Inaktuellt

Möta Malevitj

Av


Första gången jag mötte Malevitj var på Tate Museum i London 1994. På den tiden var det inrymt i det som nu kallas Tate Britain. Minnet, så här drygt 20 år senare, säger mig att jag cirkulerat ganska länge i museet och att jag befinner mig i en uppåtsträvande rörelse i vandringen.

Kliver så in i ett mindre rum. Det är sex- eller åttakantigt, består av ett flertal höga och smala väggar. Jag ser den omedelbart. Den hänger högt. Målningen är suprematistisk och målad i mycket milda och ljusa färgtoner. Men det känns inte som om jag ser den. I stället fyller målningen rummet med ett säreget sken. Målningen lyser nog, men framför allt får den själva atmosfären inuti det kantiga rummet att lysa. Som om det vore fyllt med en skimrande mjölk. En mjölk som går att andas.

Jag har inget minne av att det finns några andra målningar i rummet. Men det gjorde det säkert. Som förälskelse beskrivs i romantiska romaner, får Malevitjs målning Dynamic Suprematism (1915-16) alla andra att bli osynliga och ovidkommande. Som om bara denna enda tavla och vad den gör med rummet finns, på riktigt. Och flyger intill himlen.

Andra gången sker det i Paris, på ett museum vid Avenue President Wilson, år 2001. Det är ett pompöst byggnadsverk från 30-talet. Arkitekturen är klassiserande i en olustig stil som ger impulser av de politiska strömningar som inte blott häftade vid det uttalat nazistiska Tyskland. Ingen människa och hennes värderingar är en ö. Inte heller en nation är en ö. Allt genomflyts och påverkas. På en skärmvägg i ett stort och krökt rum hänger den. Springande bonde eller ”L´homme qui court” som det står på skylten (1932-33). Den är så långt ifrån det ikoniska mjölkljuset som man överhuvudtaget kan komma.

Målningen visar en figur som springer i ett landskap. Det som trots allt kan betecknas som ikoniskt är bildens platthet, bristen på perspektiviska linjer och rumslighet. Allt händer i ytplanet. Vad som griper mig denna gång är färgpåläggningen. Den är så samtida så jag får rysningar. Det är ju så här vi målat de senaste decennierna! Att i vart penseldrag visa att vi vet att det är av färgmassa som målningen är byggd. Röd rand, taffligt, medvetet taffligt, dragen. Grön rand. Svart rand. Känn din färg och bekänn din materia. Av jord är du kommen… Herren, din frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen…

Bondens skägg fladdrar. Det sitter åtminstone nästan fast vid ansiktets svarta oval. Ett svärd i fjärran – Herren skall ju komma med svärd. Eller är det Stalins fasansfulla svärd som svingas över så många nackar under denna tid? Och de två enkla husen på den låga horisontlinjen, närmast naivt framställda, det ena rött, det andra vitt. Vad talar de om? Inbördeskriget mellan det röda och det vita gardet som sargat det ryska fosterlandet och dränkt det i blod? Frågorna lever, bonden springer. Oljefärgsskägget fladdrar i förändringens vind. Färgens långa åsar är lika närvarande som jag.





Inaktuellt / / Möta Malevitj




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language