Du som läser det här kanske vill bestämma när något är färdigt eller inte. Det där med att bestämma sig, att ha en åsikt om någots vara färdigt eller inte, vart leder det oss? En bit flinta som tvättats kan vara ett fullgott konstverk, tillräckligt så för att prata om det. Vi för in delar av naturen, bort från naturen, till ett annat sammanhang för att kunna föra en annan diskussion om dessa delar. Men hästen som vi rider på vill väl bara vara en häst, även om vi vill projicera våra tankar på den? Vi frågar inte hästen. Vad naturen vill och vad vi som människor vill är nog väldigt olika saker i vår tid. Det man inte haft ett finger med i tillverkningen av, rent palperbart, kommer antagligen att upplevas som något vackrare och mer intressant än det motsatta. Det kan vara så att det upplevs nödvändigt att vara medveten om att det man utför inte är det som intresserar en mest tankemässigt. Naturen är vacker i sig, jag vänder blicken mot den utan att förstå den. Jag vill inte kunna göra likadana, lika bra saker som den. Istället handlar det om att hitta ett sätt att arbeta där jag kan vara medveten om den här problematiken. Att kunna vända blicken mot något annat än det man försökt se, kanske genom det man ville se, och att inte vara sentimental och onödigt romantisk för att kunna se längre och vidare åt det håll inom vilket man tänker på saker.
bild: tsnoK
Min process består mestadels av tänkande, iakttagande och sorterande. Sorterandet pågår mest hela tiden, saker åker runt i rummen och jag försöker se hur de verkar passa ihop. Det går mycket ut på att positionera olika saker som jag betraktat samt att kombinera dem. Att försöka skönja olika mönster; vad kan hända nu, vad kan kanske rimligtvis inte hända nu och vad kan hända sen. I dessa försök utgår jag ifrån att jag har fel i urskiljandet av dessa händelser och om hur de kan fungera. Det subjektiva och det objektiva i betraktandet håller en stor del av tankarna då, samt det potentiellt gemensamma. Annars arbetar jag mest på saker med verktyg. Då arbetar jag mycket med det rumsliga, i skulptur och installation, samt försöker utforska hur olika material kan fungera och passa tillsammans. Kanske rent ut av hur de skulle kunna tycka om varandra och samarbeta lite. Men egentligen vill jag nog mest att de inte ska det, passa ihop, och istället lämna varandra ifred. Jag arbetar med verken tills de inte vill mig något mer. När de inte vill mig något mer så upplever jag delvis att de dör och delvis att de får ett annat liv. Då kan de få vara med i en utställning.
bild: tsnoK
Kanske är det en slags dekonstruktion av arbetena genom förändring av bilden, objektet, och bortagandet eller negligerandet av en för tydlig symbolik, om möjligt. Som viljan att prata om förfall men inte veta var pratet hör hemma. Processen är som en bläckfisk ibland, en sån där äcklig bläckfisk med ett stort tungt bakhuvud vilket ser ut som en blandning av en varböld och en ballong fylld med vatten. I huvudet, i tanken, finns antingen en muskel synlig under huden, eller fett som dallrande spelar under huden, eller så finns inga muskler alls alternativt förtvinade muskler och mycket skinn. Ibland är det som om massor med fett dallrar under huden i den här säcken som är huvudet (varböldsballongen). Saker lämnas inte fria från potentiella redigeringar.
Nu gör jag skulpturer, objekt och målningar. Arbetet med dessa handlade från början om att hitta ett mellanting mellan skulpturer och objekt. Sedan övergångarna mellan andra områden som; från skulptur till rumsbild, från rumsbild till det sociala samspelet (eller dialogen), från det sociala samspelet till samhälleliga strukturer, sedan över till arkitekturens roll i det sociala samspelet, tillbaka till rumsbilden, förskjutandet av rumsbilden, materia gentemot luft och dess möjliga variationer i förhållandet till varandra, måleri tillsammans med skulptur, det affektiva i konsten, existens genom associering till olika saker, historieberättande, skrönans form och varför det är svårt att hålla sig till det osanna, att lämna det upplevt vackra i bild för att antingen strunta i det eller hitta det någon annanstans, tankar kring begrepp som sanning, historia och fakta som delvis felaktiga i hur de brukas.
bild: tsnoK
Om man inte kan kommunicera så bra så vill man nog kunna göra det desto mer. Om mitt arbetsförlopp skulle liknas vid ett äpple eller ett päron så skulle det bli ett äpple, men valet är orättvist då jag aldrig riktigt kunnat tycka om päron fullt ut. Jag vill gå mot forskning genom handlag, men utan att producera något materiellt; utan sentimentalitet och romantik, utan att det är vackert i bilden av det, men att det istället i tanken får vara vad adrenalinet är för olyckan, en överlappning. En jämkning i tanken, mellan smärta och ett tillstånd av friskhet; viljan att föra en diskussion där konsten kan få vara adrenalinet. Den kan få vara där och överlappa tillstånd, den kan få hjälpa till i tankar på annat.