tsnoK

Inaktuellt

Detta format tar upp otidsenliga ämnen och tankegångar, eller sådant som inte är på tapeten just nu.
Inte minst kan det handla om texter som inte är så lätt tillgängliga, eller som vindlar ut på sina egna vägar.

Gamla utställningar

Inrymmer recensioner som återaktiverar gamla utställningar: En utställning man såg för åratal sen, kanske utan att uppskatta, kan flyta upp i medvetandet som någonting som verkligen är nu, eller kanske rentav mer nu än det var när det visades. Eller att den är det på ett annat sätt. inom ramen för detta format finns det utrymme att analysera vad som har hänt och vad vi har upplevt utifrån den plats där vi befinner oss nu.

Ett verk

En text som behandlar ett enda konstverk. Fördelarna med att skriva om enstaka verk ska inte underskattas. Man slipper inte bara att ta hänsyn till utställningsperioder, utan man bryter helt enkelt ut verk ur det självständiga medium som utställningsformen har blivit. På så vis rör det sig nog ofta om en fragmenterande kritik här, fullständigt kontext-okänslig. På samma sätt kan man kringgå andra mer eller mindre abstrakta enheter som verk brukar tyglas av, till exempel idén om ett konstnärskap, eller en karriär som verken skulle ha en speciell plats och funktion i. Och givetvis kan man genom fragmenteringen också råda bot på det historiserande ticset som får kritiker att skissera små utvecklingshistorier som ska leda fram till den utställning de ska skriva om. Nej, här ska det enskilda verket, precis som Novalis sa om varje älskat ting, vara “mittpunkten i ett paradis”. Kontexten är en effekt av verket, inte tvärtom. Dessutom, helt prosaiskt: den här inriktningen på enstaka verk möjliggör att man kan dra nytta av konstmässor som annars är notoriskt svåra att skriva kritik om.

Hobby

Tanken med att publicera texter av konstnärer som skriver om en hobby har flera facetter. En första är nog att såväl konst som hobby är saker eller aktiviteter som inte görs för sin praktiska nyttighets skull och allra helst vill man betrakta dem som självändamål och inte som medel eller instrument för någonting annat. Ändå kan båda två fylla en vital funktion, om än inte för det praktiska livet. Men därtill har hobbyn en viktig aspekt som saknas i så gott som all konst som blir föremål för kritik: hobby är någonting som man gör och inte vill sälja eller ha som levebröd. Lika fullt kan det vara betydligt viktigare än ett tidsfördriv, ja rent av det som gör livet värt att leva.

Därtill finns andra aspekter på hobbyn . I det här sammanhanget kan hobbyn vara intressant att lyfta fram som motvikt till föreställningen att konstnärers arbete och fritid sammanfaller. Eller så kan det turneras åt andra hållet: det kan vara intressant att se vad konstnärer gör, fritt och som självändamål, men som ändå inte blir konst. Därtill kan man tänka sig att även sådana här officiösa aktiviteter är en del av konstnärens liv och situation och på så sätt har del i konsten eller konstvärlden, eller kanske är själva ett gränsområde som skiljer konst från icke-konst.

Dessutom är det intressant för kritiken att ta del av rena nördverksamheter, eftersom erfarenheten av sådana sällan tar sig in i kritiken. Men om man kände till mer om allt nörderi som omgärdar konsten skulle kanske öppningar skapas även mellan konstkritik och nörderi av annat slag än konsthistoriskt kalenderbiteri.

Serien

De flesta som läser kultursidor, läser serier.

Kritik utan konst

Kritiken har i viss mån redan lösgjort sig från konsten och gett en helt ny innebörd till Robert Smithsons beskrivning av den som ”skrift i konstens närhet”. Det märks till exempel när man idag talar om det “expanderade fältet” och då (bland mycket annat) syftar på en skrivande praktik som är relevant att sammankoppla med de samtal som pågår i konstvärlden. Eller i den konstkritikens motsvarighet till popkonst som uppstått i takt med kulturstudiernas integrering i konstvetenskapen: bildanalyser av frimärken och annonser, ikonografiska studier om sporthjältar och analyser av schlagerfestivalframträdanden utifrån Slavoj Zizek.

För tsnoK är kritik utan konst främst intressant för att det tydliggör hur kritiker skapar sina objekt. Därför ser vi Roland Barthes Mytologier som en förebild. Det intressanta med den boken ligger då för oss inte i det som kanske har varit skolbildande, nämligen att den handlar om populärkultur och reklam och att den utläser det oväntade innehållet (ideologi) i en biff, utan just bara Barthes och kritikens förmåga att skapa sina egna objekt.

Med bättre förståelse av den kritiska konstruktivismen kan vi kanske också bättre förstå hur själva kritikmaskinen opererar. Den här avdelningen är också analog till den där konstnärer skriver om en hobby. Där handlar det om hur konstnärer gör en annan aktivitet än konst, men ändå en som är självändamålsenlig. Och här om hur någonting förs in i konstens närhet utan att för den skull vara ett verk eller redan omfattas av en institution, och kanske därigenom upprättar en ny relation till samma sak som i den ordinära kritiken, eller möjligtvis samma relation men till en annan sak.