Jag besökte Lina Bjerneld i hennes nya ateljé för att skriva en text åt henne. Hennes konst har ju så länge jag känner till sökt den där kombinationen av meningslös leda och något plötsligt kul, som kanske inte heller är så värst meningsfullt men ändå kul, så man gör någonting annat en stund istället för att ligga där. Men den här gången var uppgivenheten djupare och mer central. Och dessutom fanns det en typ av måleri där som jag inte alls kände igen. Jag tänkte att hon nog hade varit så olycklig att hon nu blivit nästan aggressiv och avsiktligt gjort skitbilder, kanske som en cynisk-ironisk attack mot det roliga, ett förlöjligande av lösningen. I stunden hade jag väl inte bilden klar för mig, visste inte vad det var som fick mig att reagera på det där viset. Och vågade väl inte börja treva mig fram med frågor som gick ut på att få reda på varför hon hade börjat måla så jävligt ibland. Och dessutom gillar jag att själv besvara de frågor jag har, så varför fråga henne?

Eftersom Lina Bjerneld är en underbar människa hade hon inte talat om att de där bilderna som jag hade reagerat på, och som jag hade intrycket av att hon faktiskt visade mig eftersom ateljén användes specifikt för arbetet med en viss utställning, hade lämnats kvar där av någon som tidigare hade haft den studion. Så mycket av mitt arbete med att få till en text kom att handla om att på något sätt få in de där avvikande målningarna i helheten. Jag märkte att det gick om man tog i lite, om man så att säga gjorde karikatyrer av dem.

Jag tyckte att jag löste svårigheten rätt bra. Så här skrev jag:

Ansikten också, ganska många, tror jag. Jag kan inte riktigt säga porträtt, för det känns som en helt annan genre det här. Det är ansikten. Åtminstone en av dem ser nästan ut att vara inspirerad av pekböcker. Ansiktet tar upp så gott som hela ytan. I kanterna syns en svart mörk monokrom bakgrund. Volymlöst ansikte, brunt hår, stora ögonbryn, lång näsa, skev mun med en tandrad som sticker fram. Näsborrarna är så stora att de vanligtvis skulle ha gjorts frustande för att motivera deras storlek. Inte här: de är hål i ansiktet. Blicken ovanför är tom och ofarlig. Om det vore en pekbok skulle det kanske stå ”Det här är Sven. Han är tom i bollen.” Den passar perfekt där den står i ateljén, bredvid lätt ornamentala målningar med zucchini eller prydnadsfrukter, typ vindruvsklasar. De ornamentala bilderna ser ut som det där ansiktets inre värld. Där går det på tomgång. När jag tittar igen på ansiktet är det inte det platta som är slående, utan hur långt det känns som att det är mellan varje ansiktsdrag, som om varje del strävade eller snarare drev bort från de andra, som om blicken utsattes för en ökenvandring för att ta sig igenom ansiktet. Känslan av att gå på stället, som på ett rullband åt fel håll. Fast utan att det är kul. Mer som Andrés expedition till Nordpolen, när de upptäckte att medan de försökte ta sig mot fast mark rörde sig isen i motsatt riktning, så att deras 12 timmars vandrande genom kuperad is och snö bara hade fört dem ungefär 50 meter framåt. – Det här är inte riktigt likt Lina Bjerneld.

Lina tyckte att texten blev bra, men, skrev hon, ”vad är det för ansikte du pratar om”? Jag svarade inte på det – det borde väl hon veta! Fixade till andra grejer i texten, gjorde den betydligt bättre, detaljerade beskrivningen av ansiktet ytterligare, överdrev mer för att få henne att se. Klart bättre, tyckte hon. Men vad är det för ansikte. Vad skulle jag svara? Jag kunde inte beskriva fanskapet bättre. Så jag letade upp ett foto på telefonen. Det är Linas hand som håller i målningen. Jag hade uppfattat situationen som att de där två typerna av målningar skulle sitta bredvid varandra. Jag messade den till henne med orden ”Det här ansiktet”:

Hon berättade då att den är gjord av en amerikan som livnär sig på att måla beställningsporträtt av rika och rappare. Så jag hade nog fel om ”Sven”, som jag tänkte var en vanlig morbror.