att kyssa ett barn på kinden eller en
älskares längtande hud. Han borde målat läpparna gröna!

Penselns självsäkra drag är exakt avvägda för att förmedla det regn som hotar falla över den
koncentrerade utsagan om Natalia Goncharova. Med regnet kommer elden att släckas. Med
regnet kommer en rännil av grönt att leta sig nedför den smala halsen. Skalperna skall smälta
till skum och förvandlas till grådaskig modd på en bakgata i den lilla byn vid Ochotska havet.
Så faller vi långsamt genom bilden, likt nederbörd som har sitt ursprung någon helt
annanstans. Det gröna gör att jag aldrig tröttnar. Det gröna håller mig kvar.

Natalia Goncharova av Kerro Holmberg