Jag bär nästan alltid solglasögon. Folk klöser ruggigt nära ögonen 2013.

Det enda som är viktigt är att du hänger med sköna människor!

Det var ett råd, en uppmaning och en jävla order. Vi pratade om mentalitet 2013, jag och min ateljégranne. Vi drack Makers Mark, rökte cig, snusade och brände rökbomber. Jag kände mig som en yngre och topboyen hade sagt sitt. Den tog, tjuff, rätt in.

High on Lowlifet installation Skanka Loss, 2013 foto: Salong Flyttkartong

Jag älskar härjade blåmärken, rispor, sår och ärr, så länge jag kan se dom. Dom är i princip gratis och man ber efter dom på ett sätt eller ett annat utan att man fattar det. Man vaknar upp och känner att det där var ju billigt, och det bästa av allt, dom sitter i länge och går inte att dölja när man är naken.

Snabb, hat och hot är det nya svarta. Jag bär Speed-shorts när jag är som snabbast, mest hatisk och som mest hotfull. Oftast enligt andra, men vem bryr sig, egentligen.

Gazelle & Speed

Jag står och pekar på en massa mat jag just handlat på Lidl till en Open Air på min ateljébakgård. Det är juni 2013. Jag pekar på betalda och rackade korvar, kol, majs, cola, chips och marshmallows;

– Lidl är billigt, 200 kronor för allt det dära!
Salong Flyttkartong står breve och börjar prata om lifet. Jag förstår, men ändå ingenting. När jag fattar nåt så är det:
– Ja lifet är billigt, det går upp och det går ner!

Jag tvärdör. Davincikoden är knäckt via Lidl, Open Air och Salong Flyttkartong. Lifet är fett med billigt.

DÖ (D´över)
H.O.L.O.L – High on Lowlifet.
Mendelejev; han som uppfann det periodiska systemet.

Snabbt är det nyaste svarta, helt klart.

En gång satt vi på en kinakrog i en närförort. Det var jag, Salong Flyttkartong och en Mendelejev. Vi skulle träffa våran egen filosof; Leif–Erik Heartström Lappadish a.k.a Finntorps Gary Oldman (The Firm, 1989). Vi hinner bara träffa honom snabbt, såklart, han kom med blommor men inte till oss, han drog så snabbt att han gick rakt in i glasdörren och svor innan han kom ut. Han kunde inte stanna, han skulle ha fastnat. Det vi kom fram till under mötet var en ny gänghälsning; en liketumme upp med vänster hand, en liketumme ner med höger hand, tillsammans bildar dom bokstäverna; BG. Den där Mendelejev fastslog att det står för Bajs Gangsta. Ibland går det väldigt snabbt.

Stammisarna på krogen pratade om att det bodde folk under månen och att det var en hemlighet, samtidigt ser vi en double rainbow från fönstret, ingen skriker sig hes. I det här lifet är det helt normalt, det måste vara det. Lowlifet är i princip gratis och vi är konstant höga.

Linnéa Sjöberg ”Master, Commander, Structure & Freedom” 2012, 90×90 cm

Inne på kinakrogen börja bordet vibrera. Det publiceras en bild på instagram. Det är ett konstverk. Det är en dålig kopia av ett verk av Salong Flyttkartong (2012). Den som publicerar bilden har tidigare fått en scarf av Salong Flyttkartong, och nu totalt kopierat skiten och ställt ut den på Art Basel.

Stämingen blir nu från helvetet, nån har precis härjat i fläkten och det blir orkan inne på kinakrogen. Vi blir inte bestörta, sätter handen för munnen, knyter näven i fickan, blir politisk korrekta eller eftertänksamma; vi lackar, vi hugger, vi sågar och vi uppviglar med alla medel som finns för att totalt göra kaos, ta tillbaka. Hävda rätt till urspårning. Ut med skiten! Lycka är att vara Djurgårdare (inofficiell souvenir, T-shirt, Malmö borta 1999)

High on Lowlifet installation Skanka Loss, 2013 foto: Simon Mullan

I sociala medier kommer kommentarer:

Vadå, det finns ju fler som gör den typen av verk?
Överreagerar ni inte nu?
Vad är problemet?
Är det så farligt?
Det kanske är konstnärens grej att sno?
Det där kunde jag ha gjort själv!

**Står och bombar DÖD ÅT ALLA på min vägg i ateljén, kalla det konstpaus.** (Black Army ,1984)

Frågor som dessa göder en pajasmentalitet, är det nån som bryr sig om nånting, annat än att reppa skit, yta och visa upp ännu mera skit? I Stockholm är det jävligt mycket objekt och lite subjekt. Ängslan är en lokalsjukdom, ett virus, och vi kämpar mot immunitet, vi tänker inte gå den vägen, den äcklar oss.

Vi vill inte förändra samhället eller syssla med politik. Vad vi vill är att äta, skita och spy konst (Bajen Fans, 1969) och om våra typ kollegor viftar med kniven mot sina egna, då tänker inte vi sitta och zippa på en öl på Riche och hävda vårt. Vi är färre – Men vi är värre (Blue Saints, 1991)

Away Day Performance by Klas Eriksson foto: Linnéa Sjöberg

När man går över en viss gräns som andra tycker är pinsam eller provocerande så är man mitt i Lowlifet, det är fett biligt hära. Du blir hög. Meningsbyggnaden kan komma sen, konstnären ska inte förklara vad det betyder, det är ju skitkonstigt.

Via fejjan började vi jobba med att göra kaos och samtidigt belysa vafan vi står för själva. Ingen moralisk eller fet kaka för någon att slemma på, bara visa på nån form av sammanhållning, som är fett med billig. Vi blir tillfrågade att publicera stölden, folk lajkar issarna på fejjan, det finns mycket lågt och billigt folk som sluter upp. Håll ihop nu horungar, nu kör vi, undergången har precis börjat enligt dom där indianerna, och undergångar är kvalité.

Foto: Leenus De Milo

Man byter inte klubblag, det går inte, och man behöver inte pissa på sina egna för att tillfredställa andra profitörer. Glory Hunters (Man. United 1988) vik hädan. Er tid är över, ni kan ta eran individualistiska dubbelrunkishmentalitet och försöka hävda vikten av konst när ni står där själva i er bostadsrätt som ni tjackade för stippet. Vi hatar inte vi älskar (Blue Saints / Ebba Grön 1981) att slåss för det som vi kallar konst, sammanhållning och ett bättre klimat än det som redan existerar, det nya är fett med billigt och kommer göra kaos med det dyra. Mendelejev har återinfört det periodiska systemet i det offentliga rummet i Stockholm, le när du ser det, för han är nåt fett billigt på spåren, igen. Va för jävla pack e ni!? (Blue Saints/Black Army/Bajen Fans 1981)

Open Air Lugnet, 2013 foto: Vera Granlöf

//@FORZASKITEN INSTALIGIST