Och annat

Få, Färre och Färst – Klas Eriksson om Fredrik Janssons Lunchgäng




Hur beskriver man ett så självklart fenomen som lunch? När jag letar efter ordets betydelse finner jag följande information:

”Denna mat-relaterade artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.”

Jotack! Det hela luktar lite TANSTAAFL * (Robert A. Heinlein, 1966). Ingenting är gratis i den här världen.

I verket Passar jag in? (2005) fyllde Fredrik Jansson igen stadens hålrum med egendesignade kartonger som han fäste på sin kropp. I en av dokumentationerna står han med en kartong på huvudet, som når upp till ett tak i Gula gången på Slussen. Hålet fylls igen med hans närvaro, och han kan andas ut.

kartongskalle

Det finns Få som är så här.

Det finns Färre som ens orkar vara så här.

Och det finns Färst som aldrig nånsin kommer att vara så här.

Det är i Färst vi hittar Fredrik Janssons senaste verk. Det är som en rak motpol till Få och Färre, han fotograferar gängbildningar i offentliga rummet mellan klockan 12-14 på vardagar: Lunchgäng (2014)

2014-08-29_1409312886

Konstnärens tillvägagångssätt liknar här walraffjournalistiken, det är som en slags Uppdrag Granskning utan moralisk förpliktelse, utan något egentligt avslöjande. Man kan se det som voyeurism där tolkningen ligger öppen för betraktaren.

Jansson har spenderat sina vardagar de senaste två åren med att på avstånd fotografera Lunchgäng med sin flickväns gamla smartphone. Resultatet blir en slags övervakningsestetik, inte olikt de bilder som florerar i program som Efterlyst eller i den gamla tidsskriften Kriminaljournalen. Bilderna känns skuldtyngda, det är som att Lunchgängen gjort sig skyldiga till något slags brott.

Som en del av processen har Lunchgängen förminskats till att få plats på en kvadratcentimeter, samtidigt som de uppgår till 8000 stycken. Kraften i att föra samman och förminska Lunchgängen gör att dom uppfattas som ett finkornigt strössel som toppar olika arealer av det offentliga rummet under en viss tid på dygnet. I det multipla påminner hans verk om en utsorterad ”Untitled” (Portrait of Ross in L.A.,1991) av Félix González-Torres. En hög med Lunchgäng som har isolerats från varandra till att verka inom sin egen gruppering.

2014-01-29_1390995685

Fenomenet Lunchgäng är för Fredrik Jansson ett lika självklart incitament i samhällskroppen som skatten. Utan lunch ingen sammanhållning;

Löst sammansatt grupp människor
Utgår från samma jobb
När samma lunch
Copyright på uniform
Hänger vid samma bord

LUNCHGÄNG!

Det hela kan tolkas som en klinisk repression;

Repression (av lat. repri’mere, ”trycka tillbaka”), starka grupperingar i samhället kan genom sina sociala normer och konventioner göra att vissa andra grupper marginaliseras.

2013-08-13_1376389047

Det finns en uppenbar liknelse med kriminella gäng och Lunchgäng i Fredrik Janssons gestaltning. De uppfattas som sammansvetsade och starka, de har makt att bestämma och marginalisera andra matgäster, de har en avgörande faktor för restaurangägares hela existens. Ägare följer och tillgodoser sina Lunchgäng med en form av bonussystem, de skriver tillsammans Fläsknoisette & Chardonnay på menytavlan när det är fredag.

Överallt ser vi dessa tydliga grupperingar av människor, de har en utstuderad klädsel och framförallt, de tycks hålla ihop. Lunchgäng skapas och frodas under paraplyet Lunch och de är villiga att göra detta på sin lediga tid, det inger respekt.

2014-03-12_1394623902

Mitt första möte med Fredrik Janssons verk sker redan år 2007 på Ringvägen i Stockholm. I ett tillstånd av dagdriveri så vänder sig Fredrik om;

⁃ Du! Jag funderar på att börja jaga Lunchgäng!

Jakten är fullbordad, de är flådda, styckade och uppsatta med plaketter. Troféerna hänger likt bevismaterial i sina redlinepåsar. Lunchgäng är som ett opium för folket tänker jag när jag ser påsen med det förminskade Lunchgänget i. De är som små spelpjäser i ett större monopol än vad de själva förstår, de är utbytbara och kan flyttas runt , fasaden av sammanhållning rämnar vid tanken. Fredrik Jansson kanske har samma typ av maktvansinne som Mr. Tyzik (Headcrusher) från Kids in The Hall (1984):

”Not everyone deserves to have their head crushed, just 99.99999% of them.”

 

* TANSTAAFL – är en förkortning av det engelska uttrycket ”There Ain’t No Such Thing As A Free Lunch”, ett uttryck som populariserades av författaren Robert A. Heinlein i hans roman Revolt mot jorden som utkom 1966.

© Klas Eriksson, konstnär





Och annat / / Få, Färre och Färst – Klas Eriksson om Fredrik Janssons Lunchgäng




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language