Väpnare eller vapendragare var i vapentjänst under medeltiden. Vilken bonde som helst kunde avancera till väpnare om han kunde bekosta en stridshäst och vapen beredd att tjäna konungen i strid.

Skyddshelgon kallas de helgon som är utsedda att vaka över en speciell företeelse. Vilken företeelse som får vilket skyddshelgon kan bestämmas av ett officiellt organ, men utses oftast genom tradition.

Om Inger Hahn Redin vet jag inte så mycket, men vi träffades 1995 när jag bistod ett galleri på Hellmanska gården i Nyköping. 1700-tals byggnaden gästades av skulpturer med medeltida influenser. Jag blev lite förälskad i Väpnaren och köpte den. Ofta kan det vara så att enskilda verk bleknar en smula i relation till hela konstnärskap. Stora grupputställningar med många konstnärer representerade kan på så sätt upplevas en aning ytliga, medan retrospektiva utställningar ofta ger en fördjupande inblick i hur allt hänger ihop i ett längre perspektiv. Men för mig är det inte så med Väpnaren. Den har stått, ofta på golvet bredvid min säng i stugan, och skyddat mig genom åren. Den representerar något oerhört viktigt; att något av det enklaste enkla kan upphöjas och bli något magiskt. En enkel gatsten, som Sten Hansons Rännsten, med en rustning laddats och samtidigt skyddats med en brynja. Jag behöver inte veta vad mera Inger Hahn Redin har gjort genom åren. Ett tag snuddade jag vid att kolla upp det, men väljer att låta bli.

Marja-leena Sillanpää
Stockholm 2014