Inaktuellt

Logikens oberäkneliga storhet – Eric Andersen och vetenskapen

Av


Även om det är långt ifrån uteslutande som Eric Andersen jobbat med vetenskapsrelaterade projekt, har han i sitt över 50-åriga konstnärskap skapat en lång rad av verk som både tänjt på teknikutvecklingen och satt vårt mänskliga förstånd på spel. Det kommer här redogöras för fem exempel på detta, men det finns långt mer i Andersens produktion som varit inspirerade av vetenskapliga framsteg, rena samarbeten med vetenskapsmän samt verk byggda på en nyfikenhet att utmana teknologins gränser. Själv menar han att det enbart varit falsifierbarheten som skiljt hans projekt från de vetenskapliga experiment som hans samarbetspartners till vardags sysselsatt sig med inom vetenskapsområdet. I övrigt har de drivits av samma experimentlusta, nyfikenhet och fascination för att expandera vetandets gränser.

The Sunlawn
De första skisserna på verket The Sunlawn gjorde Andersen redan i början av 1980-talet, men det är ett projekt han fortfarande är sysselsatt med – ett tysk institut för vetenskap och konst jobbar för att få det realiserat. Utgångspunkten var att mänskligheten sedan Copernicus och Kepler har varit medveten om att befinna sig på en planet som snurrar runt solen, fast vi inte tror på det då vi inte kan uppleva det. Samtidigt har människan det förhållandet till jordytan att det är det säkraste stället i världen, bortsett från vid jordskalv, förklarar Andersen och berättar vidare, »man pratar om att ha fast mark under fötterna, att här på jordytan kan man vara säker på något till skillnad mot när man befinna sig på havet eller i luften.«

Det Andersen vill skapa med The Sunlawn är ett kontrollerat jordskalv eller en del av jordytan som har ett eget förhållande till solsystemets rörelse. En plattform varifrån man kan följa jordens rörelse kring solen.

sunlawn_side_1_resize

The Sunlawn

Rent materiellt är det meningen att The Sunlawn ska bestå av en gräsbeklädd skiva ca 10m i diameter. Denna platta lyfts upp av en enorm underjordisk konstruktion som ständigt riktar plattans översida rakt mot solen under dygnets alla tjugofyra timmar. Om skulpturen blir placerad på ett ställe där solen står i zenit, vill skulpturen vid denna tidpunkt således legat platt mot marken och ett halvt dygn senare skulle platans översida varit riktad rakt ner i marken. På dagtid, när plattan har en lagom vinkel i förhållande till jordens dragningskraft, ger den besökarna möjligheten att genom att ta ett steg från jordytan upp på solplattan förflytta sig till en annan kropp i vårt solsystem, en kropp som alltid är riktad mot solsystemets mitt. Därifrån kan man sitta och skåda jordens rörelse i förhållande till solen. Själva plattan ska lyftas och rotera med en icke synlig mekanism. »Jag hoppas att kunna göra det med ett magnetfält, men tekniken finns inte ännu. Problemet är att det är extremt dyrt att leka med tyngdlagarna« förklarar Andersen.

VIDEO: THE SUNLAWN

VIDEO: Intervju med Eric Andersen om The Sunlawn

Anledningen till att det ska vara gräs på planen är att jordens yta till stor del täcks av gräs, ca 25%. Men också för att varje grässtrå i sig är en liten solpanel; gräs är den enda plantan vars blad följer solens gång genom att hela tiden peka rakt mot den. På Sunlawn behöver dock inte grässtråna anstränga sig med detta, då skulpturen utför detta arbete. Andersen avslutar sin beskrivning med att berätta att han låtit ett företag som sysslar med att plantera gräs på golfbanor göra ett experiment där ett litet stycke gräs fick rotera på samma sätt. Resultatet blev att den energi som gräset sparar på att inte behöva följa solen, förlorar den i rötterna. Rötternas växande styrs nämligen av tyngdkraften från jorden. De hade inte problem att växa uppochner men däremot var rotsystemet totalt tilltrasslat efter att ständigt roterat runt på detta sätt i solsystemet.

Marianne – tre nya stjärnor i trikolorens färger
Det är svårt att anklaga Andersen för att vara opretentiös i sitt konstnärskap. För även om många verk enbart består av enkla instruktioner nerskrivna på ett papper så finns det ofta en knorr på dem som gör dem till halsbrytande tankeprojekt. Vissa verk är dock lika storslagna i utförandet; Andersen som från början är utbildad komponist utförde för ett par år sedan, i samband med att Köpenhamn var europeisk kulturhuvudstad, en helikopterkonsert. Ett annat om dock inte genomfört exempel är hans planer på att skapa en ny högsta geografisk punkt i Danmark. Detta genom att uppföra en gräsklädd kopia av Keopspyramid; inte med avsikt att den skulle fungera som utsiktspunkt där man skulle kunna stå och betrakta det storslagna landskapet, utan för att man skulle kunna gå in genom gångar och där gräva i Danmarks mörkaste och djupaste inre. Ett projekt som dock slår allt annat i storslagna ambitioner är Marianne. Om det hade blivit genomfört hade du definitivt känt till det och varje människa på jorden med normal synförmåga hade beskådat verket. Det handlar nämligen om att placera ut tre nya stjärnor på natthimlen.

Trotts att Andersen med Marianne vann tävlingen kring 100-årsjubileet av Eiffeltornets uppförande blev det av någon anledning aldrig förverkligat. Själva tävlingen handlade om att skapa ett lika monumentalt konstverk som Eiffeltornet, berättande om våran tids teknikutveckling på samma sätt som Gustave Eiffel gjorde med sin gjutjärnskonstruktion och genom att tornet blev kvar tack vare att det fungerade som radiomast, två av den tidens stora innovationer.

Marianne är inte bara en enkel idéskiss om att sända upp tre satelliter som reflekterande solljuset så de från jorden ser ut som tre stjärnor i trikolorens färger. Det är en absolut realiserbar detaljerad beskrivning framtagen med befintlig teknik och vetande, som beskriver allt ifrån uppskjutandet av raketen som ska bära de tre satelliterna ut i rymden, till hur dessa satelliterna skulle konstrueras och hållas på plats längre bort från jordklotet än någon människa befunnit sig.

Lagrange_points

En konturplot av den effektiva gravitationella potentialen för ett två-kropparssystem (här jorden och solen) med de fem Lagrangepunkterna inritade.

Planen var att de tre satelliterna skulle placeras i Lagranges punkt, en av de jämviktspunkter Joseph Louis Lagrange 1772 upptäckte. En punkt som befinner sig på en rätt linje dragen ut från solen och jordens kärnor, på ett avstod bortom jorden som är lika långt i förhållande till jordens diameter som avståendet mellan solen och jorden i förhållande till solens diameter. Den tilltänkta platsen befinner sig således på en punkt i solsystem som skulle ständigt varit i jordens skugga om det inte var för divergensen mellan solens utsträckning och jordklotets gör att jordskuggan inte når dit ut. Lagrangespunkt är en jämviktspunkt där samverkan mellan sol- och jordgravitationen gör att en kropp som nästan saknar massa kan uppehålla sig statiskt på denna punkt. Dock går det ju inte att konstruera en satellit helt utan vikt eller massa. De satelliter som teamet kring Andersen med astrofysiker och arkitekter framtagit var därför beräknade att ha en reglerbar utsträckning som gör att solens strålar utgör ett fotontryck på satellitkroppens neutrala partiklar som trycker dem bort från solen och där med balanserade dess position i förhållande till solens och jordens dragningskraft, detta genom att satelliten utvidgades och dra samman för att reglera fotontryck. Vilket i sin tur gör att var och en av satelliterna rör sig i individuell bana och där igenom kommer de tre satelliterna konstant skapa nya inbördes mönster, men utan att för den del förtjusas längre ut i rymden eller dra sig mot sol eller jord. På detta sätt och genom att satelliten har sin egen rörelse kring solen utgör de den enda rörliga och av människan skapade zodiaken på det nattliga himlavalvet, vilket jag förmodar även kommer rucka den astrologiska inverkan av människors karaktärer och psyken. Samtidigt pekar de tre nya stjärnor ut den punkt som solen kommer befinna sig på om exakt ett halvår. Satelliternas storlek och reflexstyrka är också beräknat efter att de ska återkast lika mycket ljus från solen som de mest närbelägna stjärnorna av storleken magnitud två, vilket är de stjärnor som har så mycket lyskraft att man med blotta ögat kan se dem på en storstads ljus och smog förorenade natthimmel.

Samarbetet med Regnecentralen
När Eric gjorde dessa två ovannämnda vetenskapsrelaterade projekt hade han redan lång erfarenhet av samarbeta med vetenskapsmän. År 1964 skapade han sitt första dator baserade verk i samarbete med Regnecentralen, RC, en av dåtidens högteknologisk institution, där en av tidens mest avancerade datorer utvecklats. Datorer hade förvisso börjat användas av ett litet antal konstnärer redan i mitten av 50-talet, med oftast handlade det då om att skapa bilder, snarare en som här visionära tekniska möjligheter, samtidigt som han låter publiken interagera med verket via dessa tekniska landvinningar. Verket han skapade med RC var en installation han uppförde på Rådskælderen på Det kgl. Danske Kunstakademi och bestod av ett antal vägbommar och en Tv-monitor kopplad direkt till en kamera. Alla som kom och besökte utställningen fick papper på vilka de uppmanades skriva ner hur de ville att bommarna och kamerainställningarna skulle se ut till nästkommande dag. Sedan samlad Andersen samman lapparna, cyklade till RC där publikens önskemål gjordes om till matematiska koder, som man därpå beräknade ett medeltal utifrån, vilket i sin tur avgjorde hur verket skulle gestalta sig nästkommande dag.

fig039a

Regnecentralen, 1964

Det största samarbetsprojektet Andersen hade med vetenskapsmännen på RC var ett försök att skapa artificiell intelligens. Ett försök som i förhållande till dagens utveckling på området känns som rena stenåldern, men som ändå innehöll samma grundkomponenter som nutida försök på området; ett skapande av en mycket komplex samling av data som följer sin egen logik. Medan dagens spjutspetsprojekt på området experimenterar med program som kan förstå och uttrycka mänskliga känslor; så utmynnade Andersens försök i en slumpdikt som han lät publicera i poesitidskriften Hvedekorn, benämnd Opus 1966. Eller snarare, det som fanns tryckt i själva publikationen var 25 sidor med slumptalsalgoritmer kopplade till de vanligaste orden i engelskan. Alltså samma form av listor som används vid kodning av hemliga meddelanden. Problemet för läsarna var att det krävde dåtidens mest avancerade datorer för att omvandla algoritmerna till text, datorer med den kapaciteten fanns det inte många i värden av, den som RC hade skapat, samt en Rysk och en av de första IBM-datorerna i USA. Det som är fascinerande med dessa två tidiga datorbaserade verk är inte själva resultatet, den konstnärliga produkten, men den nyfikenhet som Andersen hade på denna nya teknik och dess möjligheter att skapa en konst som inte var tillbakablickande.

Att tänka 284 år och 201 dagar framåt
När såg du senast ett visionärt verk eller utställning? Frågade en vän till mig för en tid sedan. Ett ämne vi sedan lagt ner mycket tid på att diskutera utan någon av oss kommit med ett exempel som övertygat den andre eller att vi kunnat enas om detta främst hänger samman med tillståndet i konsten eller ens egen oförmåga att skåda samtiden.

Ett verk som dock skulle kunna passa in är ett verk som Erik Andersen skrivandets ögonblick igångsatte för 46 år och trettioåtta dagar sedan och det kommer att ta ytterligare 240 år och 163 dagar innan det kan förverkligas. Det är också ett verk som kommer kosta sexmiljarderfemtionio danska kronor men samtidigt bara 100 kronor. Allt hänger samman med att Andersen 1968 satte in 100 danska kronor på ett bankkonto där de ska bevaras tills räntan förvandlat dem till de sexmiljarder han beräknat verket kommer kosta att genomföra. Andersen berättar att han vid ett flertal tillfällen försökt presentera projektet utan att fått någon entusiastisk respons, något han förklarar med en axelryckning ”folk har ingen fantasi att föreställa sig framtiden med”.

Men rent konkret handlar om är att bygga en ständigt föränderlig struktur som kommer kunna fungera som en stad eller bara vara en vacker rörlig skulptur med en utsträckning över en aria i storlek med Köpenhamn eller långt större och mindre. Själva konstruktionen kommer att bestå av två former av byggklossar A och B. A vill bli en form av styrenheter bestående av elektromagneter, transistorer och logiska kretsar och vill överföra information till både A och B enheterna. B enheterna har samma opåverkade massa som A, 1 cm³, men kan dessutom anta vilken som helst färg, form och utsträckning. Var och en av dessa A och B enheter kommer finnas i fem miljarder exemplar. När Eric introducerade projektet 1968 fantiserade han om en gigantisk dator som skulle fungera som organisatör i strukturen, en dator som skulle klara av 10 miljarder operationer per sekund, något han då torde skulle ta närmare 280 år att utveckla, men redan idag hanterar många vanliga laptop tio gånger så många operationer. Problemet är således enbart att utveckla B-enheterna med dess oändliga möjligheter i färg, form och utsträckning, men det är ju just detta område med intelligenta material som forskningen gjort stora framsteg inom de senaste åren och ännu är det ju lång tid till finansieringstransmutationen slutförts så att verket kan uppföras.





Inaktuellt / / Logikens oberäkneliga storhet – Eric Andersen och vetenskapen




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language