Jag satt på flyget från Stockholm till Malmö och måste ha somnat. Jag drömde om konst och så drömde jag om litteratur. Inget märkvärdigt med det. Jag jobbar med båda delarna. Jag skriver böcker och gör bilder.
Jag ska försöka återberätta drömmen. Den var helt surrealistisk. Jag minns bara delar av den. Det finns en allmän idé att det skulle vara tråkigt att lyssna till andras drömmar. Men när jag frågat runt så verkar folk inte alls ointresserade. Däremot är det många som säger sig bli uttråkade av långdragna semesterskildringar. Jag har en vän som när vi ses brukar säga: ”Ok, let´s talk about the bad things!” Jag menar inte att drömmar skulle räknas som ”bad things” men de är oftast mer ambivalenta än semesteranekdoter. Drömmar är ju sanna på sina egna premisser. Semesterskildringar är nästan alltid påhittade, överdrivna eller censurerade. Man vill inte höra censurerade historier. Man känner på sig att något är bortplockat. Man ser inte det som utgått ur berättelsen. Men man känner det. Det suger till, känns lite som ett vakuum.
Jag drömde att en konstnär skulle göra en skulptur. Han tänkte bygga en klätterställning för barn i färgerna rött, vitt och svart. Från de flesta perspektiv skulle den se oskyldig ut i sin lite konstruktivistiska utformning. Men från en enda vinkel, inifrån en byggnad som fanns i närheten, ett museum skulle den oskyldiga lekställningen förvandlas till ett hakkors. Ja, det var verkligen en mardröm. I drömmen fastnade skrattet i halsen. Ja, det var verkligen ett skrämmande verk. Uppsåtet var att visa upp vår oskuld, vår loja passivitet. Barnen klättrar på en drakes rygg men plötsligt vänder sig draken om och sprutar eld. Hur kunde det hända? Vi trodde att någon tagit hand om elden, klippt av den där förbindelsen mellan impulsen och elddepån hos draken. Så skulle det kunna låta. Upprörda föräldrar. Brännskador. Barnen får leka inomhus i stället.
I drömmen blev några väldigt arga och kränkta av konstnärens idé. Man kan inte avbilda symboler för ondskan i vårt klimat och så som världen ser ut. Vi har det risigt som vi har det. Men konstnären menade att det är nu det är som viktigast. Vi måste röra vid mörkret, vrida och vända på de aggressiva krafterna. Se vad som finns i säcken. Först då kan vi sortera idioti från riktig illvilja. Chansartad dumhet från sann rasism. Det är nästan bara i filmens värld som ondskan är uppenbar och taktilt skrämmande. I verkligheten ser den annorlunda ut. Rädslan för det okända, rädslan också för det finstilta, ambivalenta. I drömmen tänkte man sig att hakkorset som också var en klätterställning var rasisitiskt eller skulle kunna sprida ett budskap om att rasism är bra. Rasism är lekfullt. Man luras in i det. Lite som med rökning. Några blev ledsna på allvar. De blev nästan sjuka. Det var några som själva blivit utsatta för antisemitismens vindar. De kunde inte ta det helt enkelt. Konstnären tyckte inte det var svårt att förstå. Han ville skapa debatt och röra upp en aning. Vrede kändes intressant men sorg? Nej, det kändes svårare.
Ondskan mitt i solens sken. Uppsåtet. Oskuld förvandlad till skuld. Hos konstnären? Nej, hos verket. Och hos åskådaren? Det är svårt när betraktaren anser sig vara allvarligare, djupare, känsligare än verket. Det stämmer inte för alla. Kränkning? Solförmörkelse. Illa berörd? Eller berörd.
Jag tänker sällan på mig själv som judisk. Jag har en judisk pappa. Om nazisterna invaderat Sverige hade jag och min bror inte blivit till. Man kan inte se på mig att jag har judiskt påbrå. De bondska generna tog överhanden. Min bror däremot. Han har mörkt hår, bruna ögon. Skulle kunna tas för arab hur lätt som helst. En gång hjälpte jag till att servera på en sommarfest hos en judisk släkting. När jag stod och diskade kom en man och knackade mig på axeln. Han frågade om jag var ”ett litet judesvin som far min?” Jag sa ingenting, kunde inte ens möta hans blick. Hans knappar i den marinblå kavajen blänkte.
Skulle vi skruva tillbaka tiden till ett svenskt 40-tal skulle vi alla vara rädda. Men hade det gällt rena påhopp och trakasserier på antisemitiska grunder hade min bror legat risigt till. Om våra barn 1940 klättrat i en lekställning som i en viss vinkel visat sig vara ett hakkors? Det hade skrämt skiten ur oss, trots borgerlig uppfostran om ”stiff upper lip”. Jag hade ropat till mig barnen och de hade lytt ovanligt fogligt eftersom de hört att min röst lät alarmerad, med ett gällt vibrato medan min bror tagit fram en för tiden ovanlig framtidsmaskin och googlat konstnären. Googlat uppsåtet. Men hade vi litat på det? Hade vi trott honom om gott? Hade vi haft råd till det då?
Och nu? Är vi så skrämda av världsmörkret och det politiska läget att vi inte förmår stanna upp i ambivalensen? I det obekväma. Om ingen kommer till skada. Klätterställningen är väl en säker lekplats? Eller? Åh, det får inte hända våra barn något ont. Vad som helst men inte det. Inte det.
Min dröm är så orimligt lång. Allt rörs ihop nu när jag försöker återge den. Jo, man ville inte att skulpturen skulle uppföras. Den kunde skicka fel signaler, trots att det troliga är att de felaktiga signalerna främst skulle skickas till såna som jag själv. Alltså signal till fel person. Sovande, privilegierad, knappt judisk om det nu hör hit, högt ovan Sverige.
Någon har sagt: ”Ambivalensen är den enda sanna andningen”. Det är sant så länge man med det inte menar att man i verkligt centrala frågor eller i verkligt prekära lägen står och svajar. Nej, med ambivalens menas här en mån för det obekväma. Reaktionerna var allt annat än passiva. Folk blev som galna. Och samtidigt och det är här jag tappar greppet om drömmen så hände det en annan sak på Whitney Museum. Svårare, sårigare, verbalare. Det handlade om en konstnär som gjort en målning hon döpt till Open Casket, baserad på fotografiet av den lynchade, färgade pojken Emmet Till. Han blev fjorton år. Hans mamma krävde en öppen kista. För alla att se. Bara de som älskade Emmett Till kunde se att det var han som låg i den öppna kistan. Man kunde känna igenom honom på hans näsborrar. Den vita konstnären som gjort en abstrakt målning av Till ville väl. Men eftersom hon är vit och privilegierad, inte färgad missförstods hennes uppsåt. I drömmen förstår jag det. Till och med i drömmen. Och hon med. Men det är svårt. Kommer det en tid då en vit konstnär kan porträttera ett svart trauma? Ligger det för nära i tiden? Återigen ett övergrepp, ett utnyttjande av levande, rått och smärtsamt material. Vad hade James Baldwin sagt? Jag vet att han hade talat.
Även abstrakt konst kan vara provocerande. Eller emotionellt upprörande. Men det rör sig oftast om subjektiva värden, inre genklanger. Inte hakkors. Jag drömde att några som starkt motsatte sig idén om hakkorsverket var Sverigedemokrater. ”Vi är inte så enfaldiga att vi rakt på lajkar den typen av symboler! Bort med hakkorset. Vi jobbar inte så.” Jag drömde att en gammal judisk dam, en vän till min farmor sa: ”Uppför skulpturen. Den gör mig ont. Men det är värt det. Den väcker debatt. Mer än ett hakkors står den för den fara som vi aldrig tror ska drabba oss. En struktur så försåtlig i sin konkretion. En giftspindel. En varning utfärdad.” Är det enkelt? Bara i drömmen är det enkelt eftersom väl alla roller spelas av oss själva?
Litteraturen? Det är en annan historia. Jag drömde att alla läste James Baldwins Notes of a Native Son och The Fire Next Time. Att alla läste Marguerite Duras Smärtan. Jag drömde att jag drack Campari med Duras, att jag var Baldwins pojkvän. Jag hette David men befriade mig tillslut från skam och självhat. Eller så hette jag Giovanni, men jag fick leva vidare som bartender, inte dö. Mitt i solens sken.
Johanna Ekström, 2017