Och annat

Pinsamheter

Av


Blyghet
Det är pinsamt att vara blyg som vuxen. Som barn spelar det kanske inte så stor roll att vara blyg. Men de vuxna tänker: ” Oj, det där barnet kommer att råka illa ut. Det är inte bra att vara blyg. Om du är blyg kommer andra att trampa på dig.” Du måste göra din röst hörd, annars får du aldrig vad du vill ha. Den som skriker högst får sin vilja igenom. Ett blygt barn blir ingenting. Du måste komma över din blyghet till varje pris!

Men är det pinsamheten som gör det så fult att vara blyg? Det är pinsamt att skämmas över att man är blyg. Genom att inte vara blyg slipper man pinsamheten. Hur är man inte blyg då? Viljan att inte vara blyg kan vara så stark att man låtsas att man inte är det för att undvika en pinsam situation. Visst sparar man mycket möda på att inte gräma sig över en pinsamhet.

Kritik
Med tiden ter sig en pinsamhet alltid annorlunda än när den inträffade. När jag var i Japan var jag på badhus med två vänner. Vi blev ständigt tillrättavisade av de japanska kvinnorna för att vi betedde oss fel i badhuset. Jag tyckte att det var pinsamt att bli tillrättavisad, som vuxen är det pinsamt att bli tillrättavisad offentligt. Jag blev otroligt provocerad också, för att jag blev tillrättavisad.

Pinsamhet
Att göra bort sig kan vara förknippat med skam. Jag menar inte denna sorts pinsamhet, läs skam–pinsamhet, när jag talar om pinsamhet. Jag menar små pinsamheter. Oförberedd redovisning i skolan, tonår. Allt var pinsamt. Att ta sånglektioner var pinsamt, att inte ha gjort pianoläxan. Föräldrarna var pinsamma.

Det är en väldigt hård och ängslig värld. Precis rätt ställe att vara pinsam på tycker jag.

Att framhäva eller dölja pinsamheten (kontingens)
Pinsamheten kan sättas på spel. Konstnären Tamy Ben Tor gjorde det i Time and Space (2011) där framträder hon som en karikatyr av den samtida konstnären som lever av Artist in Residence–praktik. Att bygga upp spänningar med hjälp av framträdande och berättande och återberättande är något man kan använda. Metoden består i att komma på ett skämt, ett bättre ord än skämt är engelskans och jiddish Shtick, som sedan dras inför publiken tills precis innan det blir pinsamt. På det sättet handlar metoden om tid, och gruppdynamik.

Varför det är intressant med pinsamhet?
För att det är tabu, om man är pinsam med flit är man bakom, man går över gränsen, eller blir rolig kanske. Om man ställer sig på scen finns stor chans att något pinsamt kan inträffa. Genom att utsätta sig för detta men laborera med tiden och hur man kommunicerar med publiken, hur man kan göra för att sluta innan det inte hinner bli pinsamt, då fördröjer sig ett eventuellt skratt. Stunden kan leva kvar i sinnet och komma upp i ett minne eller kanske i en dröm efter performancen.

En minnesbild av det som inte blir av, det potentiella i alla situationer. Det finns alltid en väg ut.

Visa rumpan
Det är många som arbetar med pinsamheter. Gå–över–gränsen–komiker som Andy Kaufman, Sasha Baron Cohen och Sarah Silverman. Kaufman börjar gråta på scen för att sedan kompa sin gråt med congas, Baron Cohen är känd för sin Borat–karaktär som springer naken på hotell och i sina interventioner många gånger verkar vara verkligt nära att få stryk av sin provocerade publik. Silverman drar det grövsta skämtet i filmen The Aristocrats (2005).

I den svenska kulturhistorien är Åsa–Nisse ett lysande exempel. Han är slapstick–kungen inom svensk humor. Se till exempel Åsa–Nisse jubilerar (1959). Där har han i sin tur lånat sketchen med huset som faller sönder av Buster Keaton i One Week från 1920. Åsa–Nisse 2.0 är lika med Sina Samadis Sean Banan, som lär barn att svära och folkbildar vår tids unga i buskis.

En österrikisk konstnär som jobbar med slapstick är Carola Dertnig. Hon har gjort flera performativa videor där hon försöker ta sig fram i staden med sin dotter i barnvagn i Stroller Trouble — i en minimal hiss, upp i en spårvagn och förbi olika hinder. Gliringar och subtil gränsövergång har blivit mer och mer populärt inom humor på 2000–talet. Ett exempel är Brittiska The Office med Ricky Garvais som den otroligt obehagliga chefen. Gervais tar steget fullt ut som Doktor Ben i teve–serien Louie där han skrattar ut sin hypokondriske vän och patients (Louies) åldrande kropp och lurar honom att han har både cancer och aids.

Den svenska humorduon Mia och Klara gjorde framsteg i Sveriges Radio med programmet Roll–On i början av 2000–talet. De gestaltade olika karaktärer som ”tråkiga datakillen” och ”kedjerökande–under–fläkten och tatuerade flerbarnsmorsan”. En anledning till att de lyckades tror jag var att de tycker om sina karaktärer och ser något av sig själva hos dem. De vågar blotta strupen. En konstnär jag vill nämna är Martha Wilson som gjort otroligt roliga och varma foton av sig själv som olika karaktärer, t ex I have become my own worst fear (2009) där hon har gjort sig så ful som hon tycker att hon kan bli.

När humor enbart blir satir och saknar värme blir den elak.

Slutplädering
När jag befann mig i sydamerika på en tre månader lång resa var det språkförbistringen och därför humorbristen som var svårast för mig, men när jag började kunna skoja på spanska med mina nya vänner, det var då jag kunde känna mig som hemma.
Något som jag tog med mig hem från resan var Telenovelas och Cumbiamusik. I telenovelas, eller såpoperor, tar gränsövergång dimensioner av extremt överspel. Min favoritscen är från Caminho das Índias när karaktären Abel kastar ut Norminhas bohag från balkongen predikandes sin bedragna hjärtesorg för kvarteret. I cumbiamusiken lever sexuella erövringar och otrohet i symbios i låttitlar som McDonalls featuring el Atento’s Ella me pide sexo/ Hon ber mig om sex (2011) och Grupo Play’s Que nadie se entere/ Ingen kommer märka något (2010). När musik, konst och kultur blir ventil för människors höga och låga/pinsamma tankar och drömmar är den som bäst. I brasiliansk musik från militärdiktaturen t ex. Ursäkta min portugisiska men, i brasilianska sångaren Chico Buarques Construcão (1971) lever desperationen ut i onyanserat missnöje som kommer upp till ytan. Då är konsten som en lång prutt.

I http://www.youtube.com/watch?v=elbbgRstOco

II http://www.youtube.com/watch?v=f3UG8jP3A8M (ca 6:09 i videoklippet, men se gärna hela)

III http://www.youtube.com/watch?v=0IjJPEDPyJc

IV http://www.youtube.com/watch?v=NmodhM8zjoA

V http://www.youtube.com/watch?v=8qOaZ4CQqKI

VI Mia Skäringer och Klara Zimmergren

VII http://www.marthawilson.com

VIII Martha Wilson, ”I have become my own worst fear” (2009), photo by Michael Katchen

IX India — A Love Story, brasiliansk teveserie, (2009–)

X http://www.youtube.com/watch?v=GI73gL4AUDc (ca 2:40 in i videoklippet)

XI http://www.youtube.com/watch?v=tZoMxvz2V6Q

XII http://www.youtube.com/watch?v=M9ViKNXQJEQ

XIII http://www.youtube.com/watch?v=E_pIdTIjE_s

© Anna Kinbom, 2013





Och annat / / Pinsamheter




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language