Någonstans börjar jag. (Är jag skyldig att säga eller ens veta vad det kommer att handla om?) Låt oss vistas här. På liten yta.

Fönsterrenovering i huset där jag bor. Presenningar som bandage för skadade ögon. Den evigt mänskliga fantasin att öppningar kan se. Att förslutna håligheter är blinda. Stark känsla av obehag och oordning. Ett tillfälle att falla tillbaka i hjälplöshet. Tillbaka? Det finns ingen där. I hjälplöshet faller jag framåt och tar emot mig själv. Men när de gula fosterhinnorna infunnit sig och det inte gick att se ut och på något sätt inte heller gick att orientera sig infann sig känslan av … Av något annat. Ordet fosterhinna. Jag upprepade det. Respit och utveckling. Tankarna koncentrerade. Sängen den enda platsen. Här kan allt hända. I tanken.

Jag började drömma tydligare än på länge. Fosterhinnan? Det som skall hinnas innanför hinnan, innan den brister. Jag drömde om min mamma. Mindes hennes doft jag alltid känt mig ambivalent inför. Plötsligt var där ett minne som inte tvekade mellan längtan och obehag. Hennes kvardröjande doft av kropp och parfym i nästan rena lakan. (Jag lägger min kind mot hennes kudde. I minnet är det som om jag just med kinden kunde känna kärlek). Det minnet hade varit undangömt så länge, i över tjugo år. Jag är på jakt efter vändpunkterna. Det är utmattande. Men det gör mig stark att veta att jag är en sån som jagar.

Jag drömde om en visa som nog inte finns utanför drömmen. Den hette ”Mor, mor säger”. När jag vaknade var det jag som var modern. Modern som säger, säger.

Lojalitet. Att man kommer åter. Vetskapen eller åtminstone antagandet att det inte är för sista gången även om det är just så det känns. Barnet har en talang för det. Att inte påstå men synliggöra banden. Finns det något att förlora? Det som vi i vuxenvärlden kallar ekvilibrium? För att befästa bandet är också att tillåta sig att känna smärta. Det vill säga saknad. Vem är det jag talar om? Skrivandets lojalitet. Det repetitiva. Det tematiska. Hej, här är jag igen. Ingenting går över. Dämpas, skingras, flockas, utspädda likörer. Ja. Övergår. Ja. Går över? Nej.

Någon frågade mig om skrivandet. Vid ett övergångsställe slog det mig att jag skulle vilja veta hur man gör, verkligen gör för att skriva en bok. Men min fiktiva vän i huvudet svarade att ” det finns ingen manual och fanns det det skulle boken bli föga läsvärd”. Jag svarade ”Ja, ja, ja!” Det jag undrar över är varför jag så starkt tror på själva talandet? Bara man sticker ner sin hand, sin blick eller tunga tillräckligt djupt så finns berättelsen där. Och den är levande och alstrar mening. Jag ger mig rätten att tala fragmentariskt. Och, höll jag på att säga, detta trots att jag är kvinna.

Jag vill inte vara otydlig. Kanske är det en av drivkrafterna i skrivandet. Inte att finna svar eller förklaringar utan att göra något tydligt. Abstraktioner? Ja. Fragment? Ja. Men det formlösa vill jag ge en form. Jag blev retad för det när jag var barn. Mitt överdrivet tydliga sätt att tala. Som vuxen, en av få neurotiska beteenden: Om jag råkar snubbla, famla, tappa något ser jag det som ett tecken. Inte en slump, inte något som jag kan ha överseende med. Det betyder något. Inte hos andra men hos mig själv. Det är en otydlighet. Det sluter inte upp, ligger inte an. Det livar inte. Formen skingras. Något glider mig ur händerna. Snart finns jag inte mer.

Jagar? Det låter hetsigt men till och med jag vet att jakt handlar om tålamod och tystnad. Att under långa pass känna tystnaden i munnen som en smak. Min fråga är: Hur står man ut med denna tystnad utan att också malas ner av ensamhet? Är det inte orden som utgör immunförsvaret? Den fiktiva vännen svarar ”Genom att frångå idén om jaget. Genom att ta udden av det enastående. Det enastående är ensamt. För ensamt.” Jag fyllde nyss år. Jag borde vara mognare än den tanke jag nu tänker: ”Ingen kan känna ensamhet så som jag!” Jag skulle kunna be om ursäkt för den tanken, släta över den. Det är väl ingen tävling? Man skulle kunna svara mig vänligt och avfärdande ”Må så vara”. Låtsasvännen, kritikern: ”Det är alltför allmängiltigt. Och generande.” Vi släpper det nu.

Jag drömde att jag såg in i någons ögon. Och jag tänkte att det finns en vinkel där man kan se något som trots allt handlar om kärlek mot alla odds. Och det är möjligt att den kärleken eller igenkänningen, lystern kanske, är för svag, för bristfällig. Men den finns. Jag kan utvinna den. Även det ytliga har ett djup.

När jag vaknade tänkte jag kring det. Att utvinna substans ur andras blickar. Mötet där. Vari ligger värdet? Det vet man inte innan. Det finns en evig naivitet i det. (Bekräftelse, ett ord man kastar ur sig alltför lätt och med idén om att det är solkigt.) Men också ett sår som både slickas och hålls öppet. Att både ge och ge upp sig själv. Till vilket pris? Den fiktiva gestalten i min hjärna: ”Priset är något man bara tillfälligt bör tänka kring. Man bör inte tänka i termer av kostnad. Men ibland måste man ta en paus. Sluta ögonen.”

Seendet blir som tydligast i vändpunkten. Ja, men det är inte hela sanningen. Det finns en klarhet där. Pupillen. Pennans spets. Men tålamodet, ett långsamt, liksom idogt seende letar inte enbart efter punkter. Öppnare platser. Manöverutrymme. Det vill säga tid.

När det skrivna är en bok. Vad händer då? Författare brukar jämföra det med ett barn och barnafödsel. Författaren, föräldern är rädd om boken, barnet. Man kan också känna rädsla för boken, barnet. Varför denna tystnad, motsträvighet? Varför växer inte boken som den ska? Barnet? Men kärleken till barnet upphör inte så som kärleken till boken gör det. När boken är färdig överlämnar den sig till läsaren som ska utvinna den. Sluka den? Så är det inte med barnet. Eller? ”Jag skulle kunna äta upp dig!” Likheten snarare än olikheten. Att som tonåring separera sig från föräldrarna och låta sig slukas av passioner, förälskelser, sex. Önskan om att bli sedd av främmande ögon. Definierad utifrån. Jag: ”Du är den vackraste jag vet!” Barnet: ”Det säger du bara för att du är min mamma!” Jag kan tala som förälder. Jag kan tala som barn. De två rösterna kan jag inte sammanfoga. Men som författare å ena sidan, läsare å den andra? Det är som att med viss rädsla trä sina händer genom ett ljust garn. Glesa maskor. Huden där innanför.

Jag somnade i fosterställning. Förläst? En överdos. Mättnad är ju att inte kunna tillgodogöra sig de sista tuggorna. De flyter ovanpå, har ingen plats att sjunka in. Bindemedlet räcker inte till. Alla håligheter fyllda, utjämnade. Stucco lustro. Men utan stucco lustrons svalka.

Att skriva en löpande text. En text som vill bli knullad? Ha! Ja, det tål att tänkas på. En text som forsar fram. Men på samma sätt som jägaren befinner sig i stillhet, kan en fors rinna fram i mycket stillsam takt. Den där texten i jämförelse med poesin. Hur poesin uppstår, utkristalliseras och blir synlig. Det slog mig när jag skulle somna. Fosterhinnorna gråbleka, aningen skrämmande. Tänk om ytterligare ett foster skulle framträda, skugglikt i mitt sovrum? Poesin är en gåva, även om gåva är ett komplicerat ord, som är hemlig för en själv. Som att skriva med slutna ögon, försluta texten i ett paket eller föra ner den i ett kuvert. Med tungspetsen slicka igen kuvertet för att sen öppna det igen. Paketet, kuvertet. Bli den första läsaren. Mottagaren av gåvan. Och nej, det är allvarligare än en lek trots att lekar ju bottnar i allvar eller tvärtom, dyker upp till ytan i ytans allvar. En födelsedagspresent? Det är den som föds som är presenten.

Boken. Ett fuktigt, levande objekt rullat i pigment. Läsaren färgas beroende på beskaffenhet. På vissa fastnar pigmentet bara i pannan och på fingertopparna. På några bara på ärmarnas muddar eller skjortkragen. På andra dröjer färgen kvar på läppar, i ögonhår, på insidan av låren. Är det en passande metafor? Faran med metaforer: att de belyser tanken men också tvingar tanken till vägs ände. Mättnaden. Pigmentet?

Pigmentet så som jag tänker mig det är inte så mycket mening som ett erbjudande. En öppning. En plats för förvandling. Bokens plats. Drömmarna hör också dit, med sitt särskilda pigment, mer undflyende och pollenlikt. Blir allt till språk? Min fiktiva vän i huvudet har tystnat. Jag är ensam nu men kanske även mindre ensam när jag sluter tätare om mig själv. Drömmarna, mardrömmarna. I mina fönsterlösa rum. Till bristningsgränsen. Allt får plats. Nej, så är det inte riktigt. Men det är inte drömmarnas berättelser som bekymrar mig utan rummet där de ska bo. De tar verkligen form här. Men sen måste de förlösas. Inte är det väl så farligt om de en dag skulle te sig främmande?

Johanna Ekström 2016