Och annat

Vi var så att säga DN:s kvällsredaktion

Av , , , , ,


Den här texten har vi kommit över genom ett mejl till redaktörerna. Det var ett brev som mailats runt med uppmaningen ”sprid gärna den här texten”. Vi hoppas att vi har uppfattat uppmaningen på rätt sätt. Ingenstans står det att man får publicera den. Vi gör det på en okänd persons uppmaning och på eget initiativ och utan att känna till upphovspersonen, och faktiskt utan att känna till vilken genre texten rör sig i. Det kan vara allt från vittnesmål till novell. Vi vet inte huruvida huvudpersonen faktiskt finns eller inte.

Vi har däremot hört talas om den nära relationen mellan DN och Forum så många gånger och från olika håll! En som vi har pratat med sa ”När jag gick dit hade jag inte en tanke på Svenska Akademien. Det var ju för att jag visste att DNs och Expressens kulturredaktioner skulle vara där. Det var dem jag ville komma i kontakt med.” Många har också påpekat DNs roll som medfinansiär, då de ju har publicerat en hel del av de föredrag som hölls på Forum. Ingen har hittills velat skriva om det. Så när den här texten damp ner, snodde vi den.

Till skillnad från de texter av hemliga författare som skrivit under pseudonym för att kunna vara både sig själva och någon annan, tänker vi att denna text skulle kunna vara av vem som helst. Savannah Bob menar att en anonym text, helt utan underskrift, författare etc. kan existera tillsammans med andra anonyma saker utan att en vet om det är samma författare eller olika. Men ibland är det som om skeenden skriver sig själva och måste bära upphovsmännens namn, inte författarens.

Om författaren själv läser detta och misstycker avlägsnar vi givetvis texten och offentliggör här, som plåster på såren, en personlig ursäkt.

tsnoK

/////////////////////

Dagens Nyheters Kulturredaktion har stött Forum långt mer än Svenska Akademien, såväl medialt som ekonomiskt. PR-värdet i den samlade hyllningskören uppgår till många miljoner. En tyst överenskommelse med DN kring samfinansiering utgjorde en bas för verksamheten även under Björn Wimans tid

Jag arbetade i tre omgångar på Forum, sammanlagt nästan ett år. På dagarna jobbade jag i ett kontor på gatuplan med Cecilia och på kvällarna i källaren. Jean-Claude Arnault ordnade ett sommarjobb på Dagens Nyheters kulturredaktion åt mig. Det var han som ringde den dåvarande kulturchefen, Maria Schottenius, och rekommenderade mig. Samma vecka träffade jag henne på en poesiläsning i källaren och fick jobbet. Hon var en trogen gäst tillsammans med stora delar av sin redaktion och så gott som samtliga ”viktiga” DN-skribenter. Jag minns många av dem: Det äldre pensionerade gardet med Ingela Lind, Birgit Munkhammar (med maken Magnus Bergh) och Madeleine Gustafsson. Alla de medelålders, som utgjorde själva kärnan i Forums verksamhet. Sara Danius, Hans Ruin, Aris Fioretos, Jenny Högström, Thomas Götselius och Anders Olsson kom regelbundet. Jag minns lite småprat med filmkritikern Helena Lindblad. DN:s översättare Anders Bodegård kom också på allt. Ola Larsmo talade på Forum om fängslade författare. Jag minns Kristian Petri, som på den tiden medverkade i DN. Calle Pauli kom jämt. Ledarsidans Göran Rosenberg var också en trogen gäst.

Mängder av yngre skribenter var också på plats, precis som jag själv. Till exempel Malte Persson, som verkligen ville in i gänget kring Jean-Claude. Vi ville alla lära känna de viktigaste personerna på Dagens Nyheter. Vi ville få jobb på tidningen eller i alla fall få in en fot som skribenter. Det var därför vi hängde på Forum. Ofta dök gamla DN-profiler som Horace Engdahl upp. Oftast med sin hustru Ebba, som regelbundet framträdde på soaréerna. Ibland trycktes hennes bidrag senare i DN. Här är ett exempel.

https://www.dn.se/arkiv/kultur/dekadans-fran-skane-till-wien/

Jag hade tur, jag fick ett sommarvikariat på DN:s kulturredaktion. Forum var min väg in.

På dagarna på Forum gjorde vi utskick och ringde runt till journalister. Vi behövde inte köpa så många annonser eftersom ett telefonsamtal till DN eller Expressen räckte för att försäkra oss om en liten notis eller en artikel i kalendariet. Jean-Claude kallade DN:s kulturredaktion för ”Stora redaktionen” och Expressens för ”Lilla redaktionen”. Han skröt ofta skämtsamt om att han var litteraturchef för båda. Och på sätt och vis kändes det som om han hade rätt. Inte sällan dök skribenter från de båda redaktionerna upp och tog en kopp kaffe. Jag minns en gång att en grupp från DN, med Ingela Lind i spetsen, lånade kontoret i källaren för ett litet seminarium. De kände sig hemma på Forum, det var deras vardagsrum.

Även konstskribenter som Jessica Kempe, Sara Arrhenius, Birgitta Rubin, samtliga knutna till DN, var stammisar. Rubin gjorde ett journalistiskt porträtt av Jean-Claude. Och Calle Pauli från DN:s På Stan. Om vi inte lyckades få ett förhandsreportage i tidningen genom ”Stora redaktionen” så ringde Jean-Claude direkt ”Lilla reaktionen” – och vips hade vi en artikel eller notis i nästa dags tidning. Som sagt, vi behövde inte någon reklambudget. Vi kunde lita på DN och Expressen. Konstskribenten Peter Cornell kom på allt.

Jean-Claude hade en grov jargong. Han tafsade aldrig på mig men skämtade jämt om sex. Många av de tjejer som vittnat om trakasserier känner jag och jag ifrågasätter inte deras vittnesmål. Men vad jag tycker är absurt är att DN inte inser att det var deras egen redaktion som utgjorde själva stommen i verksamheten. Under decennier har mängder av DN skribenter hyllat Forum och framträtt på arrangemangen. Det gäller även musikkritiker som Johannes Cornell och Martin Nyström. Allra första gången jag gick till Forum så var det DN:s dåvarande danskritiker Mårten Spångberg som framträdde. Det var längesen. Sista gången jag jobbade på Forum talade DN:s Ola Larsmo. Det var den 15 november 2009.

Ja, alla från DN var där. Det finns nog rätt få undantag från den tid då jag jobbade på Forum. Vi var så att säga DN:s kvällsredaktion. Jag minns hur glad Jean-Claude var över Sara Ullbergs artikel i DN när han fick ett stort pris (men han tyckte att den var för kort: https://www.dn.se/kultur-noje/forums-grundare-far-kulturpris).

Bo Madestrand skrev det kanske allra mest smickrande porträttet i DN när Jean Claude fyllde sextio. https://www.dn.se/arkiv/kultur/har-gar-kultureliten-under-jorden Ständigt nya generationer av DN-skribenter har passerat genom Forum.

Hyllningskören började uppenbarligen redan på 90-talet. Åsa Beckman lovsjunger mångordigt en dans- och poesiföreställning med Efva Lilja och Eva Runefeldt. Det är ett förhandsreportage, så reklamvärdet är stort. Ingen i Stockholms kulturliv som läste Beckmans artikel ville missa den unika kvällen som bara ägde rum en gång (!). https://www.dn.se/arkiv/pa-stan/kroppens-markligheter-pa-forum-tva-evor-ger-varandra-andnod/ Det är så här man skapar renommé år en kulturscen.

Hur mycket är Åsa Beckmans artikel värd? Jag återkommer till den frågan.

Kulturchefen själv var mest aktiv i hyllningskören. År 2005 ville hon ge Jean-Claude Arnault medalj: ”Utan Jean Claude Arnault och Katarina Frostenson skulle svenskt kulturliv lidit av kraftiga bristsjukdomar. Medalj.”

https://www.dn.se/arkiv/kultur/vagmastare-i-forums-kallare/

Och lovorden fortsätter år efter år och kulminerar 2012 i en hel sida som lovsjunger Forums verksamhet. Det är åter kulturchefen själv som signerar. Detta är tungt vägande i Sverige, mycket tyngre än ett stipendium från nån akademi. Värdet av sådana huvudartiklar i landets viktigaste dagstidning är svårt att mäta i pengar. Det handlar om prestige och status för platsen som möjliggör att man varken behöver göra reklam eller betala de artister som framträder marknadsmässigt.

Jag kommer ihåg att jag förundrades över hur lite pengar de som framträdde fick. Varför talade DN:s Sara Danius gång på gång nästan gratis? Och Ebba Witt-Brattström. Och Ola Larsmo? Om jag minns rätt brukade det handla om en tusenlapp. Jean-Claude förklarade att alla var lyckliga och stolta över att få uppträda i hans källare. Viktigt att veta är dock att många av de som framträdde fick betalt en gång till då deras bidrag trycktes på Dagens Nyheters kultursida. Ibland tog han själv kontakt med ”Stora redaktion” eller ”Lilla redaktionen” för att placera artiklar av Sara Danius, Hans Ruin, Aris Fioretos och andra. Gång på gång på gång på gång…

De som skrivit längre bidrag fick alltså sin avantgardistiska prestige i källaren och sin normala betalning av DN (eller i värsta fall Expressen). Detta skedde med sådan regelbundenhet att man faktiskt kan tala om ett slags tyst överenskommelse kring samfinansiering. Detta har också fortsatt, till och med tilltagit, efter Maria Schottenius’ tid. Björn Wiman har gång på gång tryckt av artiklar av just Sara Danius, Aris Fioretos, Hans Ruin, vilka skrivits för att först framföras på Forum. Några exempel på denna samfinansiering finner man i Sara Danius essäbok ”Husmoderns död” (Albert Bonniers förlag), där det noggrant anges vilka av texterna som först framförts på Forum och sedan tryckts i DN. Hon tackar förstås Jean-Claude.

Göran Rosenbergs föredrag om Hannah Arendt lyckades Jean-Claude tydligen inte placera i DN, så den skickades till ”Lilla redaktionen” med en fotnot: ”Essän är en omarbetning av ett föredrag som hölls på Forum – nutidsplats för kultur den 21 maj.”

https://www.expressen.se/kultur/bocker/svunnen-tid/

Den som söker ”Forum – nutidsplats för kultur” på DN:s hemsida får över hundra träffar. Bara extremt positiva artiklar. Det är faktiskt helt unikt, det finns inte en enda negativ recension av någonting som ägt rum på Forum. Bara entusiastiska rapporter och ibland rena reklamen för tillställningar som ännu inte ägt rum men som kan förväntas vara av högsta tänkbara kvalitet. Leif Zern har länge uppfattats som landets tyngste teaterkritiker, vars artiklar kan sänka eller rädda en föreställning på en teater. Redan för drygt två decennier sedan trädde han fram i hyllningskören då han recenserade en Lars Forsell-kväll på Forum under rubriken ”Svindlande euforisk afton”: ”Det blev en euforisk afton, en svindlande resa som slutade med att författaren läste några av sina kärleksdikter, där den magiska enkelheten – en vaggsång av rytmer och ord – blir lika ofattbar som Mozarts.”

Återigen, vad är en sådan artikel värd? Jag ställer sådana frågor eftersom jag numera arbetar med reklam och PR. I mitt jobb ingår att räkna ut det PR-värde (vi kallar det ”mediavärde”) som en reklamkampanj genererar för ett företag. Leif Zerns artikel skulle en normal person på mitt företag ge ett värde på ungefär 110.000 kronor. Men det är för att mina kollegor inte vet vem Leif Zern är och inte förstår vilken enorm prestige en hyllning av honom i själva verket innebär: ”Lika ofattbar som Mozarts”! Kan det bli bättre? En sådan recension i Dagens Nyheter av just Zern innebär att själva scenen är slutgiltigt etablerarad som ”förstklassig”. Sådant är värt hundratusentals kronor.

Jag blev ingen etablerad kulturskribent trots att Jean-Claude fixade in mig på DN:s kulturredaktion. Men jag har inte gett upp hoppet att kanske ha en roll i Sveriges kulturliv, därför vågar jag inte publicera denna artikel under mitt eget namn. Ändå är ingenting hemligt, alla vet att Dagens Nyheters viktigaste skribenter är de som skapade Forum. Allt jag säger här kan bekräftas av andra och artiklarna ligger kvar på DN:s hemsida.

Dagens Nyheters kulturredaktion har alltså givit betydligt större ekonomiskt stöd till Jean-Claude Arnaults Forum än Svenska Akademien. Värdet av den hyllningskör som Björn Wiman och hans föregångare Maria Schottenius organiserat och finansierat är enormt. Det är sådant PR-byråer kan räkna ut, det rör sig om många miljoner.

Forum var i första hand Dagens Nyheters vardagsrum. Senare, när många av DN:s viktigaste skribenter knöts till akademien, blev det också Akademiens. Men det går inte att komma ifrån att det var Dagens Nyheters skribenter som utgjorde kärnan i verksamheten. Jag vet att Björn Wiman är medveten om detta. En av hans närmaste kollegor är Harald Bergius, vars hustru var med bland de första medarbetarna på Forum. Hon stod Jean-Claude mycket nära, det visste vi alla på kontoret. I själva verket stod hela DN:s kulturredaktion Jean-Claude nära. Det var ju de som skapat honom och hans kulturscen, tillsammans med Expressen och Bonnierförlagen som stod för vin och tilltugg hundratals gånger.

Att Akademien gav Forum stöd utan att granska själva platsen är förstås fel, men när landets viktigaste ”granskande” institution, DN, aldrig granskade utan bara hyllade så är det inte så konstigt. Akademiens uppgift är att stöda litteratur, inte att granska arbetsplatser. Vad tänkte Wimans närmaste man, Harald Bergius, alla dessa år? Hans egen sambo, Carina Norée, var ju en av Jean-Claudes tjejer under många, många år.

DN borde granska sig själv nu, inte bara hacka på Akademien:

”… inte heller denna tidning – kan se sig själv i spegeln och med trovärdighet påstå: här har vi aldrig haft problem, ” skriver Peter Wolodarski i en ledare om Jean-Claude Arnaults Forum.

https://www.dn.se/ledare/kolumner/peter-wolodarski-tro-aldrig-att-fina-titlar-och-bildning-stoppar-overgrepp/

Det är riktigt. Den DN-redaktör som vågar se sig själv i spegeln upptäcker snart att när det gäller Forum så leder alla vägar tillbaka till den egna redaktionen. Wiman har själv distribuerat mycket större summor till Forum än Akademien. Han har samproducerat Forums kvällar genom att fortsätta att trycka de texter som framförts, om och om igen. Och varken som kulturchef på Expressen eller på DN undersökte han någonting, förrän det var för sent. Ungefär 20 år för sent.





Och annat / , , , , , / Vi var så att säga DN:s kvällsredaktion




Redaktion: Lars-Erik Hjertström-Lappalainen, Annika von Hausswolff, Jonatan Habib Engqvist.
Oansvarig utgivare: Jonatan Habib Engqvist.

Kontakt: peace[at]tsnok.se

tsnoK 2018. varje skribent ansvarar för sin egen text
Prenumerera på RSS



change language