När jag var sisådär en fyra år ca 1970 så tog Mamma och Pappa med mig på något slags happening. Kanske var det på Fylkingen? Vem vet. I alla fall strök där en man i gorillakostym kring i foajén och delade ut program eller nått. Sen läste folk dikter. Gissningsvis läste farsan också men det har jag inget minne av. Det enda jag minns av den kvällen är Gorillan och Sten Hanson.

Sten som plötsligt marscherade in på scenen naken så när som på glasögon och en treudd. Han vände sig mot publiken, stötte sin treudd i scengolvet och utbrast NU NU NU NU JÅ-ÅRK, N-N-N-NJU YÅRK ackompanjerad endast av treuddens dunkande mot golvet.

Det direkta och oväntade i framförandet tvingar betraktaren ur allt tänkande och in i en direkt upplevelse. Tecknet är befriad från ideologisk belastning och det betecknande pekar direkt på det betecknade.

Kombinationen av utsatthet och självsäker närvaro i det nakna framförandet; en närvaro som accentueras av mässandet och treuddens stötar mot golvet, pekar direkt och oförmedlat på den paradoxala känslan av möjlighet och litenhet som är New York. Treudden tar vägen via Neptunus för att lyfta fram det transcendenta i möjligheten. Det nästan omänskliga som ändå delas av alla New Yorks invånare och samtidigt definierar dem som blott människa.

Få konstverk har stannat med mig så länge som detta. Trots att jag aldrig varit i New York, så har jag sedan den dagen New York som en ständig närvaro i mitt liv.

Sten Hanson, okänd fotograf