Och annat

Hypocrite lecteur, mon semblable, mon frère!




tsnok2



tsnoK: Savannah Bob, det är en pseudonym?

SB: Vet inte riktigt, från början var det ju ni som satte dit namnet. Den texten kunde gott ha varit utan signatur, men tydligen inte… Så det är jag som borde fråga: Varför vill ni prompt ha en författare till varje text?

tsnoK: Nämen… det vill vi väl inte. Vi tyckte nog bara att det var ett coolt namn, lite Lynch sådär.

SB: Äh, ni ville ha ett namn till texten. Varför mörkar ni det?

tsnoK: Anonymitet förutsätter att det finns en tillit mellan redaktionen och skribenten. Vi satte dit namnet för att slippa ansvar och intimitet.

SB: Det finns en skillnad mellan att vara anonym och att verka under pseudonym.

tsnok: Ja, men…

SB: Hade texten varit anonym, helt utan underskrift, författare etc. så skulle den bara finnas där tillsammans med andra anonyma saker utan att någon kunde veta om det var samma författare eller olika. Den frågan kanske inte ens skulle ställas. Men, nu, när ni har satt ett namn där, spelar det inte längre så stor roll hur många vi är som skriver artiklarna (Nu har ni ju bara publicerat en av dem, men om ni inte var så pigga på att refusera).

Det spelar ingen roll hur många vi är, för vi homogeniseras till en karaktär som folk kan vara för eller mot, som folk kan förhålla sig till från artikel till artikel. Alltså blir man en position, det skrivna ankras fast i någonting, folk kan säga att de håller med Savannah Bob istället för att ta ställning till idéerna – namnet blir en representant. På så vis är det en politisk handling att sätta dit en pseudonym istället för att låta texterna vara anonyma: man skapar därigenom ett litet maktcentrum, någonting med utsträckning i tiden och som kan leva på eller undergrävas av gamla meriter.

På en och samma gång är det den sämsta typen av abstraktion och politisering av diskursen: den inbjuder folk att ta ställning för eller emot, istället för att bara intressera sig för saken i fråga eller skita i det. Namnet, sant eller falskt, blir en tolkningsmatris och läsaren kommer att ledas till att irritera sig på eller gilla namnbäraren snarare än ha kul med texten eller tänka på något annat.
 
tsnoK: Men kan den anonyma texten uppmärksammas ”för vad den är”? Är det då sammanhanget som texten verkar i som ger den legitimitet? Om vi t.ex. tänker på den där intervjun med Foucault (the Masked Philosopher) som publicerades i Le Monde… 
 
SB: Han var kanske för fåfäng för att verkligen vara anonym. Texten publicerades igen senare under hans namn.  Eller så finns det kanske texter som vi inte vet är ”Foucault”.

Tsnok: Efter hans död ja, den återpublicerades efter hans död. Så länge han levde var det ingen som visste. Han hade ju idén att man skulle ha ett anonymt år i kulturen, inga böcker med namn – vilket också skulle tvinga fram en ny kritik. Fast han verkade tvivla på att folk skulle ställa upp på det…

SB: Egentligen är det väl texten själv, och läsaren, som ska ge den legitimitet eller relevans. Kunde man inte bara tänka fuck sammanhang?! Jag gillar i alla fall tanken på att det finns anonyma Foucaulttexter där ute som experterna struntar i för att de inte har attesterats som autentiska Foucaultutlåtanden och därför inte räknas.

Det är en personvalsepok i akademin också och ingen skriver apokryfiska texter, inte ens på skoj. Trist tid vi lever i: inte en enda Pseudo-Deleuze, bara specialister som buktalar genom Deleuze (eller Heidegger eller Harman eller vad man vill). Men vad menar ni egentligen med frågan om den anonyma texten kan uppmärksammas för vad den är? Vad är problemet?
 
tsnoK: OK skit i Foucault. Vi pratar om Savannah Bob. I det här fallet har ju texterna skrivits i en situation där det inte är möjligt att skriva utan att dölja sig bakom en pseudonym. Anonymitet är något annat. Ordet betyder som bekant “utan namn”, men också ”utan lag”. Oftast brukar det innebära att det saknas identifieringsinformation, till exempel om personen inte är känd för någon då det gäller äldre verk, eller bara för ett fåtal (i det här fallet, en tidningsredaktion) och hen inte vill uppge en pseudonym.

Det finns alltid de som försöker tysta ner andras åsikter. Ibland med våld och ibland med lag. Anonymitet kan vara en fråga om integritet och ett verktyg för att säkerställa en rik flora av åsikter…
 
SB: …eller diskretion. Diskretion som medel alltså, göra sig lik alla andra – hela konstscenen, om man läser texterna från utsidan, är väldig diskret, egentligen helt utan identifieringsinformation. Och därför skulle det vara kul om den faktiskt anonymiserades för dem som är i den också – så kan folk inte jobbar på relationen mellan namn, senaste -y-ordet och läsarnas behov av att placera författaren på en närmast feodal credskala. Istället kan folk komma i åtnjutande av den anonyma texten i sig, uppmärksamma den för vad den är! Texternas paradis!

tsnoK: Det låter ju fint.

tsnoK: Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt. Beror inte läsningen också på sammanhanget?

Det finns mängder av exempel där mediokra bidrag i rätt sammanhang tas på större allvar än bra resonemang i mediokra sammanhang. När du exempelvis publicerade dina texter hos oss, i Artforum och i E-flux så betyder det olika saker.

SB: Ja visst, men jag tänker att sammanhanget i längden formas av sitt innehåll, om det fortsätter att vara anonymt. Man kan, så att säga komma åt Konsten och slippa konstvärlden – och konstvärden!

Tsnok: Vi är tsnoK.

SB: Ja?

Tsnok: Du har kallat dig Theodor Ringborg när du gjorde en utställning i tsnoK

SB: Ja. Jag hörde att han blev sur. Tack för att ni inte tog bort den.

Tsnok: Varför gjorde du det.

SB: För att han skulle kunnat göra en sådan utställning. Och jag ville se om han tog ansvar för den.

Tsnok: Det är ju någonting helt annat än både pseudonymen och anonymiteten.

SB: Ja. Det är kul.

Tsnok: För vem?

SB: Vad är det för en fråga?

Tsnok: Ska vi verkligen publicera den här intervjun?

Tsnok: Ja?

Tsnok: Det är inte vi som publicerar den.

SB: Jag är kvar…

Tsnok: Meeh!

Tsnok: OK, på vilket sätt förändras innehållet när du gör något som någon annan hade kunnat göra i tsnoK?

SB: Ja men det är just det. Någon annan, vem som helst, hade kunnat göra det. Alltså, någon annan skulle kunna anamma en annan persons identitet och göra något i deras namn. Det bästa, och mest generösa sättet att göra det på är att göra någonting som denna andre ändå hade kunnat tänkas göra. Det gör innehållet representativt istället för avsändaren.

Tsnok: Eh?

SB: Ja om vem som helst hade kunnat skriva det så betyder det att vem som helst hade kunnat se och tänka det. Eller hur? Det ger en generalitet. En allmängiltighet åt det skrivna.

Tsnok: När du är Theo?

SB: Nej, när jag skriver anonymt. Det var bara kul att ge en annan aspekt, eller lägga mig i hans utveckling, ungefär som folk ett tag blogga möjliga ”vad hände sen” i förhållande till TV serier för några år sedan och TV bolagen började anpassa händelseutvecklingen efter dem. Men det där får ni fråga Theodor om.

Tsnok: Är inte idén om allmängiltighet också ett värde?

SB: Jo. Ett eftersträvansvärt värde. Men på ett annat sätt än en ledande konsttidskrift eftersträvar.

Tsnok: Vad eftersträvar en sådan?

SB: Tja, vidmakthållandet av sin position i en eurocentrisk patriarkal heteronormativ ordning till exempel. Goda relationer med gallerister, kritiker, placera in sig själv i en internationell diskurs (som få, om ens någon själv kan se). Ängslighet helt enkelt.

Tsnok: Och genom att vara allmängiltig, helst anonym, kan man komma förbi det?

SB: Ja. Faran är en annan. Att bli pöbel, eller populist. Det finns en förförisk frihet i anonymiteten: att sätta en ära i att vara den första att bua ut en storhet på La Scala oavsett om det är välförtjänt eller inte.

Tsnok: Så med en etablerad position är man kanske mer försiktig?


SB: Med vissa saker – ja. Men det är väl bättre att sträva efter allmängiltighet än att bli accepterad eller konform. Konst handlar inte om att följa reglerna. Vi kan känna till dem, och i bästa fall utnyttja att det är så många andra som följer dem.

Tsnok: Men då blir din allmängiltighet en ny norm.

SB: Nej. Jag ser det mer som att jag blir ett exempel på en relation till något. Exemplet representerar inte en norm, utan ett enskilt, möjligt, sätt att förhålla sig. Jag tjänar ingenting på det heller utifrån den rådande eller kommande normen, ”jag” är inte med.

Tsnok: Tjänar vi på det?

SB: Ja. Det gör ni. Men jag misstänker att det kanske inte är därför ni gör det ni gör.

Tsnok: Nej vi står över sådant.

Tsnok: Eller i alla fall bredvid.

SB: Med mössan i handen…

Hypocrite lecteur, mon semblable, mon frère!

SB: Men hallå – vad representerar ni då?

Tsnok: Vad eller vem?

SB: Välj själv.

Tsnok: Vi företräder ingen. – Vi representerar på sätt och vis dig, och Theodor, och alla vi älskar. – Vi suger fan inte.









Och annat / / Hypocrite lecteur, mon semblable, mon frère!




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language