Det är konstigt: efter tusentals internationella seminarier, utställningar och publikationer om ”The Political in Art”, ”Art in Societal Issues”, ”Politics and Art”, är det i princip ingen som reagerar, samlas, gör sin röst hörd, när fullskalig politisk styrning av konsten uppträder på hemmaplan – i Nacka, när konst rensas bort eller censureras av politiska skäl i Järfälla, eller när Sölvesborg, som visserligen inte tycks köpa in konst, ändå bemödar sig med att formulera politiska riktlinjer för hypotetiska konstinköp. Man tycker ju att någon av alla de inom konsten som profilerar sig som ”politiska” borde ha något att säga eller göra i det läget. Men på det stora hela är det tyst. Uppriktig fråga: är inte det ganska märkligt?

Det vore lätt att raljera över att konsten faktiskt har varit ganska präktig på senare tid, att ifrågasättande konst inte har funnits på ett bra tag, och framförallt att konstens diskurs till stora delar består av tomma, för att inte säga vilseledande ord, som inte står för något. Det ligger något i det. Faktiskt så mycket att vi för ett ögonblick blev förvånade över att ha förvånats av tystnaden.

Men i ett annat ljus är tystnaden kanske berättigad och adekvat. Folk har nämligen börjat säga helt nya saker. Det finns tecken på att det har skett en förändring av den principiella förståelsen av relationerna mellan konst/kultur och politik. Se på Mats Gerdaus svar på kritiken. Han är stark Moderatledare i Nacka, där ett projekt med offentliga väggmålningar har fått stark kritik för den manifesta politiska styrningen av den. Fredrika Friberg, som är projektledare, har dessutom arbetat fram riktlinjer som hon kallar ”Den nya koden/DNA” för konst, och kontrasterat den mot en lista kallad ”Gamla koden/DNA”. Det går inte att komma ifrån att det är en formulering av hur den politiska styrningen av det konstnärliga arbetet ska tillfredsställas. Ja, det går faktiskt inte ens att komma förbi kopplingen till de tyska nazisternas kanske mest kända kulturpolitiska manifestation, nämligen utställningen Entartete Kunst.  Ändå svarar Mats Gerdau så här på kritiken som KRO hade riktat mot projektet:  ”Kommunen har på inget sätt begränsat någons yttrandefrihet.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kultureliten-valjer-att-missforsta-wall-street-nacka-29255

Ett förnekande som är en lögn. Men tänk om det inte längre är en lögn? Tänk om det inte ens är en Orwell, dvs. bara en förändring av ord. Så länge vi tror att det råder konsensus om att det i en demokrati är viktigt med kulturpolitik som ett eget politiskt område, med sina speciella mål och medel som respekterar att kulturen gör någonting annat än det övriga samhället (något annat än produktion och välfärdssystem). Så länge vi tror att den underförstådda principen – att det för ett demokratiskt samhälle är viktigt att kulturen är fri, och att kulturen bara kan vara ett samhällsintresse om den inte är styrd av samhället – respekteras, så ljuger Mats Gerdau.

Men det nya är att den principen inte längre är respekterad. Kanske har den i praktiken aldrig varit det, men så länge principen ändå accepteras som princip är den inte oviktig (t ex som styrande ideal). Skillnaden är att den nu inte verkar respekteras pga att  den inte längre är önskvärd ens som en formulering av en god avsikt. Det är lätt att peka på att det där skedde, kanske inte först, men tydligast, under Alice Bah-Kunkes tid som kulturminister. Där gick det så klart att tänka på det som ett missförstånd, nästan; att de tänkte att ”eftersom kulturen är viktigt för ett demokratiskt samhälle, är det viktigt att vi stödjer kultur som explicit vill främja demokratin.” Det var en märklig manöver som ville ta den önskade effekten av ett fritt kulturliv (att stärka det demokratiska samhället) och göra den till princip för styrningen av kulturen, men kanske det skedde på frihetens bekostnad.

I Gerdaus svar ser man att han går längre. Det är inte längre tal om konstnärernas konstnärlig frihet i kulturen, utan om ”vem som helsts” ”yttrandefrihet” i kommunen, det är inte tal om det demokratiska samhällets behov, utan om näringslivet, invånare och ”civilsamhället”.

(När KRO med rätta kritiserade den politiska styrningen av Wall Street Nacka gick de kanske vilse i den gamla och nya terminologin. De högg på yttrandefrihetsspåret, som uppenbarligen (eftersom det är Gerdaus linje) inte kan skydda konsten från politisk styrning:  ”Yttrandefriheten upprätthålls inte bara av våra grundlagar utan också av Sveriges anslutning till internationella mänskliga rättighetskonventioner och EU:s stadga. Sverige har därmed lovat sina medborgare och världen att upprätthålla allas rätt att fritt yttra sig! På Konstnärernas riksorganisation bevakar vi den konstnärliga friheten och att det offentliga håller sig på en armlängds avstånd.”)

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/politiker-maste-aven-tala-rebellisk-konst-29211

Och i de där förskjutningarna (från konstnärlig frihet till yttrandefrihet, från samhälle till näringsliv och civilsamhälle, från medborgare till invånare) förändras även den principiella förståelsen av kulturpolitiken, av kulturens relation till politiken. Det ser man i Gerdaus svar: ”Konstnärernas riksorganisation (KRO) försöker i debattartikeln ”Politiker måste även tåla rebellisk konst” peka ut Nacka kommun som motståndare till både yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och menar att de deltagande konstnärerna ska ses som kuvade underhuggare till kommunen. Nacka kommun är förstås ingetdera och inte heller konstnärerna. Att som KRO definiera yttrandefrihet som att vem som helst ska få göra vad den vill på kommunal egendom och på skattebetalarnas bekostnad får anses som en märklig tolkning av yttrandefriheten som jag tror få ställer upp på. Kommunen har på inget sätt begränsat någons yttrandefrihet. [—] Syftet har varit öka trivseln och invånarnas välmående genom att förstärka varje enskilds plats egen identitet och i grund och botten göra Nacka vackrare. [—] Nacka kommun har ett ansvar för den offentliga miljön och att den är trivsam. Vi har också ett ansvar för att näringslivet och civilsamhället som deltagit med platser för konstverken är bekväma med vad som målas på deras väggar. Att därför ha en fastslagen inriktning om vad festivalen syftar till är helt naturligt.

Det där är faktiskt rätt nytt, om man betraktar det som en principiell formulering. Det är en ny kulturpolitisk uppgift: att ansvara för den offentliga konstens innehåll, utan att för den skull hindra någons yttrandefrihet. Det är någonting helt annat än en kulturpolitik som finns till för att borga för kulturens frihet. Statens uppgift, sa någon, är att skydda från yttre fiender, från inre inre fiender, och att skydda en från beskyddaren. Den fria kulturen var just en sådan samhällsinstans som i kraft av sin frihet skulle kunna verka kritiskt och skydda oss från beskyddaren staten. (Och fram till ganska nyligen skulle staten i gengäld skydda kulturen från kommersialismens skadeverkningar). Samhället hade intresse av att få reda på vad som inte funkade, för att förbättra sig, och tanken var att om konstnärerna/kulturen kunde hållas oberoende (i mening av att få sin försörjning oavsett vilka intressen de gick emot) så skulle de även kunna rikta kritik som inte grundade sig i deras ekonomiska intressen och utan att företräda ett särintresse. Det förutsätter givetvis en antropologi som det överhuvudtaget inte finns plats för inom det nyliberala tänkandet, tanken på en fri människa vars kritiska konst skulle gynna hela samhället. Och därigenom skydda mot politisk styrning och myndighetsövergrepp. Det är den uppgiften som Fredrika Friberg i Wall Street Nacka genom sin lista över oönskat DNA vill rensa bort från konsten. Ingenting ska skydda oss från styrning från den rådande makten, är tanken, inga käppar ska sättas i några hjul. Idealet är nu det motsatta: det allmänna ska främja och styras av de privata intressena, som också vill dra nytta av konsten och styra den.

Kan konstens tystnad bero på att den uppfattar att läget är nytt och att dialog inte lägre är möjlig? Vi kan påminna om ”Entartete Kunst” hur mycket vi vill, och ha rätt i det, men den nya kulturpolitiken räds inte totalitarism och låter sig därför inte bekommas av sådan kritik? Ja, kanske bäst att inte säga något då.

Gerdau är säkerligen inte uppfinnare av detta. Timbro, som företräder Svenskt Näringsliv vilka i sin tur pumpar in mycket pengar i M och SD, har en VD som på Twitter beskriver sig själv så här: ”Går igång på sovjetisk kulturpolitik, valfrihet och begåvade människor. Inte alltid i den ordningen.” 2016 skrev samma VD, Karin Svanborg-Sjövall en bok som heter Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten. Det är inte orimligt att pröva tanken att den nya paternalismen i Nackas och Järfällas kulturpolitik inte är något misstag och inte alls bottnar i okunnighet om saker och ting. Vi står inför en höger som omfamnar en starkt styrande stat, så länge som de demokratiskt valda styrs av Svenskt Näringsliv. Inte för inte producerar Wall Street Nacka också en del muralmålningar med  traditionell totalitär estetik. De går igång på sovjetisk kulturpolitik! Sovjetisk kulturpolitik övertagen av näringslivet, vars värden ska speglas i konsten. Nynazism eller nyfascism eller nystalinism, visst – men det är det nya idealet. Det kanske man ska vara tyst inför. Åtminstone är det knappast någon poäng att diskutera med den hållningen. Antagligen är det andra åtgärder som måste till för att stoppa den kulturpolitiken.

På sätt och vis går redaktören för tidskriften KRITIK ännu längre. Han ser inte den politiska styrningen enbart som ett ideal, utan som ett ideal som man inte ens kan önska vara annorlunda. Det är en otrolig formulering. Man kan inte ens önska att kulturen skulle vara fri. Man skulle inte kunna önska sig beskydd mot beskyddaren. Så här skriver han: ”Staten (i ett demokratiskt samhälle) är fundamentalt en politisk konstruktion. Om denna stat stöder konst blir inriktningen på detta stöd i linje med politikens ideologi, per definition en politisk korrekthet. I en fascistisk stat fascistisk, i en socialistisk stat socialistisk, i en nyliberal stat nyliberal. Detta förhållande kan vi inte önska annorlunda, även om det finns gradskillnader i förhållandet. ”

https://www.expressen.se/kultur/ide/bohman-har-fel-kvalitet-gar-fore-politisk-korrekthet/

Här uppmålas den nya kulturpolitiska ordningen inte som ny, inte heller som den som faktiskt har funnits trots att vi har trott på andra principer, utan som den enda önskvärda. Hur skulle man kunna diskutera med en sådan massiv och ändå smygande förändring av villkoren för kulturen? Det finns ju ingen gemensam diskurs att mötas i. Man kan inte vara annat än tyst.

Men det går fortfarande att agera. Man kan fortfarande skrika, högt. Tydligt eller otydligt spelar inte så stor roll, bara det framgår att vi finner det oacceptabelt. Och vi borde göra det, för det här är inte någon papperstiger, det är inte bara en policyförändring som inte betyder så mycket i praktiken. I praktiken skickade Fredrika Fribergs projekt i Nacka ut ännu tydligare riktlinjer till konstnärerna.  I ett läckt dokument fastslås att de offentliga konstverken ”ska spegla finansiärens värderingar”, att ”företagens logotyp” ska vara synligt i verket, och att installation ska vara utförd på ett sätt som gör både att invånarna vill fota den och lägga upp på sociala medier, och att företagsloggan då syns ordentligt. Varsågoda, konstnärer, att göra reklam- och propagandajobb för sämre ersättning än än ”kreatörer”. Ni är lallande fån, som ska tjäna och tacka. Eller som Gerdau slutord lyder: ”Var glada i stället för gnälliga!”

Hur kan politiker ha mage att göra så här? Inget konstigt, det följer av maktöverföringen till ägare och beställare, det följer av den inrättade plutokratin. Det är en glidning mot en antik beställarkultur, där det givetvis var skoköparen, inte skomakaren, som visste hur en bra sko var och skulle göras, åtminstone för just dennes fötter. I enlighet med det betraktades hantverkaren, upplyser Aristoteles oss om, som ”ett levande verktyg”, en temporär slav. Det är den övergången som denna kulturpolitik försöker framställa som den enda tänkbara: vi betalar, alltså bestämmer vi hur verket ska vara. Allt annat vore oansvarigt inför finansiärerna. Och ni är våra (den näringslivsstyrda politikens) redskap. Att ge redskap frihet vore ur det perspektivet lika oansvarigt som att lämna vapen framme på dagis.

//Redaktionen