Och annat

IASPIS fixade ett nytt kök

Av


När Johan Pousette 2014 tillträde som verksamhetsledare för Iaspis skulle han, som övriga direktörer, kontraktsenligt ha lämnat posten efter 3 år. Men i mars i år meddelades att han fått förlängt förordnande. Pousette fortsätter nu ytterligare 3 år, till 2020.

Anledningen sas i ett pressmeddelande från Konstnärsnämnden vara behovet av kontinuitet i och med att, bland annat, direktören för Konstnärsnämnden Ann Larsson avgått. Vems kontinuitet och varför preciserades inte närmare.

I själva verket är det Pousette som har ordnat det för sig. Med advokaters hjälp har han fastslagit att tjänstens tidsbegränsning inte har laga kraft och att han således är inlasad. Enligt LAS övergick Pousettes kontrakt i en tillsvidareanställning redan i maj 2016, dvs efter 2 år. Myndigheten har i panik därför annonserat förlängningen för att köpa sig tid att lösa problemet. Myndigheten tycks ha varit väl medveten om att det tidsbegränsade kontraktet stred mot Lagen om Anställningsskydd långt innan de formella besluten skrevs under. Kanske till och med under tidigare direktörer.

Samtidigt sade Ann Larsson i en intervju till Kunstkritikk att förlängningen av Pousettes förordnande inte skulle ses som ett tecken på att den tidsbegränsade anställningen ska bli en tillsvidareanställning. Ser vi framför oss en situation likt den när Moderna Museet köpte ut Magnus Jensner från Moderna Museet Malmö? Eller hittar man en plats på myndigheten för Pousette att högavlönat mögla bort på från 2020 och framåt? Eller kan det vara så att de fixat till det i det nya kontraktet? Men är Pousette inte då fortsatt inlasad?

Det märkliga är att Konstnärsnämnden som statlig myndighet inte redovisar för hur de resonerar. Klar står att Pousette är tillsvidareanställd som enhetschef för en odefinierad enhet inom myndigheten från och med maj 2017. Dessutom har han ett 3-årigt förordnande som verksamhetsledare för Iaspis från samma datum. Detta MBL:ades inte. Tvärtom tystades det ned också internt. På direkt fråga har ledningen dock bekräftat det för medarbetare och lokala fackklubbsstyrelser. Personalen ombads i samband med detta att inte tala om det utanför myndigheten. Internt har Ann Larsson sagt – kanske finns det protokollfört? – att det är upp till nästa myndighetschef att ta ställning till om Iaspis verksamhetsledare ska ha en ett tidsbegränsat förordnande eller inte.

Vad spelar det för roll om Iaspis verksamhetsledare sitter kvar eller inte? Tidsbegränsningen på 3 år har historiskt skapat en dynamisk cirkulation av röster och inriktningar som berikat verksamheten. Synsätt på konst, och smak, har bytts ut regelbundet vilket varit viktigt för svenskt konstliv. Brist på kontinuitet är en av Iaspis få kvarstående styrkor.

Om kontinuitet nu bara är förevändningen, vad är Pousette’s skäl eller drivkrafter att vara kvar? Pousette har själv framhållit att det är hälsosamt att viktiga positioner i kulturlivet roterar mellan olika uppdragstagare.* Trots det tog han tjänstledigt från Riksutställningar för att leda Iaspis. I och med att Riksutställningar lades ner 31 maj, 2017 finns inget arbete att bekvämt gå tillbaka till. Kan drivet att vara kvar på Iaspis alltså vara annat än ett brinnande intresse för verksamheten?

Annan hade den allmänna attityden kanske varit om Pousette främjat Iaspis. Men inte har det hänt mycket på de 3 år som gått, bortsett från att kontoren och köket renoverats rätt stiligt. Jag hoppas att alla begriper ett program på en konstinstitution inte kan försvaras med hänvisning till att man har samma antal programpunkter som tidigare. Det är fullt möjligt att utöka ett program och samtidigt vinnlägga sig om att inget ”händer”. Men under Pousettes tid har antalet internationella konstnärer i residensprogrammet varit färre än förut, precis som de internationellt inbjudna expertbesöken; egeninitierade program med teman odyl. förekommer knappast längre och den enda publikation som gjorts utöver Öppet hus är den hastigt producerade 20-årsboken. Det som har hänt är nya residens i Sydafrika. Med tanke på att Iaspis bara har ett begränsat antal residens runt om i världen ter det sig möjligtvis lite godtyckligt att de startar inte bara ett, utan två nya just i Sydafrika.

Den kritik som riktats mot Iaspis har belägg. Än mer nu än någonsin verkar det som. För inte länge sen kom ett upprop mot riktningen verksamheten tagit (läs här: http://www.kunstkritikk.se/artikler/vad-har-hant-med-iaspis/ eller här: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/direktoren-styrs-av-censur-och-byrakrati/) Och volymen på detta bör skruvas upp.

Om uppdraget är delvis att internationalisera bör det ses som ett fatalt misslyckande att curatorn för Documenta (som hade 5 år på sig) inte besökte Sverige men precis alla andra länder runtikring. Britta Marakatt-Labbas medverkan i Dokumenta stöddes av Iaspis, men det var inte Iaspis som som satte henne i kontakt med Documenta, utan den kontakten möjliggjordes av en rundresa som OCA ordnade. Inte heller curatorn för Venedig Biennalen kunde Iaspis få hit. Och när Klara Lidén deltar i Istanbul Biennalen saknas Iaspis logotyp i katalogen. Om uppdraget att främja svensk konst lokalt och regionalt så har Iaspis även där inte lyckats då intresset för själva verksamheten är i det närmaste obefintlig och det enda institutionen blivit är en kassa-ko. För vi måste komma ihåg att Iaspis var menat att vara något annat än endast ett ställe som delade ut pengar då och då.

Iaspis överlever på ett internationellt rykte som etablerades för länge sen. Det talas om kontinuitet från den äldre generationen. Men kontinuitet i detta fall betyder att Iaspis försvinner än längre in i skuggorna.

* Not: Detta är en anmärkningsvärd trend: Helena Selder är tjänstledig från Marabouparken för att driva Baltic Art Centre. Cecilia Widenheim var tjänstledig för att driva Iaspis. Magnus af Petersens var tjänstledig från Moderna för att vara curator på Whitechapel Gallery etc. etc., något som gör att en yngre generation fördrivs till att vara ständiga vikarier.





Och annat / / IASPIS fixade ett nytt kök




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2017. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language