Såja, var inte rädd nu. Morgonen är svagt rosa, skir, ljus, krispig, säkert också kall. Ute ligger snön. På andra sidan vattnet färgas byggnaderna som klättrar uppför slänten av morgonsolen. Det är bråttom. Svårt att känna att det är kort om tid när landet ser så stilla ut. Vi måste iväg nu, står med strumporna på, var är resten av kläderna?

Dörren stängd. Knackar.
Ingenting.
Flyget går klockan fyra.

Trängsel i rulltrappan, hetsiga flåsningar, armbågar sig förbi. Gulgröna bleka, bråttom-miner. Riktigt arga skrik från den lilla flickan; Varför knuffas stora människor utan att be om ursäkt! Min väska hamnade under glassen. Det blev ganska bra. Kladdigt. Snyggt på något sätt. Rosa precis som morgonen, men inte riktigt lika skir. Brunt läder. Ledsen ursäktande stressad mamma.

Missade precis flyget. Glass på väskan och flyget som redan åker där uppe! Vilken oerhörd lättnad. En hemlig dag! Ansikten som ler försiktigt, urskuldande, som om det skulle vara någons fel? Det går mig förbi.

Kladdiga väskan tar taxi till stan.
Den där dörren. Var den verkligen stängd…
Oänliga rader av ljus. Ett halsband av ljusmaskar hela vägen till den stora bron.
Mörkt åt sidorna, allt krispigt är borta och saltet stänker över rutan.

Stövlarna är blöta ända in. Kappan sitter fast i dörren. Utanför och innanför. Ändå bara ensam, vanlig och påväg. Målet verkar dra sig undan. Kurragömma. Flyget flyger med ett tomt säte. Kanske flera tomma stolar. Flyget är kanske helt tomt.

Tomt. Lämnar glassväskan ouppackad tar trappan i några språng. Sushi på bästa stället runt hörnet. Den där roliga tjejen är där.

En stor lättnad. Varje dag kan vara olik den andra. Mitt flyg har säkert landat nu, men det vet jag inget om. Luften känns fuktig och jag går hem med trötta steg. Disken står kvar, lämnad i diskhon, det är stökigt, högar av ouppklarat samlat viktigt någonting.

Begravt där under är ett annat liv.

Badet är varmt och skummande, tiden finns inte. Ljusa bubblor, vitt skum.
Här är oändligheten samlad i ångan.

Snön ligger tjock, vit och glittrande. En ny dag att göra något annat på. Det ska bli en lång tråd som går genom landet, genom staden, en riktigt lång snitslad bana som inte tar slut. Den ska vara i skiftande färg, först grönt som hoppet. Grönt strömmande hopp, en flod genomströmmande och klar, reflekterande allt ljus och våra drömmar. Ett litet kliv och sen följa med forsens virvlar som med otrolig kraft drar fram mot drömmarnas mål; de stora visionernas fors!

Glassväskan är min båt. Det gör inget att den blir våt. Den gröna färgen bär vidare. Den blå som sedan kommer, flyter lugnt, brett och djupt. Öppet och alldeles stilla. Ett djupt andetag.

En smal strimma av djupt röd-rosa lyfter min glassbåt till högsta höjd. Vilken balansgång. Bråddjup på sidorna och kristallklar luft. Strimman blir en bred rutschkana av rosa lekfullhet, och nu går det fort, fort, fort!

En lång tråd som är ett stycke musik.

Det visste jag inte innan. Det var därför jag missade planet. Nu är dörren öppen.

Medan formen kommer städas hemmet av sig själv. En skapelse kommer till i det självstädande hemmet. Inget liv ligger längre begravt, det virvlar nedför en rosa rutschkana omgiven av en reflex av klar luft.

Konsten kommer krypande, smygande, men slår ut som en fontän.
Ingen kan slingra sig undan. Den omfamnar oss i en alldeles blöt kram.

Konsten använder tillfälligheterna för att bli till.

Konstnären snubblar i en rulltrappa och plötsligt vrider sig allt, en ny riktning. En ny synvinkel. Självklarheter kastas omkull, det blir en annan bild. Det viktiga byter plats.

Ett motstånd och ovilja kan utplånas av en oförutsedd tillfällighet som visar en förut osynlig dörr, nu redo att öppnas.

(De talar om ”varumärke”, ”marknadsandelar”, ”vinst” och ”produkter”.
Det blöder i öronen. Orden känns som lögnaktiga fällor, lögner! Det saknar helt vett och sans. Det är utstuderat och hämmande.

Skrämmande.

Nätverk ska byggas på vinstlusta!? Nätverk framträder ur positiv och generös välvilja, viljan att vara kolleger och tron på att det finns så att det räcker åt alla. Vinst och konkurrenstänkande raserar och bryter sönder generös gemenskap.

Nu är nu. Mu mu mu mjau!)

En resa, en resa, en resa är mitt mål. Jag har en fantastisk möjlighet eftersom jag får så fina stipendier hela tiden. Jag räcker ut en hand och den fylls i ett nafs av godsaker, användbara möjligheter, briljanter… Önskar jag något ramlar det ner framför mig. Dörrarna är öppna och röda mattor rullas ut. Det är oräkneliga bra möjligheter och jag väljer det som är roligast. En glasskladdig väska är bra att bära med sig i en spännande, omvälvande konstprocess.

Tänk att jag har sett så fina vattenfall. Tänk vilka fina vattenfall jag kommer att få se!

Goda vänner som leker och skapar är livgivande. Att samla kraft vid ett vattenfall, att ge sig hän i ett kreativt samtal med en vän. Viktigt. Det svåraste och farligaste är: instängdhet, pedantisk ordning, dygd, försummad livsglädje och snålhet.
Det ena liv, det andra död.

En mulen dag. Ett Ljusbord? En Penna? En Text? Ännu en Ansökan? Pappersordning? Livsordning? En mulen dag. En Teckning. Ett schema? Tjugofem Teckningar på Ljusbordet? Det är fortfarande mulet. Ett sorgligt stycke opera, en sopran… Mozart. Det vita på taken har samma färg som himlen. Lunch?