Och annat

Om vidgade handlingsutrymmen



Av


Vid 1800-talets början bar enbart sjömän långa, löst sittande, byxor. Annars bar man shorts.

I Londons tidiga 1800-tal introducerade Beau Brummell kostymen. I början blev han knappt insläppt på festerna. Adeln klädde sig i knäbyxor av sammet, sidenstrumpor och smyckade sig i rött, grönt och lila. Beau bar den strama mörka skräddarsydda yllekostymen.

Skräddarna kunde vid den här tiden precisera sina konstruktioner istället för att som tidigare drapera kläderna direkt på kroppen.

När pappersmönster överfördes till tyg kunde kläder tillverkas industriellt – kavajer var raka i sidorna och saknade midjesömmar. Kavajerna behövde då inte individanpassas eftersom fler kroppar kunde bära samma storlek.

Beau_Brummell_Statue_Jermyn_Street
Beau Brummell av Irena Sedlecka

Kostymsiluetten skapade ett enfärgat och symmetriskt intryck: breda axlar, muskulöst bröst, smal midja och långa raka ben. En stram siluett som gör att blicken dras till ögonen. Till mörk kavaj, väst och byxa bars vit skjorta med utbytbara kragar. Den enda del där färg tilläts var på kravatten. Slipsen utvecklades något senare och fick kroppen att se smalare ut. Dräkthistoriker har uppfattat slipsen som en gest som sätter huvudet på piedestal och pekar ner mot könet.

Beau Brummells byxor var till en början så tighta så att det knappt gick att sitta i dem.

Innan kostymen kom hade kläder omformat kroppen. Enligt Anne Hollander träffade kostymen kroppens fundamentala anatomiska struktur genom ett ideal: en antik manlig nakenskulptur helt täckt av tyg. Hon kallar kostymen en abstrakt staty, hon jämför den med monokromt måleri.

Konstnärsparet Gilbert & George fick en fråga om sina kostymer och svarade att de är oerhört praktiska. Man blir aldrig stoppad på flygplatsen och får alltid bord på restaurang. Deras vita hy, skräddarsydda kostymer tillsammans med deras konservativa brittiska framtoning har gjort det möjligt för dem att säga: ”Vi protesterar för saker, aldrig mot saker, vi vill ha en värld som är mer invecklad, med mer acceptans. Vi behöver acceptera varandra. Vi måste godta olika nivåer av medmänsklighet och det finns alltid utrymme för förbättring.” De har sett mig i ögonen samtidigt som de sagt detta.

Gilbert & George
Gilbert & George

Genom den svarta fönsterstrukturen som format deras bildvärld har de också berättat om att vara sina egna betraktare som flanerar längs Londons gator. Bildernas komplexitet står i kontrast till hur de har valt att synliggöra sig själva utanför bilderna. Kostymerna har gett dem större talad och bildmässig radikalitet och gör det fortfarande. Jag har också känt att de varit utan skam och därmed förflyttat gränserna för vad kostymen kan synliggöra. De har passerat. Gilbert & George tillåter sina egna kroppar, nakna och iklädda kostymer befinna sig bland, bakom, i och på sina egna kroppsutsöndringar, något som kostymens konstruktion önskar vara stängd för.

Skjortor har påsydda manschetter och kragar med stånd. Dessa är förstärkta med mellanlägg som styrks på och som med hjälp av värme limmas fast på manschetternas och kragens avigsidor för att uppnå ökad styvhet. Genom att knäppa dessa knappar uppstår en lätt åtstramning kring handleder och hals: De ställen där kostymen annars skulle kunna läcka.

de.utmattade
De utmattade, 1993

Kostymen är stängd där köttet visar upp sig. Det anses ofta osmakligt, lite genant när byxbenet far upp lite för högt över vaden. Ibland uppstår ett glapp mellan strumpa och byxa där hud skymtar när män slår sig ner i tv-soffor världen över. Det är ovanligt att få se mäns hud tillsammans med kostymer som hos Gilbert & George. Oftast får kvinnorna stå för det. I ett relativt okänt verk av Annika von Hausswolff från 1993 har hon placerat en avklädd kvinnokropp bredvid en påklädd manskropp i kostym. Båda var utan huvud. Armarna stympade. De såg ut att promenera jämsides. Klippdockor i naturlig storlek. Verket bär titeln De utmattade.

Konstnären Lars Nilsson har arbetat med en tvångsmässighet som lett fram till utmattning. Nilssons egna skräddarsydda kostymer saknar kroppar. De står statiskt, oförmögna till rörelse och fragilt lätta att välta och punktera. I He was an assman I guess (1997) var kostymen prydligt placerad i en fåtölj. Armarna längs armstödet. Höger ben över vänster ben. Om det funnits händer tror jag att de hade befunnit sig i ett desperat hårt grepp runt armstödets sidor samtidigt som svävande kvinnokön, upphängda i linor ovanför. Huvudet och därmed blickens potentiella position gick inte att bestämma.

lars.nilsson
Lars Nilsson

Jag har funderat på om upprörda kvinnoröster på 90-talet saknade en manlig ansvarig blick, och blev besvikna. Istället fick de förhålla sig till skuldbelagda vaxavgjutningar av konstnärens kropp. Förmådde ingen vara där? (Den manliga kroppsliga närvaron i hans verk, möjligheten till blick, begränsades till en som var död, halshuggen och stympad i Bara ord – kortsluten representation (1996) eller inlåst i Gå i fängelse (1996).) Jag tror nämligen att de verkligen ville prata.

Marelene Dietrich rökte i kostym på 20-talet; på 30-talet lanserade Coco Chanel en vid långbyxa för kvinnor tillsammans med industristickade jumprar; 1964 designade André Courrèges en av de första ”pantsuitsen” för kvinnor: Byxa och kavaj av samma tyg och färg.

Jag satt i min kostym och studerade rörelser på en bank. Jag blev bjuden på kaffe. I dessa mer strama, officiella, offentliga, administrativa och beslutsfattande lokaler är kostymernas sexuella och våldsamma aspekter inte sanktionerade. Här finns inga smutsiga kostymer. Och det går inte att se om svett rinner ner längs ryggraden under de mörka kostymerna. Det skulle vara materia på fel plats, en fara (Mary Douglas). Jag undrar vad som skulle hända om smutsen varit här?

Scrmbl-fr-Africa-3lg
Yinka Shonibare, 2003

Förutom att vara professionellt stram kan kostymen bära sexuellt våldsamma handlingar eller koloniala övergrepp som i Yinka Shonibares Scramble for Africa från 2003. Konstnären transkriberar Berlin/Kongo konferensen 1884-1885. Fjorton huvudlösa, kostymklädda, manliga mannekänger med en karta upplagd på bordet är redo att förhandla om kontinenten. Tygens mönster är från Kongo, bomullen vaxtryckt i Holland.

1969 bar riksdagsledamoten Birgitta Dahl som första kvinna långbyxor i kammaren. Det blev ramaskri. I USAs senat tilläts inte kvinnor bära ”pantsuit” förrän 1990. Miljöpartiet expanderade rummet 1988 när män bar cardigans som liknar kavajen. Innan 60-talet menar journalisten Barbro Hedvall att det var omöjligt för ögat att skilja en politiker med ideologisk utgångspunkt till vänster från en till höger.

dahl-jpg
Talman Birgitta Dahl

I Sveriges lagstiftande församling lyder idag klädkoden som följer:

Klädseln bör vara vårdad. Ytterkläder är inte godtagbart. Män bör ha kavaj.
Detta gäller även för tjänstemän som medföljer ledamöter och statsråd i kammaren.

Väldigt få har frågat hur en större kostymbärande grupp upplever att bära kostym. Jag mailade därför en enkät till Sveriges samtliga riksdagsledamöter som i efterhand fått titeln; 100 riksdagsledamöter om klädkoderna i kammaren. På en skala från 1-10 beträffande trivsel svarade de flesta mellan 8-10. Av hundra önskade tre personer avskaffa ”kavajtvånget” för män men ingen ville tillföra det för kvinnor. 90 av 100 uppgav sig bära kavaj. De flesta upplevde att klädkoden var bra men att den borde efterlevas striktare. Det slarvades tydligen. En ledamot skrev: ”Det är inget vardagsrum utan ett rum för beslut.”

Till klädkoden ”kavaj” bör kvinnor bära elegantare vardagsklädsel. Det nämns inte. Flera kvinnor vittnade om omöjligheten av att bära urringningar, bara axlar, för kort kjol, smycken och smink för att de då inte blev tagna på allvar eller lyssnade till trots att detta i flera sammanhang anses vara elegantare vardagsklädsel.

Britain-Obit-Thatcher
Margret Thatcher

Världens mäktigaste kvinnor har varit förvånansvärt korta i rocken. Det råd många kvinnor får är att bära vida byxor, rejäl hög klack som gör det möjligt för dem att stå stadigt och komma upp i ögonnivå med männen. Angela Merkel bär inte några figursydda kläder. Färgerna på hennes kavaj varierar. Hennes signalement är snarare trekantformationen hon utför med sina händer. Centerpartiets ledare Annie Lööf och Norges statsminister Erna Solberg bär ofta Margeret Thatchers signalfärg: en intensiv, klar blå. I sin självbiografi skriver Thatcher om hur hon valde att bära liknande dräkter men i olika starka färger för att sticka ut och bli synlig. Det finns en bild när hon i ljusgul dräkt åkte pansarvagn under Falklandskriget. Australiens före-detta premiärminister Julia Gillard sågs sällan i Thatcherblått men bar den under sitt tal om misogyni i parlamentet. Kanske hämtade hon kraft. Isländskan Jóhanna Sigurðardóttir kunde bära västar och skinnjackor. Hon är en av få politiker som har kunnat bära vitt utan att det har tolkats som ett försök att visa upp sin oskuld.

Vitt är i den politiska kontexten framförallt en färg som symboliserat icke-våld, utom när kvinnor burit den ensamma. Genom Mahatma Gandhis befrielserörelse i Indien, men också i Liberia där kvinnorna var trötta på att deras män och söner dog i inbördeskriget. De började sitta längs vägen där beslutsfattarna passerade. De bar alla vita T-shirts och mönstrade kjolar, sjöng sånger och bad. Till slut tvingades de stridande parterna att mötas och kvinnorna väntade utanför tills alla hade enats. Det ledde fram till den första demokratiskt valda kvinnliga presidenten i ett afrikanskt land 2005.

Ellen Johnson Sirleaf bär oavsett sammanhang alltid sitt lands mönstrade tyger.

President-Obama-Holds-Bilateral-Meeting-President-Nux3Zf-HNQkl
Ellen Johnson Sirleaf & Barack Obama





Och annat / / Om vidgade handlingsutrymmen






Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language