Andres Serrano
Fotografiska arbeten 1983-1995
Malmö konsthall
30 mars – 19 maj 1996
The Morgue (Infectious Pneumonia) © Andres Serrano
I början av 1990-talet var den mänskliga kroppen ofta påtagligt närvarande i samtidskonsten. Intresset eller snarare besattheten inför det kroppsliga tog sig gärna flera olika uttryck där alltifrån kroppsvätskor som svett och urin via olika självskadebeteenden till kroppen som en politisk spelplats rymdes. Ibland mer subtilt, ibland mindre.
En av de utställningar som man skulle kunna säga summerade några av de tendenserna i konsten var Andres Serranos retrospektiv våren 1996 på Malmö konsthall. Där i den öppna och flexibla konsthallen ritad av arkitekten Klas Anshelm var mötet med Andres Serranos stora cibachromebilder omtumlande även om jag redan sett flera av verken tidigare (såväl på utställningar som i tidningar). Anledningen var inte bara formatet eller mängden verk (ett 50-tal) som visades utan hur de både fick och tog plats i rummet och skänkte det nästan en sakral stämning. Jämfört med den pågående utställningen ”Redemption” (till och med 17 maj) på Fotografiska i Stockholm var presentationen av fotografierna råare och mer kroppsligt kännbar på Malmö konsthall.
Alla protester, såväl verbala som handgripliga, som under åren riktats mot flera av Andres Serrano verk har naturligtvis påverkat hur vi idag ser på hans verk. Men om vi lämnar diskussionerna om huruvida han medvetet bryter mot tabun och på vilket sätt en del av bilderna skulle vara blasfemiska eller allmänt upprörande och istället koncentrerar oss på det kroppsliga. Jag vill hävda att det just är hans sätt att förhålla sig till det kroppsliga och till de avfotograferade kropparna som framträder extra tydligt när jag ser tillbaka på utställningen för snart 20 år sedan. För när han porträtterar hemlösa, Ku Klux Klan-medlemmar, sexuellt experimenterande människor gör han det på samma sätt som när han fotograferar avlidna kroppar i ett bårhus.
För Andres Serrano är allt kropp om än med förhandlingsbara gränser och ständigt stadd i förändring oavsett om de är levande eller inte. Vilket inte minst serien ”The Morgue/Bårhuset” från 1992 visar. Nu återser jag några av bilderna i sviten på Fotografiska och det är då minnena från 1996 aktualiseras och jag läser om Robert Hobbs essä i katalogen från utställningen på Malmö konsthall. Vilka dessa döda är får vi aldrig veta. Däremot får vi reda på dödsorsaken när vi läser de enskilda titlarna och förstår då på ett sätt vad just den där kroppen utsatts för ”The Morgue. Knifed to Death 1” eller drabbats av ”The Morgue. Infectious Pneumonia”.
Att kompositionen i det sistnämnda fotografiet med en röd duk som täcker ögon, den skarpa profilen och spelet mellan mörker och ljus är konsthistoriskt medveten gör att motivet inte blir lika bundet till det tidiga 1990-talet som det annars skulle kunna vara. Idag har det också gått mer än tjugo år sedan mannen på bilden avled och nästan lika länge sedan utställningen visades på Malmö konsthall. Ändå ligger han fortfarande där och påminner mig om att vi alla har en kropp, min är visserligen till skillnad mot hans levande.