Och annat

ACAB

Av


ACAB! verkar vindrösten skrika, tvärs genom mina intryck av CENTER JENNY (Ryan Trecartin), men fortsätter på ett annat spår bara för att krångla till det: Vinande isrepliker, coola och söndermixade, övergår istället till att tala om sig själva, omformulera sig (jag-jag-jag-jag-jag) och tömma till och med det kriminella pop-idiomet på oväntad personlighet och kvarslemmande autenticitet. En godisvirvel drar ner tolkningsförslagen i tråkighetsträsket. You’re boring! I’m bored. Hur skall detta kunna redas ut, när berättelsekatastrofen verkar ha blivit en sorts visuell, krängande trollpackeramsa att omintetgöra skapelsen med? Varför bringa ordning? Slumpmässig ordning, får det slumpmässiga svaret bli: härmed pressas författarsubjektets allergiska reaktioner inför Trecartins skarpa, uppsluppna arbeten in i följsam bokstavsordning och pedagogiskt missbrukad sekundärlitteratur. Så långt allt väl, men omtagningarna då? Kommer inte de att ställa till det på nytt?

ACAB! verkar vindrösten skrika, men fortsätter på ett annat spår bara för att krångla till det: Vi tänker oss gärna jaget och nuet som en sammanslagen dubbelpunkt, krypande längs livslinjen. Vi tuggslaskar lika gärna multipla världar, föränderliga minnen, framtidsutsikter, vår oförmåga att leva i nuet, diverse personlighetsprojekt. Allt detta nonsens måste få ett slut, vårt ofärdiga ordningssinne har inget med existensens praktik att göra. Eller döljer självbefläckelsetvånget rentav något av reellt värde? Talseriemagi, bildassociation och bokstavsordning betyder mer i egen rätt och fungerar bättre som sig själva än vad föregående passager verkar hävda. När ögat och munnen i samarbete med blodomlopp och hörselorgan stavar sig igenom en lång, lång dikt vid namn ALFABET (Inger Christensen), så händer det att perceptioner inte längre upplevs som partikulära erfarenheter. Detta skulle eventuellt kunna bero på att läsaren, förflerad eller fragmentariserad, utsatts för maximal geografisk spridning (mycket tyder på detta), och avstånden mellan jagklonerna eller jagbitarna skulle då kännbart sabotera upplevelsen av tidigare nämnda dubbelpunkt, eller rentav avslöja bedrägeriet. Vi kan lugnt anse detta verifierat av jagets rytmiserat uppenbara skenhelighet, dess till sitt väsen fiktiva härochnuhamrande, utan att underkänna andra sanningar: skenbarhet förflerar och fragmentariserar på bunden vers, ofta i takt med hjärtats slag. Att läsa kan innebära smärtsam vidgning/bristning, en allmänt känd internettriumf (men nervbanan lever vidare). Om vi läser/avläser historiska minnestrådar, morgondagssuccessioner, utdragna måttband mellan kroppar, remseringlande filmanekdoter eller ANALFABETEN (Ivar Lo-Johansson) spelar mindre roll. Huvudsaken är att blicken fortsatt lyckas se det katastrofalt och underbart produktiva i ständig avhändning. Drömmen är att allt som passerat skall finnas till exakt just nu och samtidigt, parallellt. Och inom bekvämt räckhåll, så det enkelt kan kamoufleras eller förstöras; vi behöver fnissande avväpna den förhatliga saknaden. De gamlas världar suddar vi ut. Deras kamp är ännu inte vår. Vi hånar det vi ändå minns av deras levnadsomständigheter, men skrämmer upp oss inför utsikten att tappa denna mänsklighet, vårt möjliga arv. Vi berusar oss genom att oupphörligt erfara oss själva som berövade, och detta är till hälften ett val, det är fruktansvärt komiskt alltsammans. Men det nätformiga, rottrådstrassliga robottänket i en biologiskdigital metafysik verkar även det hämta sitt näringstillskott från outtömliga men snåla förråd av skenbarheter; dubbelpunkten på linjen är inte skild från denna outtalade multidramaturgi, vilket i en diskurs som hanterar APOR, CYBORGER OCH KVINNOR (Donna Haraway) får de mest extrema konsekvenser för oss alla. De kön och identitetsförhållanden vi tolererar förökar sig och muterar utombegreppsligt subversivt, vilket förstör protesfamiljens manuslydnad, samhällsnyttans utvecklingskurva, sf-spådomsfåran i en påstått begriplig handflata. Därmed ändras det förflutnas tolkningspunkter; de förgås kanske, och vår uppväxt är oss numer totalt främmande, en sorts oälskat prydnadsföremål i någon annans fönster. Vi tar därför motvilligt del av BARNDOM I BERLIN (Walter Benjamin) och vägrar lära oss något. En frånvaroavgrund anas: det konkreta villkoret för produktion av användbara identiteter är vakum, övergivenhet, vilket skildras bland annat i BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL (Johannes av Korset) med snirklig skärpa och förklädd men förfärande insikt. Och ändå: de andra, denna skrattande tomhetsvirvel, måste ta plats i ett och samma faktiska ansikte och därifrån stöta oss till lydnad eller övergrepp med lättigenkänneliga drag, med påstridig fysikalitet. Och de måste alltid ha gjort det, de måste alltid göra det, inbegripna i en sorts sammanslagning av frimureri och natur. De är växelvis gangsterkollektiv och polisdito, inget onormalt alls, och vi görs till funktioner av dessa fluktuerande tillstånd (bara den depressiva tråkigheten kan rädda oss). Låt oss samla dem och se dem i det gemensamma ansiktet; låt oss kalla dem vid ett och samma namn: Dijem. Och Dijem är en han, eftersom jag (ja!) begär honom. Han är bögen i BÄRA MISTEL (Sara Lidman). Han onanerar till repeterade bilolyckor i CRASH (J.G. Ballard). Dijems angrepp på världen får inte plats i DEN BANALA ONDSKAN (Hannah Arendt). Han utgör i sin ensamma person hela den likvifaktionistiska ideologin så som DEN NAKNA LUNCHEN (William Burroughs) beskriver den. Dijem mässar hånfullt eller hyllande rytmiska passager ur DET ANDRA KÖNET (Simone de Beauvoir) på repeat; det är nedbrytande och meningsupplösande. Han är den unge älskade/älskande bögmannen, det vill säga döendets samtalspartner, i den obekvämt uppriktiga boken DET ÄR ALLT (Marguerite Duras). Av denna anledning använder och kopierar/sprider Dijem DÖDA HONOM! (Kristina Lugn) som manual för politisk aktivism, men är av princip för lat för att slutföra. När de heroiska herrar som genomdryper EN VÄRLDSOMSEGLING UNDER HAVET (Jules Verne) drömmer sig tillbaka till transvestitiska ungdomsövningar, så är det Dijem som skrattkacklar sönder dem i paljettigt konfettiflickrande pixelskärvor från andra sidan det förflutnas spegelglas. Underhållningsvärdet är enormt, outtömligt. Vi kan inte leva utan detta. Den alfabetiskt ordnade men i övrigt icke tillrättalagda litteraturlistan fortsätter med titel efter titel, en dikt i egen rätt, färdig att filmatisera: FÅGEL BADAR SNART I VATTNEN (Gunnar Björling). GENUS OGJORT (Judith Butler). GRIPA (Henri Michaux). HOMOSEXUAL DESIRE (Guy Hocquenghem). HUR DET ÄR (Samuel Beckett). HÄSTENS ÖGA (Sonja Åkesson). INNAN MÄNNEN (Nina Bouraoui). JEG ÆDER MIG SELV SOM LYNG (Olga Ravn). JONER (Katarina Frostenson). JULIETTE (Markis de Sade). KOM (Mara Lee). LUST (Elfriede Jelinek). LÄMNA MIG INTE (Stig Sæterbakken). MALINA (Ingeborg Bachman). MIGRATIONER (Gloria Gervitz). MIN SISTA SUCK (Luis Buñuel). NATTEN (Willy Granqvist). NEKROFILEN (Gabrielle Wittkop). NYMÅNEN (Rabindranath Tagore). NÄRMARE (Dennis Cooper). OCH JAG RUSKADE EN ÄLSKLING (Friederike Mayröcker). ORLANDO (Virginia Woolf). PASSIONEN ENLIGT G.H. (Clarice Lispector). PIANOLÄRARINNAN (Elfriede Jelinek). SARAH (J.T. Leroy). SJÖMANNEN SOM FÖLL I ONÅD HOS HAVET (Yukio Mishima). SKOGSHUGGNING (Thomas Bernhard). SNART GÅR JAG I SOMMAREN UT (Ann Jäderlund). TESTO JUNKIE (Beatriz Preciado). TYNGDEN OCH NÅDEN (Simone Weill). UNDERGÅNGAREN (Thomas Bernhard). VINTERMINNE (Bengt Emil Johnson). VÄRLDENS VÄRLDSLIGHET (Martin Tistedt). ÅRHUNDRADETS KÄRLEKSSAGA (Märta Tikkanen). ÄLDREOMSORGEN I ÖVRE KÅGEDALEN (Nikanor Teratologen). ÖGATS HISTORIA (Georges Bataille). Dijem läser inte böcker av Georges Bataille, och intresserar sig inte för tänkbara visuella gestaltningar därav. Dijem är den där som saboterar föreningens soprum. Dijem representerar ett folkslag och ett sätt att leva som är så vansinnigt underhållande och främmande på Youtube att ingen som tillhör de normalas krets kan annat än skratta och Facebookpeka, det är skönt att ha en uppgift och ett tilldelat värde. Dijem lagar utmärkt husmanskost men betalar sällan sina räkningar i tid. Dijem är fienden. Dijem, å andra sidan, handlar helst ekologiskt och närodlat, vilket tyder på att han trots fientligheten kan vara vänligt sinnad. Dijem är nämligen som folk är mest, fast bättre, på många sätt. Dijem är ett sammansvetsat gäng hårda springbreakbrudar, nyligen häktade av snuten. Dijem snattar, eller så snattar han inte. Dijem röstar på det sämsta partiet. Dijem skriver alla tvättstugelappar i hela universum. Dijem har råd att postorderprenumerera internetledes på nya underkläder istället för att tvätta (så himla deppigt att tvätta). Dijem använder sina privilegier. Dijem smygfilmar mina tillkortakommanden och säljer genansen vidare under eget varumärke. Dijem gör mig glad. Dijem förespråkar ett fullkomligt otänkbart sätt att sminka sig, att framställa sig själv: det vill säga: i ohängd pluralis. Dijem hemlighåller sin hivstatus. Dijem tvingar alla att kolla på en gammal ondskefullt gladpsykotisk och snällsarkastisk dansrulle med Michael Clark och Leigh Bowery från ett plötsligt inte alls avlägset åttiotal. Dijem blir åtalad för allas vardagsförseelser men lyckas med några enkla, magiska gester göra sig fri från denna massprojicerade skuld som ändå är hans och tillvarons själva essens. Dijem tar det hela med en klackspark och går vidare. Dijem meddelar oss sitt beslut. Dijem föredrar Center Jenny framför mig, han föredrar alla, han föredrar Ryan Trecartin och jag hämnas genom att fåfängt skrika efter polis, genom att aldrig uppmärksammad peka, beskylla, förråda. Är detta jag? Förhoppningsfull väntan. Pausad förväntan. Men nej, det är ju jag som varnar för snuten, de är på väg, stick.

ACAB! verkar vindrösten skrika, men fortsätter på ett annat spår bara för att krångla till det: Det finns de som måste bestämma över mig, och de som vill det. Bara två sorter. Jag är inte beredd att ge upp min juvenila så kallade bestämmanderätt i något av fallen, trots att jag aldrig varit en riktig person, snarare flera oriktiga, i delar, i sektioner med kablar emellan; jag är inte beredd att acceptera verkligheten och människorna så som de är. Vem är det? Omständigheter är till för att ignoreras. Mejid lyssnar uppmärksamt på min vindröst men förstår nog inte. Jag orkar inte tycka att förståelse är eftersträvansvärd. Han har rätt att trycka ner mig mot golvet, jag skulle bara önska att han ville slå mig också. Mejid underminerar polisens arbete i mig, han öppnar upp och upphöjer; förbudsskyltarnas dekorativa kvalitéer förstärks på funktionens bekostnad. Mejid vet vad som är viktigt här i livet, vi skrattar alla gott, kissar och går och lägger oss. Mejid är fruktansvärt snygg. Han frågar mig tiotusenkronorsfrågan: Vem är du? Men smyger in en ledtråd, en krok i betet. Jag accepterar. Den som vill veta något om mig måste alltså hitta på det, och detta går inte att komma ifrån: ett grundantagande, paragraf nummer ett. Systemet bygger på att samtliga underliggande digitala kollektivs extrapolerade konfliktenergi spjälkar ut universum för att upprätthålla dess materialitet och begriplighet och skämtkaraktär. De vill oss inte nödvändigtvis illa, de som reglerar detta spel och ständigt utökar lagboken, men heller aldrig väl. Paranoians och psykedelians naturlagar säger oss detta. De som genomforsar allt vi tänker har det konstant uttalade sista ordet. De har all makt för att de utövar all makt. Även Mejid inser detta, och det gör honom bedrövad. Han ser att de är överallt, oräkneliga mängder per verklig människa: styrande spökskuggor, oknytt, demoner, byråkrater, poliser, änglar, trixters.

ACAB! verkar vindrösten skrika, men fortsätter på ett annat spår bara för att krångla till det: Trixterbrudarna skjuter sönder tidslinjen med sarkastiskt smicker. Till och med: de skjuter sönder alla tänkbara tidslinjer med sättet de accepterar andras sarkastiska smicker hårt kastat mot den egna multipersonen. Här framkrigas stimulus och respons, så hastigt avlösande varandra att klippklickljuden övergår i ett vasst surr, sedan i en långt mer insisterande ton, och detta för att perceptioner är värdelösa på samma sätt som relationella verklighetsuppfattningar är det. Självhävdelse är den roligaste undermineringsstrategin av dem alla. Vi är självklart losers, alltid. Trixterbrudarna är inte materia, de är stil, de är animationens barnbarn och animationen föddes av så kallade människor under dinosauriernas diktatorregim i en fjärran, mycket tråkig urtid. Trixterbrudarna är sig själva (!), utan centrum (denna onödiga protestantuppfinning!) och utan första orsak. Trixterbrudarna har rätt, i allt. Den ena är den andras subrutin och vice versa. De trashar universum och behöver ingen utifrån given eller erkänd auktoritet i sina handlingskroppar för att göra så, eftersom det är roligt. Allt detta är antiexistensens krön och bergfasta självmotsägelse. Men någon, någonting fastnar i en mikroloop: Jenny. På så sätt är tillvaron dessvärre räddad. Filmerna fortsätter, litteraturlistan är sedan länge lämnad därhän. Här drar vi ner på tempot och avslutar försiktigt borttynande med några randomiserade versrader signerade Dolly Delirious (Leif Holmstrands första transvestitpersona, sedan länge avliden):

Bli helt förstenad om så är din önskan,
låt ögonskärpan hårt fixera dig
med många gula, gröna ögonröster.
Nu kommer festligheterna att spränga
förtvinade små färgkokonger, puppor,
och inga tråkigt klädda lever kvar.
Ett vattenstril med coola naglar skär
med glädje sönder allt vad andra hävdat,
för undantagstillståndet råder ännu
förmänskligande ingenting (de döda?)
där ingenting tar plats i mänskligheten,
där mänskligheten lever ingenting.
Nu kommer klanger i neon, de söta
förödelsehusdjuren, uttrar, paddor,
de söta kläderna med gift och vapen.
Men allt är tomt och stilla här, bedarrat,
och de som stormar glatt är tre steg bort,
fördelade, förflerade och spridda.
Jag överlever inte mycket, men det här
har jag dessvärre överlevt och saknar.





Och annat / / ACAB




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language