Så låt oss då börja med detta.

Ingenting du gör kommer någonsin kunna mäta sig med den betydelsen du ger det du gör i huvudet.

Vilket borde vara ett incitament att behålla det i huvudet.

Så varför håller du det inte i huvudet?

För mig tycks det vara så att jag behöver någon form av kärlek för att fungera som konstnär

och att bli älskad är att säljas

men att älska?

Jag räknar mina relationer som pengar. Jag räknar dig som pengar. Jag räknar alla människor jag känner som pengar. Jag vet de exakta avstånden mellan våra värden, och hur de rum vi befinner oss i påverkar dessa värden. Jag räknar mitt utseende som pengar, mitt arbete, min kropp, mina dagar och mina promenader och sen räknar jag hela mitt liv som pengar och jag räknar fel.

Detta är ett manifest om konst, värde och arbete. De ramar jag har satt upp för denna text är att förklara konstens egentliga värde, problem och räddning. Jag kommer inte lyckas med detta. Jag kommer inte lyckas med detta eftersom jag inte förstår det. Däremot vill jag försöka eftersom jag tror att konst och verklighet är samma sak; ett skapat och därtill säljbart värde.

Det var en ekonomisk kris 2008 som ledde till att jag fick en ökad medvetenhet om ekonomins spirituella och existentiella väsen. Det var i sättet man pratade om krisen, det var i känslan av kollaps och att den var överhängande. Idag pratar vi inte om den krisen på samma sätt, idag tycks inte krisen vara av ekonomisk natur utan demokratisk. I den ekonomiska krisens narrativ ligger historien om utveckling, att det går upp efter att ha gått ner, att det stabiliseras efter turbulens men den ekonomiska krisen har ingen ände den är i sin natur evig, den skiftar form.

Jag blev 2011 tillfrågad att skriva ett manifest om konst och ekonomi, jag påbörjade men klarade inte av uppgiften, dels för att jag trodde att jag var tvungen att skriva en redogörande text med reella fakta om den ekonomiska krisen och kulturbudgetens konsekvenser, dels för att jag fick ett annat uppdrag som gav betalt och framförallt för att jag blev deprimerad av själva ämnet och av mitt egna arbete. Min depression var ingen egentlig kris den vara bara ett tillstånd av meningslöshet och en känsla av att världen hade förstått något som jag inte hade gjort, nämligen att konst är till salu och att i förlängningen är även människan till salu. Den text som här följer är det ofärdiga manifestet med anteckningar ur mitt huvud, hur det tedde sig då och hur det ter sig nu. Texten är i sig ett misslyckande. Men att misslyckas är också ett sätt att leva.

1.
Om vi istället ponerar att vi redan har dött och att vi vaknar upp i ett landskap byggt efter konturerna av det som varit. Att vi ställer oss upp och sakta börjar montera ner själva fundamentet – och det visar sig att det bara är ytlagret kvar, alltså gipsskivor, isolering och masonit.

Det är kris, att kämpa mot den vore meningslöst.
Krisen i sig är meningslös.
Att ge någonting en mening är att sätta ett värde på det.
Att sätta ett värde på det är att förbereda en handel med det.
Att handla med det är att sälja det.
Utan värdering är säljandet omöjligt och säljandet blir till slut det enda sättet uppskatta värdet.
Vi måste sälja verkligheten för att ge den mening.

Until that day (one day I will quit counting you like cash), 2015, poster för artifice magazine

2.
Du är i ett hus med rum inuti, du söker och söker efter någon fyllnad, vad som helst; en möbel, en vas, exkrementer, men allt du kommer fram till är olika våningsplan. Inget innehåll, bara en manifestation av tomma rum. Du börjar till slut äta av väggarna – och tänker att det kanske var det du ville komma åt hela tiden, själva isoleringen.

All form av civilisation bygger på att hierarkiska relationer upprättas mellan människor. Människan värderas utifrån vilken typ av värde den skapar och detta är grunden till vår identitet – värderingen av oss själva och varandra och hur vi uppfattar avståndet mellan våra olika värden.
Den fysiska grundlagen för värde är följande:
All värdering byggs på höjden, alltså uppåt. Saker läggs på varandra och bildar staplar, högar och pyramider. Det verkar som att allt värde har en vilja att växa rakt upp, att alla våra tankar om värde skapar pilar och staplar och att alla våra bilder av värde byggs av olika storleksförhållanden. Av det växande och det som inte växer. Och en dag kommer vi ställa oss på varandra för att se hur långt upp vi kan nå och det kommer vara det slutgiltiga pyramidspelet och sen kommer vi falla ihop.

jo men vi har ju redan gjort det några gånger nu

3.
OM VI ISTÄLLET PONERAR ATT VI SKULLE VAKNA UPP RESA OSS UPP OCH RUSKA PÅ VÅRA SMÅ HUVUDEN. Att vi när vi monterat ner gipsskivorna vägrade sätta upp dom igen, lade dom på backen och satte oss på dom och rökte en cigg. Om vi istället skulle ponera att vi tog vara på ornamentiken, lade den planlöst omkring och lät det andra vila.

Konst är ett skapande av värde. Konst får ett värde genom att det säljs. Konst har inget egentligt värde förutom att det är ovärderligt. Att sälja konst är egentligen inte komplicerat, det handlar om att sälja något som är ovärderligt.

När vi värderar det ovärderliga skapar vi konstens grundramar.

Den exakta definitionen på ovärderlig är att någonting är så viktigt och värdefullt att man inte kan sätta något värde på det; extremt viktigt och värdefullt; nödvändigt.

En annan definition av det ovärderliga skulle kunna vara att det är utan värde, det som inte byggs på höjden, det som ligger platt ner.

Det värdelösa.

4.
allt är gratis och alla är glada

För att ett konstverk ska betraktas som exklusivt – vilket är konstverkets säljande mening – måste det framställas som något exklusivt. Definitionen av något exklusivt är något med begränsad tillgång. Alltså inte en marknadsvara utan en värdehandling. Utan de yttre exklusiva faktorerna och koderna skulle verken i sig förlora sin mening eftersom det värde som inte kan prissättas, d.v.s. någon icke ekonomisk betingad mening är omöjlig att fastställa. Till slut blir själva upprätthållandet av värdet hela värdet och själva meningslösheten en förutsättning för värdet.

På samma sätt är det ekonomiska systemet ett upprätthållande av fasaden av ett ekonomiskt system, alltså att visa att det pågår en handel för om människor tror att det pågår en handel så ökar handelns värde.

5.
Men jag är deprimerad

DET MÅSTE GÅ ATT SÄLJA MIG

Vaska Fimpen Merchandise, keps, stressboll, mugg, 2014

Man vill lyfta upp kultursektorn som en dynamisk kreativ smältdegel som är ypperligt anpassad för att stimulera näringsliv. Kombinationen av konstens ovärderlighet och marknadens prissättning ska alltså generera både ett bestående kulturellt värde och ett kortsiktigt ekonomisk värde som i sin tur ska kunna stödja kulturen tillbaka. Samtidigt måste kultursektorn börja anpassa sig till den gängse marknaden som en efterföljd av att man måste skära ner i kulturbudgeten, som en efterföljd av ekonomiska kriser, som en efterföljd av skapade värden som visade sig vara tomma.

ska slå mig in där med näbbar och klor jag ska slå mig in där med näbbar och klor och en dag ska alla älska mig

Konstnären är en framtidsmodell av en marknadsanpassad arbetare, någon som jobbar extremt konkurrensutsatt utan någon som helst trygghet, men med moroten att förverkliga sig själv. Där förutsättningen för dess överlevnad – kapital – i grunden förändrar dess drivkraft till att överleva. Konstnärens kreativitet bör kunna användas till att skapa nya finansiella möjligheter. Konstnären bör se till sin identitet som entreprenör och näringsidkare. Det handlar ytterst om att börja ta ansvar, att sälja sitt värde och sedan äga det i form av sitt namn och sin framgång. Att vara självförsörjande i sitt egna värdeskapande.

Ja det måste gå att sälja mig, till slut kommer det gå att sälja mig. Det måste gå att sälja mig och köpa dom eller att sälja mig och finnas kvar, måste gå att sälja bilden av mig, det säljs så många bilder och jag har ett bra ansikte och långa ben. Slår ett mynt på måfå mot vilken vägg som helst, ja och det ljudet ska definiera mig. Måste gå att sälja mig. Vet inte vilken del jag säljer om jag ska sälja vet inte om det är utsidan eller insidan och det gör mig asförvirrad och ofta fastnar jag i den tanken och sitter bara och tittar rakt fram och då blir ju inget sålt.

Problemet är bara att de entreprenörer man vill skapa, har inte en annan marknad att förhålla sig till än den kapitalstyrda och den kapitalstyrda marknaden räknar pengar och pris, det är ej en marknad för det värdelösa. Incitamentet att göra konst är inte att tjäna pengar. Incitamentet är att skapa något som inte går att värdera – det värdelösa. Att låta dessa varor utan värde ställas under en marknad som är byggd för reella värden, är att helt slå undan fötterna på konstens grundtanke.

Men vem ska annars köpa mig?

ska sälja mig gratis till ingen och ingen ska lämna tillbaks mig och på det sättet kan jag kanske hålla fast vid mig själv

Alla varor påverkas av sin marknad, så även konsten, när du gör den till en vara. Det enda sättet att motstå denna marknad är att inte bli en vara, enda sättet att inte bli en vara är att inte förhålla sig till en marknad. Vilket inte går. När det är faktiskt möjligt att veta vad du är värd. När det värdelösa har fått ett pris.

Depressionen kommer när man minst anar det. Depressionen kommer efteråt, då när man borde vara som gladast men när man är uttömd när man inser att allt jobb, allt det jobb man gjorde utan att få betalt inte ledde till någonting, att mottagandet aldrig kan upphäva arbetsinsatsen, att den bara befäster meningslöshet, människor klarar sig bra utan konst, dom lever och äter och sover utan konst.

Utredning på utredning kommer om konstnärernas dåliga ekonomiska förhållanden. Konstnärernas pensioner är under mänsklig standard. Konstnärer svälter ihjäl. Konstnärer har brödjobb. Anledningen till detta är egentligen tämligen självklar.

Att vara konstnär är inte ett yrke. Att vara konstnär är att bada.

Att vara konstnär är inte ett yrke, det är hela poängen med att vara konstnär.

Det är anledningen till att inte alla konstnärer jobbar som reklamare och att en del reklamare drömmer om att bli konstnärer.

Vi vill inte arbeta.

Depressionen kommer av att mottagandet är din enda betalning, enda bekräftelsen på att det du gör skulle kunna kallas ett jobb och att du någonstans är värdig medborgare, att du får finnas till, depressionen är din värdelöshet.

Det man glömmer är att i princip alla konstnärer ju jobbar, de har ju vanliga jobb som de inte pratar om. Jag har jobbat som personlig assistent i snart tio år, den yrkeserfarenheten borde ju gjort något med mig, borde ha format mig och gett mig kunskaper. Men det förblir ett liv som man inte låtsas om, ett tyst arbete och en skam att inte kunna försörja sig på någonting som ingen har något behov av.

I egenskap av konstnär har jag fortfarande en maktposition. Jag har gjort ett val att göra någonting meningslöst och svårt, medan jag i mitt andra yrke är fullkomligt maktlös. Lönen är låg, timanställningen evig och jag arbetar med att ta hand om andra människor, vilket är och förblir en manifestation av låg status.

fast egentligen kommer inte depressionen efteråt utan från början, eller den är där hela tiden

Att vara konstnär är det finaste man kan vara, det är lite som att vara adlig. Man tillhör en osynlig elit. Hur smutsig man än är har man tillgång till rum där det finns gratis vin och en självskriven, om än ständigt villkorad, respekt. Att vara konstnär är en högborgerlig sysselsättning. Ett gäng fria andar, lite som alver, som nästan-människor. Som alltid är nära pengarna utom räckhåll.

Kommer en dag börja äta mig själv och ser på något sätt fram emot det, har betraktat mig utifrån så länge nu att frågan om hur jag faktiskt smakar har väckts.

Konstnärens undergång är alltid konstnärens fel eftersom det är konstnärens val.

JAG SKULLE BÖRJA ÄTA MIG NERIFRÅN EFTERSOM JAG EGENTLIGEN INTE BEHÖVER MINA FÖTTER

Just denna ovilja till arbete hade kunnat vara en frihet och fördel. En ovilja att delta i det ekonomiska system som kontrollerar hela omvärlden. Man kan egentligen säga att konstnären är en typ av ekonomisk anarkist. Man tar brödjobben, söker stipendier, plockar de ruttna russinen ur kakan för att överleva, men man vägrar systematiskt att delta i den mest grundläggande ritualen. Du utför ditt arbete för lön.

Du arbetar istället gratis

Prostibulum Artem Vendit, t-shirt för museum / basic wardrobe 2016

Att vara konstnär hade kunnat vara ett sätt att frånsäga sig viljan att arbeta. Viljan att ha ett värde och viljan att sälja detta värde. Att gå i bräschen för det ickearbetande folket. Istället måste konstnären arbeta hårdare för att trygga sin inkomst och de som arbetar bör anpassa sig till konstnärens otrygga arbetsförhållanden för att överleva en otryggare arbetsmarknad. Alltså leva i tron att det värde vi producerar speglar vårt hela värde. Att skapa mening i detta meningslösa hav av tid är att tänka att vårt arbete förverkligar oss själva och att det är gott nog. Och vår identitet blir därmed säljbar.

utan lön.

Få konstnärer ser sitt sätt att leva som en politisk manifestation. Man talar istället om sitt arbete som ett kall, det enda man duger till, att man måste uttrycka sig. Allt utanför det egna skapandet hamnar på andra plats, till och med de små summor man lyckas förvärva går genast in i nya projekt, man är en luthersk soldat, redo att gå med blödande knän för att skapa ytterligare verk att lägga till den smala fåra som kallas konst. På samma sätt som man inte jobbar för pengar jobbar man inte heller i motstånd till pengar.

Skillnaden mellan konstnären och en lönearbetare är att vi inte uppfattar konstnären som ett offer eftersom den har gjort ett existentiellt val, den har valt bort något den inte villa ha. Detta är konstnärens makt, att den kan välja att leva i marginalen. Att de flesta konstnärer dessutom kommer från medel- eller överklasshem implicerar vilka som blir konstnärer, vilka som har råd att ge upp sin ekonomiska trygghet.

Men vad är ett arbete och hur arbetar man utan en arbetsmarknad, hur styr man sin egna tillgång när efterfrågan uteblir? Man gör det genom att alltid vara redo att någon ska vilja ha ens tjänster och i det tillståndet kan du aldrig sluta arbeta, man är i väntan, man sysselsätter sig under väntan, men drivkraften skapas av hoppet om efterfrågan.

Det finns alltså ingen semester, det finns ingen fritid, det finns bara ett hav av tid.

Konstnären är en framgångsdriven varelse, en paradox. Som inte lever efter marknadens regler och strukturer utan av sin dröm, en dröm vars bygge är en perfekt spegelbild av marknadens struktur. Eftersom samtiden i allmänhet och samtidskonsten i synnerhet inte har några ideal, någon mening eller tro, blir framgången dess yttersta mål – och dess enda väg.

Gick superlänge runt här och såg ingenting, då var det förvirrande men nu kan jag längta tillbaks till det, ett aningslöst irrande, för om jag nu inte längre är hungrig och om inget driver mig men jag ändå fortsätter måste jag inlemma ett nytt trossystem som gör det möjligt att arbeta. Och om det inte längre är den planlösa cirkelgången så måste det ju vara vägen rakt fram och någonstans är ju vägen rakt fram vägen mot framgången som mening och mål.

Konstnären äter luften före, mellan och efter framgången, drömmen gör det till synes meningslösa livet meningsfullt. Utan denna strävan är konstnären ett ingenting, oförmögen att skapa någonting. Konstnärens dröm om framgång är att bli bekräftad och älskad. Att vara sedd, förstådd och önskad är ju egentligen motsatser till konstnärens vanliga tillvaro. Dessutom handlar det om pengar, medel till fortsatt verksamhet, medel som gör att man inte behöver lönearbeta och istället kan producera konst.

Utan lön.

Konstnärens dröm om framgång är också det som befäster rummets makt. Konstnärer gör vad som helst för att komma in i rummet som ger dem identiteten konstnär. Konstnären behöver närheten till pengarna för att bli tagen på allvar och befästa sin maktposition, eller snarare den positionen i rummet som är nära men utom räckhåll till makten.

Jag har alltså nått den punkten då jag vill säljas

men om du säger att du anser systemet vara korrupt och därför inte tänker kämpa för att systemet ska godta dig lever du ju ändå genom systemet, du badar i det och du används av det och i slutändan står du antagligen inte för någonting. Men vad stod du för i början? Nä exakt, det var nog egentligen inte så mycket med det.

Radikal konst är den konst som på ett sätt inte ens är konst, som någonstans frångår konstens ramar och därför inte helt kan läsas som konst. Det är givet att ett problem för radikal konst är dess kvalitet, eftersom kvalitet måste ses i hur man jämför den med något annat, och radikalismen dör om den sätts in i en tradition. En radikal politisk handling idag tas inte på allvar, eftersom den är icke parlamentarisk och därför alltid kan beskyllas för att vara odemokratisk. Det är på samma sätt inom konsten – vi kan inte ta en helt icke institutionell radikal konstnärlig handling seriöst. Vi kan inte tillgodose den som en del av dagens konstscen förrän vi inlemmar den i institutionen.

Men om vi säger att konstvärlden är falsk och förljugen så stämmer det bara till viss del, eftersom det är den konstvärld vi har. Vi kan inte kalla konsten falsk om den följer sin egen natur och är det konst alltid har varit – en vara utan värde, i ständig rörelse.

Vi måste istället bygga ett nytt rum där du inte behöver gå runt utan att hitta. Egentligen kanske vi borde bygga ett rum utan väggar, ett rum som redan i sin konstruktion stödjer det misslyckade

ett rum som är platt

ett rum för det värdelösa, en plan yta att ligga på, där det värdelösa kan sprida sig utan att växa uppåt.

För det slutar alltid med väggar och tak och jag är trött på det.

Till skillnad från konstnären har konsten inga drömmar, den sover tyst. Konsten kunde ha skapats för hundra år sedan eller igår. Konsten har inga känslor och inget mål. Konsten är inte en människa. Konsten har inte ett eget liv. Och inga egentliga problem. Konstens funktion är att identifiera människan som en fri varelse, en varelse vars syfte är att inte vara i produktion.

och så det där om att vara en bula för verkligheten glöm inte det, det handlar om att verkligheten är nån form av rak väg och att konsten är en bula på vägen som alltså får asfalten att spricka det är en fungerande bild av frihet för den påminner om när knoppar brister och att det gör ont

Konstens funktion är att stå som symbol för den andra och det andra. Det okända, osynliga som omger oss, men som vi inte kan se.

jag trodde att det bara var jag där och att ingen kunde hjälpa mig ta ner väggarna så det blev aldrig riktigt så att jag bröt ner allt och satt och rökte cigg i utopisk planlöshet det blev mer så att jag gick in i en skrubb och inte hittade ut

Konstens funktion är att representera drömmar om objekt utan funktion. Att symbolisera det funktionslösa samhället, ett paradisiskt tillstånd av frihet och nakna kroppar.

sen satt jag där och räknade dagarna det hade tagit mig att hitta dit och om det verkligen var nödvändigt

Konstens funktion finns inte. Konst är inte och kommer aldrig vara en naturlig del i vårt samhälle. Konsten är naturvidrig.

och sen somnade jag

Det finns en gräns för hur mycket man kan göra gratis, det finns en fysisk gräns, när det till slut blir oviktigt och då spelar dina ideal inte så stor roll för du orkar inte mer och det är inte så att arbeta gratis är ett val hur mycket man än älskar den friheten det ger, att arbeta gratis är att arbeta gratis och det gör någonting med dig. Det gör någonting med hur du uppfattar ditt värde.

När vi säger att konst är värdelös, säger vi att människan är värdelös, när vi säger att konsten har ett pris, säger vi att människan har ett pris, när vi säger att konsten är värdefull säger vi att människan är värdefull. Men vad bygger detta värde på, är inte både konsten och människans värde sammansatta av både ett ekonomiskt pris och evigt värde i form av ovärderlighet? Det ena värdet fungerar inte utan det andra. Vi kan alltså inte utesluta konsten eller människans ekonomiska värde från dess själsliga, dess ovärderlighet. Men det här med att vi köpslår med dess ovärderlighet.

det gör nåt med oss

att bara vara glada över att få finnas till

gått runt här ett tag nu

och att ge någonting

och en åtta är också som en cirkel fast med en knut i mitten

som inte betyder någonting

som om det vore ett trapphus där man bara kan gå upp eller ner

för någon annan än mig själv

vill bara säljas nu

som ett privat misslyckande

vill bara säljas nu

Pressbild för museum, 2016